Tutkimuksessa tarkastellaan mielenterveystyöhön soveltuvan palveluohjauksen toimintamallin rakentumista. Yhteistyökumppaneina ovat ihmiset, jotka omassa elämässään ovat kokeneet mielenterveydellisiä vaikeuksia, mutta ovat hakemassa paikkaansa ja mahdollisuuksiaan yhteiskunnassa. Tutkimus keskittyy sosiaalityön "toisin toimimisen" mahdollisuuksiin ja keskeiseen kysymykseen siitä, millaisilla vuorovaikutuksella ammatillisessa työssä tukea ihmisen kykyä toimia, rakentaa omaa hyvinvointiaan ja voimaantua (empowerment), kun ihminen sairaudesta ja hoitosuhteesta huolimatta hakee muutosta elämäänsä. Kiteytin tutkimuskysymyksiksi: 1) Miten osallistujat itse oman elämänsä asiantuntijoina arvioivat projektiin osallistumisen vaikutuksia elämässään ja mihin yhteyteen he liittävät koetut vaikutukset? 2) Millaisilla mahdollistavilla toimenpiteillä ihmisen voimaantumista (empowerment) voidaan ammatillisessa vuorovaikutuksessa tukea? Toimintamallin hakeminen toteutettiin osana Kuntoutussäätiön tutkimus- ja kehittämisyksikön tuetun työllistymisen ja palveluohjauksen kehittämishanketta vuosina 1998-2001. Osallistava toimintatutkimus mahdollisti menettelytapoja, joilla antaa tilaa ja mahdollisuuksia koko prosessin ajan asianomaisille itselleen kehitystapahtuman suunnitteluun ja toteutukseen. Kun tavoitteena on ihmisen itsemääräämisen ja toimintavoiman lisääminen, oli osallistujien roolia myös muutoksen arvioinnissa vaikea ohittaa. Freiren pedagogiikka toimi ammatillisessa työssä mahdollisuutena vahvistaa ihmisen kykyä oman elämänsä suunnitteluun ja tietoiseen vastuunottoon omasta elämästä. Keskeinen osa tutkimusaineistoa on projektin loppuvaiheessa yhteistyössä osallistujien kanssa laaditun palautekyselyn rakentamiseen liittyvät muistiinpanot ja kyselyyn saadut palautteet. Tutkimusaineistoani olen analysoinut sisällön erittelyn keinoin, jolloin olen tutkimuskysymysten mukaisesti etsinyt osallistujien kokemuksia ja niille annettuja merkityksiä omassa elinympäristössä. Palautekyselyn vastaukset puhuvat yleisesti ottaen sen puolesta, että arkielämässä tarvittavien erilaisten virallisten ja epävirallisten järjestelmien tuntemus ja kyky käyttää niitä hyväksi oli osallistujien keskuudessa kohentunut. Koettu mielenterveydellinen sairaus oli edelleen osa ihmistä, mutta se ei enää yksistään määritellyt hänen elämäänsä ja mahdollisuuksiaan koetuista vaikeuksista huolimatta. Osallistujien kokemuspohjalta nousee esiin haasteita ammatilliselle työlle. Mielenterveystyössä tarvitaan tämän tutkimuksen perusteella myös ohjauksellista asiantuntijuutta nimenomaan elämäntilanteiden siirtymävaiheessa. Haasteena on uudenlainen moninäkökulmainen asiantuntijuus, missä ammattihenkilön tehtävänä on auttaa löytämään vaihtoehtoja ja mahdollisuuksia ja yhteistyön edellytyksiä ja saada asiakkaat mukaan ohjaamaan elämäänsä haluamaansa suuntaan ja luomaan merkityksiä toiminnalleen. Palveluohjaus on mielenterveystyössä mahdollisuus sillanrakentamiseen hajanaisessa ja monitoimijaisessa palvelukentässä. Tärkeimmät lähteet: Freire, Paulo (1972) Pedagogy of the Oppressed. Laitinen, Hanna (2002) Kenen ehdoilla? Osallistaminen kehitysyhteistyössä.

Avsikten med undersökningen var att utforska VeiJari fanklubbens symboliska betydelser och gemenskap. Genom att fråga vilka kollektiva betydelser som särskiljer fanklubben och vad de innehåller, och vilken symbolik som förknippas med objekten och aktiviteterna, ville jag visa vilka etablerade och upprepade uttryckssätt som profilerar gruppen samt vilken verklighet som uttrycks. Jag tolkade huvudmaterialet, VeiJari tidningens fotografier med visuell semiotik och använde tematisering som analysmetod för sidomaterialet, meddelandena i Jari Sillanpääs webbforum. Metodologiskt sett var Roses (2001) samt Hodge & Kress (1988) forskningsansatser väsentliga. De centralaste källorna och avspeglingsytorna utgjordes av Ahos (2003) bok om finska schlagerstjärnor, ett inhemskt samlingsverk redigerat av Kovala (2003) om samtida kultfenomen, Söderholms (1990) beskrivning av Jim Morrison-kulten, Niemeläs (1999) avhandling om Jari Sillanpää som ett populärkulturellt fenomen samt Ohrankämmens (1997) avhandling om beundran av Joel Hallikainen. Jag använde Émile Durkheims och Georg Simmels klassiska sociologiska teorier i begrundan av empirin. Michel Maffesolis och Zygmunt Baumans tankar fick bistå med det samtida perspektivet. För det första visar resultaten, att det i idoliseringsförhållandet skapas ömsesidighet genom rituella diskussioner, kramar, gåvor och sång. För det andra framställs samhörighet och vi-känsla bland annat med det betecknande namnspråksgbegreppet VeiJari, behandlandet av gemensamma upplevelser i bild och text och genom bruk av gruppspecifika symboler. För det tredje utmärker ett vanligt, moget och finskt utförande idolens och beundrarnas yttre, som i kombination med en mytologiserande biografi underlättar likställningen mellan idol och beundrare. När man med simmelska termer kunde säga att det är frågan om sällskapande i en liten grupp, kunde det durkheimianska perspektivet visa att de olika aktiviteterna genom vilka gruppen möter varandra är annorlunda. Gemenskapen är informell eftersom den genomgår olika dimensioner, den är platsbunden till bland annat internet, den symboliseras av specifika rituella handlingar och den innehåller delade övertygelser, till exempel ömsesidighet och en positiv inställning.

Audioinspelning. Deltagare: 7 ungdomar i Åbo. Längd: 22 minuter. Transkriberat.

Linda, Jenny och Sabina samtalar på ett café i Helsingfors.

Rollspel 1

Samtal med gäster på sommarstugor i Rosala.

Genast efter vinterkrigets slut började det spridas rykten om att genombrottet på Lähde-avsnittet vid Summa år 1940 skulle ha berott på de finlandssvenska soldaternas dåliga stridsförmåga eller rentav feghet. I vissa kretsar påstods det att de finlandssvenska soldaterna, inte bara vid Lähde utan även annorstädes, skulle ha varit sämre än de övriga. Dylika anklagelser mot de svenskspråkiga soldaternas insats i vinter- och fortsättningskriget har förekommit på olika håll sedan dess. Syftet med detta arbete är att belysa dessa anklagelser, att undersöka om de har någon grund, samt att testa hypotesen att de bottnar i schismer mellan vårt lands finsk- och svenskspråkiga befolkning genom att undersöka förhållandet mellan dessa språkgrupper. Som källor fungerar främst intervjuer, huvudsakligen med finsk- och svenskspråkiga krigsveteraner. Även Internet och litteratur har utnyttjats. Även om det än idag är förhållandevis lätt att på Internet hitta kritik mot de finlandssvenska soldaternas krigsinsats, visade min undersökning att det är en rätt liten grupp fanatiker som står bakom denna kritik. Att anklagelserna inte är så utbredda visade även de intervjuer jag utförde med krigsveteraner. Största delen av veteranerna var nämligen lyckligt omedvetna om existensen av dylika anklagelser. Min granskning av de mest kritiserade aspekterna i den finlandssvenska krigsinsatsen antyder att största delen av anklagelserna är ogrundade. De svenskspråkiga soldaterna tycks ha varit precis lika dugliga som sina finskspråkiga vapenbröder. Detta bekräftades också av veteranerna; den överväldigande majoriteten av dem ansåg att de finlandssvenska soldaterna var minst lika bra som alla andra. Utredningen av förhållandet mellan de finsk- och svenskspråkiga finländarna ger belägg för antagandet att anklagelserna mot de finlandssvenska soldaterna beror på de finskspråkigas motvilja mot den finlandssvenska minoriteten. Förhållandet har aldrig varit oproblematiskt; vår historia har sett två större språkstrider, och slagsmål mellan de olika språkgruppernas representanter har förekommit rätt allmänt. Idag är situationen måhända bättre, men ännu finns det en minoritet bland de finskspråkiga som förhåller sig negativt till finlandssvenskarna. Min övertygelse är att det är denna negativa inställning som förklarar anklagelserna mot de finlandssvenska soldaterna nu och tidigare.