Browsing by Subject "Europeiska unionen"

Sort by: Order: Results:

Now showing items 1-6 of 6
  • Saxén, Otto (2000)
    Denna avhandling undersöker hur EU har använt sig av de gemensamma åtgärderna som ett instrument för sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). Syftet är att undersöka hur de gemensamma åtgärderna har använts jämfört med de utrikespolitiska instrument som står till statens förfogande, samt att skapa en täckande bild av användningen av åtgärderna under den tid instrumentet har existerat. Därutöver jämförs målsättningarna för de gemensamma åtgärderna och GUSP med vanliga målsättningar i staternas utrikespolitik. Dessutom presenteras de andra instrumenten för GUSP. Som referensram används en allmän kategorisering av de mål och medel som återfinns i staternas utrikespolitik. De fyra instrumentkategorierna är; diplomati, psykologiska medel/propaganda, ekonomiska medel och militära medel. Vanliga mål är till exempel säkerhet, välfärd, prestige och främjandet av ideologi. Den huvudsakliga källan är de beslut angående gemensamma åtgärder som har fattats under tiden 1.11.1993 - 30.6.2000. Innehållen i dessa beslut har analyserats och kategoriserats på olika vis. Som ytterligare källor har använts intervjuer, fördragstexter och tidigare forskning. De gemensamma åtgärderna skapades i Maastrichtfördraget, som trädde i kraft år 1993. Målet var att de skulle bli EU:s starkaste utrikespolitiska instrument. Innehållen i de gemensamma åtgärderna uppvisar stor variation. En genomgång av besluten om de gemensamma åtgärderna ger som resultat att användningen av instrumentet sammanfaller med två av de statliga instrumentkategorierna; diplomati och ekonomiska medel. De gemensamma åtgärderna har ofta använts bland annat till att ge ekonomiskt bistånd och till att utnämna specialsändebud. Det går också att konstatera, att instrumentet inte har motsvarat de förväntningar som man ursprungligen hade inom unionen. De gemensamma åtgärderna har inte lyckats skapa ett betydande gemensamt utrikespolitiskt handlande, även om de fört samarbetet framåt. Med några fallstudier illustreras vissa praktiska erfarenheter av de gemensamma åtgärderna. Erfarenheterna visar, att många av de problem som erfarits har sin grund i EU:s speciella uppbyggnad och de skillnader som finns jämfört med staternas strukturer. Utgående från denna undersökning går det att konstatera, att även om EU inte har fungerat som en statlig utrikespolitisk aktör så uppvisar användningen av de gemensamma åtgärderna och deras mål vissa klara likheter med staternas utrikespolitiska instrument och målsättningar.
  • Kuorikoski, Sanna (2002)
    I denna pro gradu avhandling utreds i vilken utsträckning den Europeiska unionen (EU) uppfyller kännetecknen för en federation och huruvida EU är på väg att utvecklas mot federalism. Ända sedan efterkrigstiden har det i EU pågått en politisk och akademisk diskussion om uppkomsten av en europeisk federation. Denna debatt är även mycket aktuell idag eftersom det anses att federalism kan vara en lösning till de problem som EU lider av. För tillfället har den Europeiska unionen ingen fast form, den är både inneffektiv och odemokratisk. Med hjälp av den federala modellen skulle man kunna skapa en klarare kompetensfördelning mellan unionen och dess medlemsstater, stärka medborgarnas ställning samt unionens demokratiska drag. Flera av problemen som de europeiska nationalstaterna traditionellt brottas med har blivit sådan till sin karaktär att de bättre kunde lösas av ett överstatligt samarbetsorgan såsom EU. Pro gradu avhandlingen är deskriptiv till sin karaktär och det mesta av materialet som använts finns i litteratur av olika slag som ansluter sig till ämnet. Den teoretiska referensramen utgår från olika författares, bl.a. William Rikers, definitioner på federala stater. Teoridelen förklarar vilka de centrala kännetecknen för federationer är. I den empiriska delen granskas huruvida dessa centrala kännetecken för federalism existerar inom EU och i vilken utsträckning de tillämpas inom unionen. Avhandlingens slutresultat visar att den Europeiska unionen uppfyller de centrala kännetecknen för uppkomsten av en federation och att unionen på många sätt redan är en federal helhet. I EU har medlemsstaterna till skillnad från federationer dock fortfarande en stark ställning och beluter om många viktiga frågor, som t.ex. utrikes- och säkerhetspolitiken, beskattningen och miljöpolitiken, vilka i federla stater sköts på federationsnivå, inte av medlemsstaterna. För att EU mera skulle likna en federation bör man för den skapa en grundlag, vilken mera exakt skulle definiera kompetensfördelningen mellan EU och dess medlemsstater. Dessutom borde det institutionella systemet och beslutfattningssystemet reformeras samt medborgarnas roll stärkas. Den Europeiska unionen är ingen federal stat och kommer möjligen aldrig att bli det heller. Unionen lider dock av brister som en federalisering kunde åtgärda. Det verkar som om problemen, utmaningarna, globaliseringen och internationaliseringen samt den framtida utvidgningen av unionen för den i riktning mot ett system med allt starkare federalal drag
  • Forsius, Kaj; Silvo, Kimmo; Jouttijärvi, Timo; Marttunen, Mika; Mustajoki, Jyri; Karppinen, Tiina; Kostamo, Kirsi; Salo, Pälvi; Romppanen, Seita; Kautto, Petrus; Toivanen, Riina (Finnish Environment Institute, 2022)
    Reports of the Finnish Environment Institute 3en/2022
    This report presents approaches and guidance for the DNSH assessment of projects in the Finnish recovery and resilience plan and other projects possibly requiring a DNSH assessment. Member States must provide a Do No Significant Harm (DNSH) assessment for each of the measures in their recovery and resilience plan. No action included in a recovery and resilience plan should cause significant harm to any of the six environmental objectives: 1. climate change mitigation 2. climate change adaptation 3. sustainable use and protection of water and marine resources 4. transition to a circular economy 5. prevention and control of air, water and soil pollution 6. protection and restoration of biodiversity and ecosystems. The Finnish Environment Institute, Syke, has developed guidance and methodologies for the DNSH assessment of funding applications under the Finnish program for sustainable growth. The developed methods and approaches are designed particularly for investment projects as well as research, development and innovation projects. To a large extent, the developed methodology can also be applied in the DNSH assessment of other types of projects. Users of the developed assessment methods are the bodies responsible for funding programs, especially, Business Finland, Academy of Finland, Ministry of the Environment, Ministry of Employment and the Economy, Centres for Economic Development, Transport and the Environment and those organizations applying for funding.
  • Pulkkinen, Lotta (2000)
    Avhandlingen undersöker ekonomiska orsakernas påverkan på arbetskraftens migration. Denna undersökning görs med push- och pull-teorin som bas. I push- och pull-teorin betonas de ekonomiska faktorernas inverkan på internationell migration. Skillnader i ländernas ekonomi såsom sysselsättning, arbetslöshet, inkomstnivå, skattenivå och prisnivå styr de internationella migrationsrörelserna enligt push- och pull-teorin. I avhandlingen har använts dessa indikatorer för att klassificera unionsländerna i antigen attraherande (pull) eller frånstötende (push) länder för en migrant. Samtidigt undersöks om slopandet av gränsformaliteter inom unionens gränser har inverkat på rörligheten. Arbetskraftens rörlighet har undersökts under två tidsperioden, år 1986-1997 och 1965-1999. I granskningen för perioden 1986-1997 klassificerades unionsländerna i push, pull eller neutrala länder och undersöktes i vilken mån de reella flyttrörelserna korrelerar denna klassificering. I granskingen för perioden 1965-1999 undersöktes i vilken utsträckning migrationsrörelserna har återspeglat de ekonomiska skillnaderna mellan europeiska unionens medlemsländer. Enligt push- och pull-teorin borde de ekonomiska skillnadernas tillväxt mellan medlemsländerna intensifiera migrationsrörelser. Unionen har blivit ett gränslöst område tack vare gemenskapslagarna som tillger unionsmedborgarna möjligheten att inresa till ett annat medlemsland, att bosätta sig där och att utnyttja i stort sätt samma sociala rättigheter som landets egna medborgare har. Granskningen för perioden 1986-1997 visade att de länder som klassificerats som push-länder hade i huvudsak låg nettomigration och låg andel av utländsk arbetskraft. På samma sätt hade pull-länderna enligt de ekonomiska indikatorerna hög nettomigration och stor andel utländsk arbetskraft. Enligt granskningen för perioden 1965-1999 har rörligheten tydligt följt samma trend som utvecklingen av de ekonomiska skillnaderna mellan de europeiska länderna. En positiv korrelation är särskilde tydlig mellan nettomigration och skillnaderna i BNP per invånare samt mellan nettomigration och skillnaderna i tillväxten av BNP. Ökade migrationsrörelser kan därmed i stor utsträckning förklaras med ökade skillnader i ländernas ekonomi. Fastän rörligheten har ökat efter att fria rörligheten för arbetskraften förverkligades år 1992 har även de ekonomiska skillnaderna mellan länderna varit stora. På grund av detta är det svårt att skilja åt politikåtgärdernas entydiga påverkan på migration. Statistiken för rörligheten som använts i avhandlingen kommer från Eurostat och OECD. De ekonomiska indikatorernas värden baserar sig däremot på statistiken från OECD.
  • Solitander, Adrian (2005)
    Avhandlingen analyserar förhandlingarna och lobbyaktiviteten kring Europeiska Unionens direktiv för beskattning av inkomster från sparande (EUSTD) ur den internationella politiska ekonomins perspektiv. Den teoretiska approachen baserar sig i huvudsak på professor Susan Stranges referensram om fyra maktstrukturer. Med stöd av tidningsreferat om förhandlingarna och valda ursprungsdokument analyseras strukturella faktorer som å ena sidan befrämjat förhandlingarna men som å andra sidan också begränsat dem. Dessa beskrivs allmänt på tre nivåer - den världssystematiska, den internationella och transnationella, samt den nationella. Speciell vikt har lagts på att analysera såväl staters och internationella organisationers som marknadskrafters och privata aktörers inflytande på förhandlingarna ur ett perspektiv som utgår från att alla aktörer behandlas jämlikt. Avhandlingen argumenterar för att de motsatsförhållanden som uppstått staterna emellan har sitt ursprung dels i historiska faktorer och dels i olika marknadsvillkor för ländernas finansiella industrier. Tydligast är skillnaderna mellan högbeskattande industriländer och s.k. skatteparadis. Men även länder som Belgien, Storbritannien och USA har satt käppar i hjulet för direktivet och ofta intagit orubbligt principiella positioner. En av de viktigaste slutsatserna är att enighet om direktivet slutligen uppnåddes efter att principiella ståndpunkter övergivits och man istället gått in för att beakta relativa överföringar av säkerhets-, produktions-, kunskaps- och finansiella resurser, vilka var skäliga för alla involverade parter. De nödvändiga kompromisserna har tenderat att begränsa det rättvisa och framhäva de rikaste parternas strukturellt starka position. Mindre investerare lider, relativt sett, mera av direktivet än de förmögna, och de allra starkaste finansiella centrumen - New York, London och Schweiz - har sett EU:s klor glida förbi.
  • Andersson, Victor Lars Gunnar (2007)
    Då Finland under hösten 2006 för andra gången innehade ordförandeskapet av Europeiska unionens råd hade landet varit medlem av unionen i dryga tio år. Finlands skötebarn och stora initiativ inom EU-politiken har varit nordliga dimensionen alltsedan dess första ordförandeskap år 1999. Före Finlands inträde i EU hade unionen inget medlemsland som gränsade till Ryssland. Östersjön var ett hav långt uppe i norr med beröring till endast två dåvarande medlemsländer. Politiskt sett var Medelhavstrakten mycket centralare beläget med många medlemsstater ivriga att bevaka regionens intressen. Avhandlingen undersöker hurdan framgång två av EU:s instrument för gränsöverskridande samarbete - Barcelonaprocessen i söder och nordliga dimensionen i norr - haft under tidsperioden 1999-2006. Programmen skapar en gråzon mellan medlemskap och icke-medlemskap vid unionens gränsområden och utgör Europeiska unionens arbetsinstrument för stabilitet i dessa trakter. Kärnan i arbetet utgörs av ordförandeskapet i Europeiska unionens råd. Ordförandelandet har en särskild möjlighet att påverka de ärenden som under ordförandeskapets sex månader tas upp till behandling i rådet. Som material används de olika ordförandeländernas prioriteringar i Europeiska unionens råd och slutsatser från Europeiska rådets sammanträden. Utgående från dessa dokument redogörs för hur nordliga dimensionen och Barcelonaprocessen behandlats av EU:s medlemsländer genom en aktörsanalys. Barcelonaprocessen framstår av olika orsaker som mer framgångsrikt. Syftet med arbetet är att försöka förklara varför Barcelonaprocessen haft viss framgång medan nordliga dimensionen haft det mer motigt. Medlemsstaterna och deras ordförandeskap granskas ur ett centrum-periferi perspektiv. Såväl Medelhavsregionen som Östersjöregionen kan uppfattas som konkurrerande periferier inom unionen, vilket fungerar som ett spänningsmoment i arbetet. Medlemsländerna indelas i tre grupper (syd, nord och väst) för att möjliggöra en jämförelse. Då nordliga dimensionen aldrig blivit fullt institutionaliserad med tydliga egna resurser har det varit svårt att utveckla den på längre sikt. Medelhavsländerna i söder har lyckats finna större enighet i främjandet av Barcelonaprocessen, medan de nordliga medlemsstaterna i Östersjöregionen inte lyckats lika bra med att ena sina krafter i att driva nordliga dimensionen framåt.