Browsing by Subject "Historia (opetus ruotsiksi)"

Sort by: Order: Results:

Now showing items 1-20 of 41
  • Björkwall, Tobias (Helsingfors universitet, 2016)
    Som kulturform har datorspel övergått från marginaliserad hobby till något som tar en allt större plats i det offentliga rummet. Följaktligen finns ett ökat behov att förstå spel som de unika kulturformer de är. Då spelet Bioshock Infinite lanserades år 2013 fick det kritik från spelare och kritiker för en kontroversiell användning av religiösa och historiska element. Syftet med denna avhandling är att analysera historiebruket i spelet och ge en nyanserad bild av de element ur historien som är framträdande i spelets intrig. Forskningsfrågorna är således: Hur kan man tolka historiebruket i Bioshock Infinite? Vilka syften kan användningen av historie- och religionsrelaterade element anses uppfylla? De huvudsakliga teoretiska utgångspunkter som används för analysen är Peter Aronsson och Klas-Göran Karlssons teorier om historiebruk och historiemedvetande, samt den av Karlsson konstruerade typologin för olika sorters historiebruk. Utöver detta använder jag mig av två egna konstruerade begrepp, yttre och inre historiebruk, som inte skall ses som varandra uteslutande. Som bas för att belysa fenomenet datorspel som forskningsobjekt använder jag texter av Frans Mäyrä och Jesper Juul. Metoden jag använder mig av är en selektiv och kvalitativ innehållsanalys och baseras på texter av Mäyrä och Jon Dovey. Det material som analyseras är datorspelet Bioshock Infinite som lanserades år 2013. Spelet utspelar sig år 1912 och speltillverkarna har blandat tidsenlig estetik med fantastiska element för att skapa en retrofuturistisk värld vars etiska och sociopolitiska normer till stor grad torde skilja sig från målgruppens. I avhandlingen granskar jag den religion som genomsyrar spelets värld. Jag konstaterar att det till stora delar rör sig om en konstruerad religion som frikostigt använder sig av ett bibliskt språkbruk och allusioner till bibliska historier. Tunga paralleller dras till en odefinierad version av kristendomen, även om religionen i spelet saknar några av de mest centrala elementen ur kristendomen; exempelvis lyser Jesus med sin frånvaro och det bibliska språkbruket tillskrivs en fiktiv text istället för Bibeln. Följaktligen kan man inte kalla religionen i spelet för en variant av kristendom. Utöver detta demonstrerar jag hur användningen av religion kan tolkas som ett slags historiebruk för att förankra spelet i en historisk omgivning. Det yttre historiebruket i spelet består av de lån ur och hänvisningar till historien som speltillverkarna använt sig av för att konstruera en värld som spelaren är tvungen att navigera i och ta ställning till. Speltillverkarna har i sin strävan efter att återskapa en ärlig tidsanda valt att inkludera institutionaliserad rasism, blind nationalism och en religiös frenesi som oundvikliga element i intrigen, genomsyrande spelets värld. Dessutom används anakronismer och anspelningar på historisk propaganda för att väcka associationer hos spelaren. Det inre historiebruket är den historia spelets karaktärer själva använder sig av för att uppnå sina syften och legitimera sin politiska makt. Den politiska eliten i spelet använder sig frikostigt av Amerikas grundlagsfäder och har upphöjt tre av dessa till något som närmast kan liknas vid helgonstatus, samtidigt som statens fiender demoniseras och trivialiseras. Detta historiebruk kan tolkas som en ironisering av någonting som speltillverkarna anser vara ett befintligt historiebruk i USA. Spelets historiebruk kan alltså tolkas och förstås som ett uttryck för något i den kultur som speltillverkarna befinner sig i. Även om historiebruket i spelet rör sig på flera olika nivåer och tar flera olika uttryck kan man slutligen också se spelets samtliga historiebruksformer som kommersiella sådana.
  • Pettersson, Tobias (Helsingfors universitet, 2013)
    Rysk-turkiska kriget 1877 - 78 hör till de första internationella konflikter som på bred front bevakades i den finländska pressen. Till det stora intresset bidrog Finska gardets deltagande i kriget. Samtidigt befann sig de finländska tidningarna i en brytningstid. En politisk offentlighet växte fram, med partibildningen i lantdagen som drivkraft och den allt mer politiserade pressen som verktyg. Liberalerna och fennomanerna utgjorde de första betydande partigrupperingarna. Deras huvudsakliga politiska språkrör var Helsingfors Dagblad respektive Uusi Suometar, som också var storfurstendömets två största tidningar vid den här tidpunkten. Tidigare forskning har visat att liberalernas och fennomanernas syn på Finlands statsrättsliga ställning skiljde sig på flera punkter, vilket också märktes i deras utrikespolitiska linjer. De konstitutionellt sinnade liberalerna uttryckte ställvis separatistiska tendenser, där kravet på finländsk neutralitet om Ryssland råkade i krig hörde till de mest radikala. Fennomanerna ansåg däremot att landets nationella utveckling bäst gynnades av en försiktig, lojalistisk linje i utrikespolitiska frågor. Genom en komparativ studie, som grundar sig på en kvalitativ innehållsanalys av de artiklar i Helsingfors Dagblad och Uusi Suometar där rysk-turkiska kriget berörs, undersöker den här avhandlingen hur de båda lägrens utrikespolitiska linjer och deras syn på förhållandet till Ryssland kommer till uttryck i bevakningen av konflikten, som Finland indirekt drogs med i som en del av Ryssland. Rysk-turkiska kriget behandlas i ledarartiklar, i utrikeskorrespondenters brev samt varje dag i nyhetsrapporter och telegram i båda tidningarna. På ledarplats kommenteras konflikten sparsamt och försiktigt, men ledarna ger ändå de tydligaste fingervisningarna om tidningarnas attityder till konflikten. Generellt är skillnaderna överraskande små. I krigets inledningsskede betonar Uusi Suometar visserligen rättfärdigheten i kejsarens krigsförklaring och betygar sin solidaritet med de kristna Balkanfolken, medan Helsingfors Dagblad reagerar svalt och reserverat och inte visar något intresse för de religiösa eller panslavistiska målen i kriget. Främst oroar sig Helsingfors Dagblad för Finlands handelsintressen i händelse av att kriget utvidgas och Storbritannien ingriper i Östersjöområdet. Som en röd tråd löper farhågorna för en upprepning av Krimkrigets scenario. I takt med att konflikten drar ut på tiden koncentrerar sig också Uusi Suometars ledare allt mer på Finlands belägenhet inför hotet om ett storkrig, och mindre på kejsardömets allmänna intressen. Även Uusi Suometars artiklar präglas av Krimkrigets försmädliga läxor och av en oro för att olyckan skall drabba också vårt land . Det märks under våren 1878 då båda tidningarna relativt öppet motsätter sig de ryska planerna på att utrusta så kallade kaparfartyg. Förutom att sjörövarstrategin enligt tidningarna är moraliskt förkastlig fruktar man att den utmynnar i engelska repressalier mot den finländska handelsflottan. Krigets mest betydande vändpunkter, till exempel nyckelstriderna vid Plevna, kommenteras inte på ledarplats. Det hade sannolikt att göra med den rådande förhandscensuren i utrikespolitiska frågor. Finska gardets deltagande i kriget verkar båda tidningarna ha uppfattat som en nödvändighet. Intressant är däremot att kriget bildar ett slags referensram då vissa inrikespolitiska angelägenheter debatteras i spalterna. Det gäller särskilt värnpliktsfrågan, som 1877 års lantdag behandlade som sitt viktigaste ärende. Båda tidningarna, och i synnerhet Uusi Suometar, utnyttjar det pågående kriget, och landets försvarslöshet efter Finska gardets inkallande, som argument för att införa allmän värnplikt. Nyhetsrapporter och telegram om händelseutvecklingen på krigsskådeplatsen utgör den största gruppen krigsrelaterade artiklar. I båda tidningarna är rapporterna alltigenom lånade och sammansatta ur utländsk press. Källorna är huvudsakligen de samma, och innehållet därmed likartat. Krigsnyheterna har en mer framskjuten plats och ett större omfång i Helsingfors Dagblad, som också hade större redaktionell kapacitet och mer spaltutrymme. Ändå ägnade också Uusi Suometar kriget stor uppmärksamhet då konflikten bevakades i varje nummer. Allmänhetens intresse för kriget korrelerar med ett uppsving i Uusi Suometars prenumerantantal. Genom de lånade rapporterna kunde man också referera händelser som annars inte dryftades på ledarplats. Korrespondentbrev utgör ett viktigt inslag i Helsingfors Dagblads bevakning av kriget, där både fasta och tillfälliga utlandskorrespondenter regelbundet kommenterar konflikten. Ofta var korrespondenterna mer frispråkiga än redaktörerna själva. Det gäller till exempel militärkorrespondenten Waldemar Becker, som från Balkanhalvön skriver flera brev som i förtäckta ordalag kritiserar både panslavismen och krigsledningen. Däremot är korrespondentbreven nästan helt frånvarande i Uusi Suometar. Sammanfattningsvis är Helsingfors Dagblads och Uusi Suometars bevakning av rysk-turkiska kriget övervägande samstämmig. Vissa spår av den fennomanska lojalitetslinjen kan skönjas i Uusi Suometar, framför allt i krigets inledningsskede. Liberalernas neutralitetsvisioner kan anas här och där i Helsingfors Dagblad, främst som en frustration över att landets ekonomi hotas av en avlägsen konflikt och en stormaktsdiplomati som man inte själv hade några som helst möjligheter att påverka. I övrigt kommer de separatistiska tendenserna inom den liberala pressen däremot inte särskilt tydligt till uttryck.
  • Hannuksela, Christa (Helsingin yliopisto, 2017)
    I min studie ser jag på hur Unionens, Kvinnosaksförbund i Finland medlemmar argumenterade för kvinnosaken i sammanhang som hade att göra med uppfostran och utbildning. Jag har begränsat mig till att studera förbundets första tio verksamhetsår, det vill säga åren 1892–1901. Inspirerad av Joan Wallach Scotts har jag valt att göra en närläsning av mitt material för att på så vis kunna reda ut hur medlemmarna byggde upp sina argument. Som material använder jag mig av artiklar som författats av förbundets medlemmar och som huvudsakligen publicerats i tidskrifterna Hemmet och Samhället samt Nutid. Dessutom har jag stött mig på förbundets mångåriga ordförande Lucina Hagmans litterära produktion från de ifrågavarande åren. Sammanfattningsvis kan konstateras att i all argumentering framkommer kvinnors äktenskapsstatus i någon form, eftersom det inte gick att argumentera för kvinnors rättigheter utan att referera till det som definierade dem och avgjorde hur och på vilket sätt de kunde verka i samhället. Detsamma gällde kvinnors påstådda naturliga moderlighet. Det här avgjorde på vilka sätt de kunde argumentera för kvinnors rätt till bildning. Eftersom kvinnors medborgarskyldighet hade förknippats med ett uppfostringsansvar, genom att kvinnor kopplades till rollen som moder, verkar det ha varit klart för de flesta av Unionens medlemmar att de kunde föra kvinnosaken framåt genom att ta sig an ett uppfostringsansvar i samhället. Därmed kunde de förklara sin roll som ”sedens uppfostrarinnor”, vilket då utsträcktes till manliga bekanta och människor från de lägre klasserna. Uppfostringsansvaret var också förenligt med den plikt som den bildade klassen upplevde att den hade gentemot de bredare folklagren: det var deras skyldighet att bilda folket och förädla dess seder. Det var också i relation till allmogen och arbetarklassen som de bildade kvinnorna kunde konstituera sin identitet som ”bättre folk”. Allmogen och arbetarklassen uppfattades som motsatser genom att de inte ansågs förstå sig på de ideal som de som kvinnor och medborgare måste leva upp till. Unionens medlemmar ansåg också att bildning medförde särskilda skyldigheter. Genom att uppfylla dessa kunde de också föra kvinnosaken framåt, eftersom de visade att de var dugliga medborgare.
  • Ekebom, Malin (Helsingin yliopisto, 2011)
    Barnförflyttningarna, som ägde rum främst mellan Finland och Sverige under vinter- och fortsättningskriget, kom att innefatta inalles 80 000 finska barn. Väl framme i Sverige placerades dessa krigsbarn ut hos fosterföräldrar runt om i Sverige samt på diverse sjukhus, barnhem och andra dylika anstalter. Syftet med denna avhandling är att utgående från de finska föräldrarnas synvinkel belysa den delen av historien som berörde barn som vistades på svenska barnhem. Som källor har använts en brevsamling med sammanlagt drygt 200 brev som representerar ett femtiotal finska krigsbarnsfamiljer. Breven är skickade till den finlandssvenska fröken Gerda Sandberg som under olika perioder från år 1944 till år 1947 var verksam som föreståndarinna på tre olika svenska barnhem. Med hjälp av denna brevsamling har jag försökt utreda hur diverse föräldrakänslor uttrycktes i skrift. Samtidigt har jag även försökt skapa en helhetsbild av hur det var att vara förälder till ett krigsbarn. Svar på dessa frågor har jag strävat till att få genom att noga granska innehållet och tonen i breven. Samtidigt har jag också varit tvungen att ta i betraktande vem breven varit riktade till och hurudan relationen mellan brevskrivaren och mottagaren varit, eftersom det i hög grad kan ha påverkat innehållets karaktär. I de brev jag analyserat märks tydligt att en närmare relation till Gerda Sandberg hade som följd att innehållet i föräldrarnas brev blev rikligare och att känslor och tankar fick mer plats. I sina brev uttryckte föräldrar till krigsbarn mycket tydliga känslor i anknytning till föräldraskap. Den tydligaste känslan var saknaden efter sitt barn och en längtan efter att få återförenas. Även en hel del oroskänslor angående barnets välbefinnande förekom. Samtidigt hade föräldrarna också ett stort behov av att med jämna mellanrum få information om barnets hälsotillstånd och vardag. Utgående från breven får man också reda på att motiven bakom beslutet att skicka sitt barn till Sverige som krigsbarn i stora drag kan delas in i två olika kategorier: dels berodde det på dåliga hemförhållanden och dels på barnets behov av sjukvård. Samma utgångslägen spelade också en roll då det blev dags att avgöra ifall barnet kunde återvända hem. Tacksamhet var ytterligare en känsla som uttrycks tydligt i breven. Denna tacksamhet riktades främst till Gerda Sandberg men också till resten av barnhemmens personal och till Sverige. Det framgår med andra ord att den hjälp Sverige kunde erbjuda de finska familjerna var mycket välkommen och kom väl till pass. Särskilt korrespondensen med Gerda Sandberg var en ljusglimt i föräldrarnas tillvaro och hjälpte dem att klara av den rådande situationen. Relationen har också varit betydelsefull för föräldrarna eftersom hon samtidigt var den enda konkreta kontakten de hade till sina barn i Sverige.
  • Rantala, Viktor (Helsingfors universitet, 2013)
    Denna avhandling undersöker samarbetet mellan den finska Statspolisen och den svenska säkerhetspolisen från år 1938 till fortsättningskrigets början år 1941. Som viktigaste källor för denna avhandling har använts de respektive säkerhetspolisernas arkiv i Finland och Sverige. Samarbetet mellan den finska Statspolisen och Sveriges säkerhetspolis, den Allmänna Säkerhetstjänsten med dess föregångare bestod av informationsbyte, som sköttes via korrespondens, telefon och några enstaka tjänsteresor. Underrättelsesamarbete baserar sig på nytta och ett ömsesidigt förtroende. Förtroendet mellan den finska och den svenska säkerhetspolisen hade byggts upp sedan 1920-talets början. Det är viktigt att komma ihåg, att underrättelsetjänster och säkerhetspoliser inte opererar i ett tomrum. De är underställda den politiska viljan i en stat. Därför beaktas den politiska situationen vid sidan om den egentliga handlingen. Först och främst innefattade säkerhetspolissamarbetet bekämpning av verksamhet i förmån för Sovjetunionen. Detta innefattade dels sovjetisk spionage- och sabotageverksamhet och dels finländska kommunister eller andra personer på den vänstra kanten, vars verksamhet enligt säkerhetspoliserna, tjänade Sovjetunionens intressen. Bland dessa fall kan nämnas den av Ernst Wollweber ledda sabotageligan, som verkade inom hela norra Europa samt oppositionsgruppen inom den finska socialdemokratin, de så kallade sexlingarna. För det andra bekämpades även den tyska verksamheten. Denna verksamhet innefattade vissa tyska spioner, som rörde i Finland och Sverige. Tyskland var dock samtidigt en samarbetspartner för både Sverige och Finland, och detta påverkade säkerhetspolisernas förhållande till den tyska verksamheten. Dessutom behandlas ödet på en jude, Hans Szybilski, som utlämnades till Tyskland från Finland under fortsättningskriget. Informationen, som ledde till Szybilskis utlämnande härstammade från det finsk-svenska säkerhetspolissamarbetet. Samarbetet mellan Statspolisen och den Allmänna Säkerhetstjänsten med dess föregångare var omfattande och det fungerade bra. Inga förtroendeproblem verkar ha funnits. Säkerhetspolissamarbetets huvudmotståndare var utan tvekan den sovjetiska verksamheten, eller verksamheten vilken ansågs tjäna Sovjets intressen, och denna verksamhet bekämpades kraftfullt. Däremot såg både Statspolisen och den svenska säkerhetspolisen tidvis mellan fingrarna på det tyska illegala spionaget. De politiska aspekterna visar sig tydliga. Tyskland ansågs delvis vara en vänligt sinnad stat av både Finland och Sverige, och därför ansågs dess spionage inte nödvändigtvis så farligt. Med Sovjetunionen var förhållandesättet helt det motsatta.
  • Vainio, Charlotte (Helsingfors universitet, 2010)
    Denna studie behandlar kvinnans juridiska handlingsutrymme under Magnus Erikssons lagar 1350-1442. Det har länge antagits att den gifta kvinnan under medeltiden var omyndig, eftersom hon enligt lagen skulle ha en målsman (på fornsvenska malsman). Senare tids forskning har dock börjat påpeka att kvinnan inte var omyndig i dagens bemärkelse, men inte desto djupare utvecklat frågan om hennes rättigheter. Genom att jämföra lagtexterna med praxis har jag undersökt hur lagutrymmet som stadgade att en make skulle vara sin hustrus malsman påverkade kvinnans rättigheter. Under den undersökta tidsperioden tycks malsmanskapet inte i någon större utsträckning ha juridiskt begränsat kvinnan, men praxis visar att tradition och praktikaliteter bjöd att maken i allmänhet representerade sin hustru i juridiska göromål. Studien visar att representation inte nödvändigtvis indikerade myndighet, och att det faktum att hustrun representerades av sin make inte medförde omyndighet. Männens konstanta kontakt med den juridiska världen och kvinnornas synnerligen begränsade dito kom ändå på sikt att minska hennes juridiska medvetenhet, och därmed hennes möjlighet att påverka. Den viktigaste slutsatsen är likväl denna begränsning inte var lagstadgad. I studien tar jag också ställning till olika genusteoretiska förklaringsmodeller, nämligen enkönsmodellen och teorin om skilda sfärer. Enligt enkönsmodellen, som utvecklades av Laqueur i början av 1990-talet, sågs inte kvinnan och mannen som två olika kön, utan som olika grader av en man. Kvinnan skulle enligt det vara en mindre utvecklad variant av mannen. Resultaten i studien tyder dock snarare på att kvinnor och män sågs som två olika kön, men att de verkade inom olika sfärer. Den avgörande faktorn var förmågan att föda barn, där de som födde barn tillhörde en privat sfär, med hemmet i centrum, och de som inte födde barn tillhörde en offentlig sfär, där juridik, politik och ekonomi ingick. Därför argumenterar jag för att män förväntades sköta de juridiska göromålen även för sin hustru, eftersom det tillhörde hans sfär. Hustrun hade dock möjligheten, både enligt lagen och enligt praxis, att själv sköta exempelvis försäljningar och upprätta testamenten, och begränsades snarare av sitt kön än av genusstrukturer. Studien lyfter också fram problematiken med det diversifierade svenska medeltida samhället, och ifrågasätter traditionen med en indelning i endast två genus, en manlighet och en kvinnlighet. Resultaten tyder på att det var stora lokala skillnader beträffande en hustrus begränsningar och möjligheter, och att lagarna mer fungerade som riktlinjer än som faktiska regler. På grund av källmaterialets beskaffenhet går det inte att avgöra på vilket sätt social status spelade in, även om det är rimligt att anta att det fanns betydande skillnader mellan rikets övre och lägre skikt. Däremot finns det inget som indikerar att hustruns malsman skulle ha varit liktydig med det nutida målsman någonstans i riket, eller i någon samhällsgrupp.
  • Svanbäck, Andrea (Helsingfors universitet, 2016)
    Denna pro gradu granskar på vilket sätt innehållet i kontaktannonser i Hufvudstadsbladet har förändrats under åren 1910, 1950 och 1990. Trots att forskning kring kontaktannonser som textform har bedrivits i omfattande grad sedan 1970-talet, utgör kontaktannonser i Hufvudstadsbladet ett ännu relativt outforskat historiskt källmaterial. I finländsk press har kontaktannonser förekommit på både svenska och finska sedan 1900-talets början. Undersökningen utgår från tre frågeställningar: hur män och kvinnor beskriver sig själva och sin önskade partner i kontaktannonserna, vilka könsideal som kan skönjas i texterna samt vilka förändringar som framträder över tid. Idéer om vad som är ”manligt” och ”kvinnligt” strukturerar hur människor uppfattar och bedömer varandras beteende, men även hur individen känner, tolkar och uttrycker sina egna känslor. Detta sker via kontaktannonser då de innehåller förväntningar på hur människorelationer och en partner ska vara och se ut. Eftersom synen på könens rättigheter och möjligheter samt normer kring ”kvinnligt”, ”manligt” och parbildning förändrats kraftigt i Finland under 1900-talet är det motiverat att studera kontaktannonser från början, mitten och slutet av seklet – tre helt olika skeden i landets historia. Källmaterialet består av sammanlagt 105 kontaktannonser från åren 1910, 1950 och 1990, varav 61 stycken är skrivna av män, 44 stycken av kvinnor. I studien förekommer både kvalitativ och kvantitativ innehållsanalys. Kontaktannonserna analyseras utifrån tre faktorer: social status, inre egenskaper samt yttre egenskaper. Strukturen förekommer även i Josefin Nilssons magisteruppsats Svenska hjärtan från 2005, som behandlar beskrivningar av män och kvinnor i kontaktannonserna ur Dagens Nyheter. Utgående från de egenskaper som män respektive kvinnor säger sig söka hos motparten urskiljs en sorts idealman och -kvinna för varje årtal. Denna konstruerade könsroll jämförs med historikern Yvonne Hirdmans teori om särhållning av könen, det vill säga att män och kvinnor alltid ska hållas isär och inte får ha liknande egenskaper. Undersökningens resultat vittnar om stora förändringar när det gäller normer och ideal i kontaktannonserna under de olika åren, men även om hur praktiska förhållanden så som boende, ekonomi och fritid snarare än regelrätt kärlek dominerat innehållet. Till exempel har social status under seklet gått från att uttryckas explicit i annonserna, i form av pengar eller förmögenhet, till att bli något som indikeras närmast implicit, via intressen eller personlighetsdrag. Även annonsörernas syfte har gått från uttalat till dolt: medan äktenskap var det vanligast motivet 1910, uttalades syftet 1990 ofta inte alls. Undersökningen visar också på andra ämnen som var tabubelagda i kontaktannonserna under de olika åren, exempelvis den kvinnliga frigörelsen. Men i resultatet finns även teman som överlevt tidens gång: exempel på det är ensamhet och efterfrågan på bildning.
  • Forsman-Härkönen, Gia (Helsingfors universitet, 2012)
    This study aims to analyze representations of female athletes in the two main newspapers in Finland during the olympics 1968 in Mexico City and Beijing 2008. The included newspapers are Helsingin Sanomat and Hufvudstadsbladet. Materials have been collected for a ten day period both years. In 1968 the representations has been very gender specific and a change has happened when looking at representations in the newspapers in 2008. However, female athletes are still represented in traditional ways and treated as women instead of just athletes.
  • Kilpelä, Eliel Johan Sakari (Helsingfors universitet, 2014)
    The idea of progress dominated the conceptual world of late 19th century. At the same time the very contents of progress was disputed and open for debate. This openess constituted the backdrop for the finnish critic and philosopher Hjalmar Neiglick (1860-1889) who assidously insisted in his intellectual program on modernity and progress. His career was a short but intense one: during his active years in the 1880 s he acted as a theatre critic and debater in several fields of civil society. He was the first in Finland to hold a chair in psychology at the Alexander University. Main targets for his critique was the idealistic school of philosophy, the romantic literature and the general intellectual climate in Finland that he found listless and indolent. In my thesis I explore how Neiglick positioned himself as a pioneer and forerunner of modernity and how he through this positioning justified his scientifical and cultural aims. I conduct this study through contextualising Neiglick within the frame of idea of progress. My sources consist of articles in newspapers, reviews of plays, public speeches and private letters. The foremost theoretical aid is the conceptual analysis of progress and its connection to the transformation of the horizon of expectation and space of experience by Reinhart Koselleck. Through Koselleck I have been able to describe what kind of conceptual framework framed Neiglick and his experience of time and how this affected the way he positioned himself. I come e.g. to the conclusion that Neiglick both viewed progress as inevitable as well as something that required a conscious struggle. In my study I show how different geographic locations Germany, France, Denmark and Finland were at interplay in this act of position-taking on the intellectual field. Neiglick saw both France and Denmark as avantguard countries, worthy of emulation. Especially the ideals of French Enlightenment and modern France as universal country (Paris as the capital of the 19th century) were by Neiclick deemed in a particulary exemplary light. Germany on its part was by Neiglick considered as the home of stagnant nationalism, obsolete philosophy and obscure romanticism. Neiglick's stance towards Finland was ambiguous. As he devoted himself to rejuvenate his country, he simultaneously regarded his own outlook as well as the Swedish-speaking Finns future as dismal. I attribute this pessimistic attitude in his otherwise optimistic belief in the future to the fact that he believed the Finnish-speaking Finns to become dominant in social life in the future. This conviction, I believe, was due to Neiglicks firm belief in the inevitability of progress. Earlier research has established the fact that Neiglick regarded Finland as a cultural backwater and that he used his connections with continental Europe to justify his cultural radical critique that he saw as antidote for this backwardness. In my thesis I explore and broaden these findings and point out what kind of experience of time lay as a foundation for the notion of something being progressive or reactionary.
  • Thilman, Svante (Helsingfors universitet, 2016)
    Urho Kekkonens valdes år 1978 in på sin femte presidentperiod i Finland. Kekkonen hade gått från att ha varit en kontroversiell politiker som med knapp majoritet blivit president, till att vara överlägsen vid senare val. Samtidigt hade han uppnått en stark maktposition inom det finska politiska fältet. Kari Suomalainen var politisk skämttecknare i Finlands största dagstidning Helsingin Sanomat, och hade tidigt blivit en Kekkonen-kritiker. När Kekkonens femte presidentperiod inleddes, hade Kari dock redan visat mera förståelse mot Kekkonens person och gärningar. Bägges positioner hade dessutom etablerats sedan länge. Denna studie utreder, hur Kari på sina teckningar gestaltade Kekkonens maktposition och utövande av makt under Kekkonens sista presidentperiod åren 1978-1981. Ett genomgripande tema i granskningen är Kekkonens avståndshållande gentemot övriga inhemska aktörer. Metoden är kontextanalys, även om Karis synpunkt och infallsvinkel är det viktigaste. Tidsperioden är från och med Kekkonens omval i presidentvalet 1978 till och med Kekkonens avgång på grund av hälsoskäl år 1981. Materialet omfattar 32 av Karis teckningar, men också övriga samtida tidningar och böcker utnyttjas. Under sin sista presidentperiod tenderade Kekkonen att allt mer sällan allt mer sällan ta del av inrikespolitiska händelseförlopp. Kari skildrar en i förhållande till sina inhemska medpolitiker överlägsen president Kekkonen, som håller avstånd, men rycker till när ett sista avgörande behövs. Mestadels gick sakerna vägen även på detta sätt, men inte alltid, vilket också Kari kom att notera i sina teckningar när det gällde. Direkta konfliktsituationer uppkom mellan Kekkonen och några andra politiker, enligt teckningarna, i början och i slutet av denna betraktningsperiod från presidentvalet 1978 till Kekkonens avgång 1981. Kekkonens maktposition syntes på Karis teckningar tydligast i och med regeringsförhandlingarna efter riksdagsvalet 1979. 80 år fyllde Kekkonen under sin sista presidentperiod. Den höga åldern kombinerat med ett redan långvarigt innehavande av ämbetet, samt en ökad samhällsdebatt kring om det skulle eller inte skulle förbli den sista perioden för Kekkonen, bidrog måhända till att ett antal olika hedersbetygelser presenterades. Allt från och med inledningen av den femte perioden till och med den plötsliga avgången kom varierande instanser med förslag och gärningar i ärendet, i synnerhet koncentrerade dessa sig kring Kekkonens 80-årsdag i september 1980. I samband med Kekkonens avgång kom även Kari att skapa ett verk för att beskriva och hedra Kekkonens karriär och makt. Ibland använder Kari på teckningarna Kekkonens företrädare J. K. Paasikivi och blivande efterföljare Mauno Koivisto för att kritisera Kekkonen och dennes höga position.
  • Aspelin, Veronica (Helsingfors universitet, 2015)
    Pro gradu-avhandlingens syfte är att undersöka den s.k. fostring som utfördes bland finska rödgardister i fånglägren sommaren 1918. Arbetet leddes i huvudsak av vita fältpräster och de totalt 90 fostringsmännen ämnade omskola närmare 80 000 röda fångar. Motivet bakom projektet var att rödgardisterna skulle anamma kristna och fosterländska värderingar. Fostringen omfattade allt från själsligt stöd, gudstjänster och predikningar till litteraturutdelning och varierande fritidsverksamhet. Jag har tolkat projektet som borgerlig och religiös propaganda med eventuella inslag av genuin empati. I avhandlingen har jag studerat vilka målsättningar fostringsmännen hade med fostringen, hur de förverkligade sitt program och vilka resultat omskolningen fick. Genom denna uppdelning är avhandlingens innehåll i huvudsak kronologiskt, men de olika fostringsmetoderna behandlas även tematiskt. I studiens inledande kapitel sammanfattar jag innehållet i de protokoll som skrevs under fostringsmännens möten, och summerar ett program i huvudsak utgående från dem. Efter att ha sammanställt fostringens riktlinjer analyserar jag deras förverkligade. I fostringsmännens tidskrift Tosi Työhön! förmedlades deras ståndpunkt och jag har tolkat publikationen som avdelningens språkrör. Tosi Tyhön! utkom i tretton nummer à fyra sidor sommaren 1918. Jag har studerat artiklarnas innehåll och uppdelat dem enligt ämnena skuldbeläggning och förlåtelse, familjens utsatthet, nyhetsrapportering och fångarnas hemförlovning. Utdelningen av Tosi Tyhön! utgjorde en del av fostringsmännens praktiska arbete på anstalterna. Jag har även undersökt hur fostringens övriga program tillämpades, och jag har uppdelat verksamheten i själsligt stöd, religiösa ritualer, bildning, samt arbete och fritid. Studien har avgränsats regionalt till fånglägret i Dragsvik, på vilket fostringschefen dagligen noterade sitt arbete i en bevarad journal. Projektets förverkligande framgick också i avdelningens veckorapporter, brev och under möten. Avslutningsvis undersöks fostringens med- och motgångar, egentliga inflytande och resultat. Jag analyserar de anställdas egen syn på projektet, före detta fångars kommentarer och tidigare forskares slutsatser. I avhandlingen kan jag konstatera att fostringen aldrig fick det inflytande fostringsmännen önskade, i.o.m exempelvis bristfällig organisation, livsmedels- och hygienbrist och för få anställda. Jag har dock kunnat visa att exempelvis litteraturutdelningen var omfattande i fånglägren. Studien i Tosi Työhön! förtydligar även fostringsmännens förtroende för det skrivna ordet.
  • Ylppö, Myrsky (Helsingfors universitet, 2016)
    This thesis explores how the Finnish media’s representations of homosexual men and women changed between 1990 and 2010, from negative public portrayals towards more positive ones. The thesis also examines if these changes reflect attitudes and opinions of the Finnish society and population overall during this time period. The primary sources consist of newspaper articles from the newspaper Helsingin Sanomat, along with material from other newspapers, tabloids, and supporting research material. The chosen theoretical approach for this thesis is qualitative research, and Queer theory is also employed to a certain extent. A larger focus for my study is Helsinki Pride, which has an important role in the Finnish LGBTQ community and gay culture. The festival is a grassroots movement and a political product of Seta, the main LGBTQ rights organisation in Finland. Helsinki Pride has played a role of utmost importance in consolidating and renewing the public images and representations of Finnish sexual minorities. This has mainly transpired through asserting the visual and spatial expressions and demands of the festival upon the public space of the city, usually reserved for the heterosexual mainstream. Due to the diversity and division existing within the Finnish LGTBQ community, this public image has not, however, been completely accurate or unproblematic. This has further complicated the construction of a unified public image, and has lead to the emergence of notions of homonormativity and other established forms of discrimination within the LGBTQ community. Visibility, which plays another important role in this study, has the effect of legitimising existence in society. Until the 1990s, the public images and representations of sexual minorities had been firmly maintained and controlled by the Finnish media, with members of the local LGBTQ community unable to partake in the construction of these definitions. The AIDS crisis with its aftermath in the 1990s had drawn homosexuals out of the shadows of anonymity and into the public space for scrutiny. For the first time homosexuals were presented with the opportunity of more extensively representing themselves publicly in the Finnish media, on their own terms. The 2000s marked the transition from the 1990s, with homosexuality as a human rights topic and political element, to one of representations of a minority group struggling to shake off stereotypes, homophobia, and false public conceptions. The abolition of many discriminatory legislations against homosexuals in the late 1990s and early 2000s also allowed for further expansion of the homosexuals’ visibility and influence in the Finnish media and society. The results of my work confirmed that the Finnish media’s representations of homosexuals changed notably during the period of 1990-2010. Much of the visibility and positive depictions in the media of the 2000s have been garnered through the Finnish LGBTQ community’s own activities, e.g. the Pride festivals, but also through the media’s growing interest for trendy and commercial gay portrayals. Thus the representations and public images of homosexuals in the Finnish media changed from those in the 1990s of ridiculed deviants towards those of more normal, Finnish citizens by the 2010s.
  • Anttinen, Emma (Helsingfors universitet, 2017)
    Denna pro gradu-avhandling undersöker studenttidningen Soihtus utveckling mellan åren 1966 och 1970, då den internationella studentradikalismen nådde sin höjdpunkt. Soihtu utgavs av två olika studentföreningar; Akateeminen Sosialistiseura från år 1931 till 1967 och Sosialistinen Opiskelijaliitto från 1968 till 1991. Avhandlingens syfte är således att granska hur bytet av utgivare reflekteras i tidningen. Samtidigt avspeglar de undersökta årgångarna brytningen som skedde i Finlands studentradikalism under denna tidsperiod. Ända tills decennieskiftet var studentradikalismen i Finland en relativt lågprofilerad strömning som baserade sig på den nya vänsterns okonventionella marxism. Till en början påminde studentradikalismen i Finland om motsvarande internationella rörelser, men med tiden kom de finländska upproren att utveckla egna, specifika karaktärsdrag. Först och främst fick studentradikalismen sin egentliga form först under 1970-talet i Finland. Då började de finländska studenterna söka inspiration från den traditionella marxism-leninismen istället för den nya vänstern som i de flesta fallen utgjorde den internationella radikalismens ideologiska grund. Slutligen blev den finländska radikalismen en synlig rörelse som förespråkade en dogmatisk, Sovjetvänlig kommunism. Sosialistinen Opiskelijaliitto ledde denna rörelse och föreningen var starkt kopplad till taistoiterna, den interna oppositionen inom Finlands kommunistiska parti ledd av Taisto Sinisalo. Avhandlingens källor består därmed av artiklar publicerade i Soihtu från år 1966 till 1970. I analysen ingår endast för undersökningen relevanta artiklar, det vill säga de som tydligast uttrycker förändringar inom tidningen. De utvalda artiklarna har delats in i tre kategorier; artiklar som behandlar inrikespolitiska frågor, artiklar som behandlar utrikespolitiska frågor och teoretiska artiklar. På detta sätt är det möjligt att urskilja hurdana intresseskiften som skedde inom tidningen. Arbetet stöder sig även på forskningslitteratur om 1960- och 1970-talet för att artiklarna ska kunna placeras i en historisk kontext. Bytet av Soihtus utgivare och förändringarna som samtidigt ägde rum i den finländska studentradikalismen märks tydligt i tidningen, både i dess utseende samt innehåll. År 1966 och 1967 var Soihtu fortfarande en rätt liten tidning som uttryckte likheterna mellan den finländska och den internationella studentradikalismen. Artiklarna som publicerades under dessa år behandlar flera teman som även uppmärksammades utanför Finlands gränser, exempelvis frågor relaterade till utbildningen. I och med Sosialistinen Opiskelijaliittos framväxt till den ledande kraften inom Finlands studentradikalism växte Soihtu betydligt. Årgångarna 1969 och 1970 omfattar tjocka nummer som förmedlar Soihtus nya ideologiska linje. Numren omfattar till exempel flera teoretiska artiklar med uppgiften att upplysa studenterna om marxism-leninismen. Dessutom märks Sosialistinen Opiskelijaliittos och taistoiternas lojalitet mot Sovjetunionen i den växande mängden artiklar som fokuserar på den sovjetiska politiken.
  • Ollikainen, Ann-Sofie (Helsingfors universitet, 2017)
    I min avhandling pro gradu har jag granskat autodaféceremonierna i Lissabon åren 1709 och 1746. Ceremonierna organiserades av inkvisitionen i Lissabon för att offentligt döma människor som genom sitt beteende eller sina handlingar förolämpat den katolska tron, den dåtida samhällsordningen eller gjort sig skyldiga till moralbrott som tvegifte. Syftet med avhandlingen är att sammanfatta om det fanns något specifikt mönster angående de brott och straff som inkvisitionen särskilt intresserade sig för. Genom att analysera de utdelade straffen söker avhandlingen även granska om vissa samhällsgrupper var mer utsatta än andra för att hamna i onåd hos inkvisitionens och hur inkvisitionen motiverade de straff som utdelades för folket i staden. Genom att analysera de tillgängliga autodaféprotokollen från Portugals nationalarkiv Torre do Tombo i Lissabon har jag försökt skapa en bild av hurudana personer som dömdes och för vilka slags brott de dömdes av inkvisitionen i Lissabon. Jag har även sökt göra en analys av hur inkvisitionen presenterade dessa förbrytare, som under autodaféceremonin offentlig fick sina brott och straff förkunnade, för stadens befolkning. Avhandlingen består av sex huvudkapitel, varav tre är forskningskapitel som är uppbyggda enligt temana brott, straff och motiveringar för bestraffning. De övriga kapitlen består av en inledning och ett bakgrundskapitel samt ett sammanfattande kapitel. Det första forskningskapitlet handlar om de brott som inkvisitionen dömde folk för och kapitlet presenterar statistik över brotten för åren 1709 och 1746. Kapitel fyra presenterar de straff som inkvisitionen utdelade för förbrytarna under de sagda åren och kapitel fem fokuserar på hur det motiverades för folket att de som dömdes var förtjänta av de lidanden de fick. Även dessa kapitel innehåller statistik angående utdelade straffen och en översikt av hur samhällsgruppen påverkade de utdelade straffen. Forskningen är kvalitativ, men antalet domar per autodaféceremonier framförs i en kvantitativ del av forskningen. Resultatet i denna avhandling visar att de flesta som dömdes för att idka judiska seder eller vara anhängare av sagd religion dömdes till fängelsestraff. Detta var ett straff som alltid innebar att förbrytaren i fråga förlorade hela sin egendom till inkvisitionen, som delade de beslagtagna ekonomiska tillgångarna med kungen. Forskningen visar även att inkvisitionen i Lissabon inte var lika drakonisk i sin natur som den spanska inkvisitionen. I studien framkommer det också att det inte var allmänt att äldre medborgare dömdes till hårda fysiska straff, så som piskrapp eller tjänstgöring som galärslav. Personer som dömdes för moralbrott och personer som dömdes för mindre allvarliga trosbrott blev oftast bestraffade med exil och/eller prygel. Anmärkningsvärt är att det var nästan lika allmänt att män dömdes för utövandet av svartkonst som kvinnor. I praktiken var det väldigt få som dömdes till döden, om man även räknar med de individer som dött i fängelsecellerna. Inte ens tio procent av det totala antalet dömda mottog dödsdomen. De flesta som dömdes till döden fick sin dom på grund av att de var nykristna som enligt inkvisitionens uppfattning fortfarande idkade judiska seder och inte hade accepterat den katolska tron som den enda rätta. Resultatet visar också att ju närmare 1700-talets mitt man kommer, desto sällsyntare blir dödsstraffen.
  • von Boguslawski, Julia (Helsingfors universitet, 2014)
    Finntron är en nutida hednisk tro som de finntroende själv beskriver som en modern tro vars rötter sträcker sig långt tillbaka i den finska forntiden. Liksom annan nyhednisk tro, är finntron en säregen kombination av nytt och gammalt, varför jag valt att granska den ur ett historiebruksperspektiv. Den övergripande forskningsfrågan är hur historien används för att skapa en meningsfull tro och gemenskap för i dag. Avsikten är att behandla historiebruket inom finntron på ett generellt plan och för att göra detta närmar jag mig frågan tematiskt, genom att analysera tre olika aspekter av finntron: natursynen, människosynen och livsstilen. I kapitlen om natur- och människosyn analyseras de mer teoretiska och andliga sidorna, som utgör grunden för världsbilden, och i kapitlet om livsstil diskuteras den praktiska sidan om hur finntron levs ut och i vilken mån olika aktörer formar den. Internet har haft en stor betydelse för den finska nyhedendomen och också finntron har fötts och delvis utvecklats på webben. Av denna orsak är också det använda materialet internetbaserat. Finntron undersöks via två kanaler: föreningen Taivaannaula ry:s hemsidor, som representerar föreningens bild av finntron, och internetforumet Hiitola, som används för att också kunna studera den individuella variation som finns ”på fältet”. Som teoretisk referensram används Peter Aronssons tankar om historiebruk och Jan Assmans teori om minneskultur. Dessutom kopplas finntron till den aktuella diskussionen om vad som är religionens roll i dagens samhälle. Historiebruket inom finntrons natursyn diskuteras i förhållande till en civilisationskritisk strävan efter att hitta ett fungerande alternativ till dagens kultur, som anses ohållbar både med tanke på härskande materialistiska värderingar och naturförstörelsen som den teknologiska utvecklingen fört med sig. Även om de finntroende gärna talar om sin tro som forntro, kommer jag fram till att det i akademisk mening framför allt är agrarkulturens folktro som finntron grundar sig på. I kapitlet som behandlar människosynen analyseras de finntroendes sätt att förhålla sig till människan som traditionsbärare. Också traditionens roll för behovet av autenticitet och legitimering för en ny religiös rörelse diskuteras. Även när det gäller människosynen är det framför allt folktron som är förebilden för finntron. Ett drag som framkommer är att finntroende ser folk, kultur, språk och geografiskt område som en odelbar helhet, vilket kan beskrivas som en kulturell form av nationalism, som strävar efter att bevara den egna kulturen från att undanträngas av främmande kultur. Som minneskultur konstateras finntron vara en skriftlig kultur. Även om de finntroende ofta beskriver sin tro som fortsättning på en muntlig tradition är det i praktiken bara spillror av äldre tro som lever kvar i dag och finntron studeras i huvudsak via skriftliga källor som hittas över internet, i böcker och i arkiv. I samband med att det börjat uppstå olika grupperingar inom finntron, har det börjat förekomma intern diskussion om hur tradition ska tolkas inom tron. För närvarande finns det två olika grupper som aspirerar till att representera, om inte alla, så åtminstone en större grupp finntroende. Föreningen Taivaannaula ry som grundades 2007 och Karhun kansa som i december 2013 registrerades som ett finntroende religiöst samfund. Utöver dem finns ett okänt antal finntroende som utvecklar sina egna tolkningar av finntron. Finntron skapas i skärningspunkten mellan föreningen, samfundet och alla individuella tolkningar. Med så många aktiva skapare bygger den på en mångfald inspirationskällor. Schematisk kan man säga att det är två olika kulturella fält som kombineras: den nationella och den nyhedniska historiekulturen. I relation till religionens förändrade roll i det postmoderna samhället, presenteras finntron i och med sin antidogmatiska och individualistiska karaktär som ett exempel på hur människor i dag söker och skapar andlig mening i sitt liv.
  • von Kraemer, Nicolas (Helsingfors universitet, 2016)
    I början av 1930-talet växte i Finland fram en nationalsocialistisk rörelse som både byggde vidare på en redan etablerad finländsk högerradikal verksamhet och en allt mäktigare tysk nazism. Trots den finländska nazismens starka kopplingar till Tyskland kom de finländska nazisterna att fokusera på att skissera fram ett nytt politiskt system för Finland. De samhällsvisioner nationalsocialisterna talade för publicerades i de olika nazistiska organisationernas egna tidningar och tidskrifter. I detta arbete går jag in på dessa visioner och vad de gick ut på. Frågeställningen är egentligen tudelad: Hur såg de nazistiska visionerna ut, och kan de betraktas som en enhetlig ideologi? Varifrån kom inspirationen till visionerna? Syftet med arbetet är att kartlägga den hittills bristfälligt utforskade finländska nazismens politiska innehåll. I klarspråk betyder detta att visionernas hållbarhet som politisk ideologi analyseras. Materialet består av fem finländska nazistiska tidningar – För Frihet och Rätt, Hakaristi, Hakkorset, Herää Suomi och Kansallissosialisti – ur vilka sammanlagt 125 artiklar används. Med dessa artiklar som bas presenteras och analyseras den finländska nazismens politiska visioner som en helhet. I det första kapitlet diskuteras innebörden av de politiska visionerna och den kritik av demokratin samt hyllande av ledarskapet som dessa innehöll. I det andra kapitlet behandlas det korporativa ekonomiska system samt omorganisering av näringslivet som nazisterna förespråkade. Slutligen diskuteras den raslära och nationella enhet som hela det nationalsocialistiska systemet skulle stå på. I avslutningen presenterar jag forskningsresultaten som tyder på att den finländska nazismen – enligt de ideologibegrepp som definierats i inledningen – utan vidare kan betraktas som en politisk ideologi. De finländska nazisterna uttalade sig om samhällets alla områden samt tog sig an konkreta problem i det finländska samhället. De lät sig inspireras av både rådande ideologiska trender och finsk nationalism och mytologi. Mycket av inspirationen kom från Tyskland. Ideologin visade sig dock vara svårimporterad och nästan omöjlig att plantera i den finska jordmånen, och mötte därför på hårt motstånd i Finland.
  • Wilson (f.d. Knipström), Evelina (Helsingfors universitet, 2017)
    Under början av 1800-talet var medicinvetenskapen fortfarande en blandning av vetenskaplig medicin och folkmedicin. Effektiva mediciner och behandlingsmetoder saknades, och minsta åkomma kunde leda till följdsjukdomar som i sin tur ledde till döden. I denna kvalitativa studie behandlas kvinnliga ståndspersoners förhållande till och syn på sjukdom och död i Finland under början av 1800-talet, utifrån de tankar och beskrivningar som nämns i privata brev och dagböcker skrivna av dem själva samt andra personer i deras närhet. De kvinnor som undersöks här, Eva Mathilda Aminoff, Catarina Elisabet von Born, Minette von Haartman och Selma Augusta Europaeus genomled utöver olika sjukdomar dessutom flera graviditeter som slet hårt på deras hälsa. Åtminstone tre av dem dog därtill i någon form av lungsjukdom. För två av kvinnorna handlade det troligen om lungsot, vilket inte gick att bota vid den här tiden. I deras material framstår därmed sjukdom som ett huvudsakligt tema. Också tankarna på döden är närvarande i deras vardag på grund av deras svaga hälsa och flera dödsfall bland deras närmaste. Materialet visar att sjukdom och hälsa var starkt sammankopplade, och förhållningssättet till döden kan därmed ses som en del av förhållningssättet till sjukdom. Synen på döden måste ses som en påverkande faktor till hur dessa kvinnor förhöll sig till sina respektive sjukdomar. I medicinhistorien har början av 1800-talet ofta glömts bort och i stället överskuggats av slutet av seklet. Fokus i medicinhistorisk forskning ligger sällan heller på den sjuka och dennas vardag. Även forskning i dödens historia är än så länge begränsad, särskilt i ett nordiskt sammanhang. Mot bakgrund av tidigare forskning, med Karin Johannisson, Philippe Ariès och Angela Rundquist i spetsen analyseras i denna avhandling personligt arkivmaterial. Jag undersöker hur vardagen kunde se ut för fyra kvinnor som levde med en dödlig sjukdom samt deras tankar om och syn på döden som en konsekvens av sjukdom. Perspektivet är patientorienterat, och undersökningens fokus är upplevelser av sjukdom och död utan att vara psykologiserande. I stället tas här fasta på upplevelsernas yttre uttryck och de former som dessa tar i källmaterialet. I avhandlingen argumenterar jag för att upplevelser och beskrivningar av sjukdom och död är kulturbundna. Som fenomen i sig är de icke-värdeladdade, men däremot kan beskrivningarna och deras uttryck vara det. En av avhandlingens viktigaste slutsatser är att det förhållande som kvinnorna hade till sjukdom visar att sjukrollen för dem inte var en accepterad del av deras bild av tidens kvinnoideal. Detta motsäger den gängse bilden av den sysslolösa högreståndskvinnan vars sjukroll i tidigare forskning anses ha varit en del av 1800-talets kvinnoideal. Kvinnorna i denna studie lät sig inte styras av sin sjukdom, tvärtom, i konflikten mellan kvinno- och sjukrollen vann kvinnorollen, medan sjukrollen motades undan och ignorerades till förmån för de plikter som ingick i den roll som definierade kvinnorna som kvinnliga ståndspersoner.</p>
  • Storbacka, Sofia (Helsingfors universitet, 2017)
    Sekelskiftet 1900 var de stora folkhälsoprojektens tidevarv. Också i Finland engagerade sig läkare, stadsplanerare och politiker i stora folkhälsoprojekt. Denna avhandling pro gradu granskar den Florinska kommissionens uppkomst och verksamhet. Kommissionen lät genomföra befolkningsundersökningar i Tenala-, Malax socken och Borgå landsförsamling under 1910-talet. Syftet med avhandlingen är att studera kommissionen och dess verksamhet som en del av både nationella och internationella sammanhang Jag har strävat till att ge en helhetsbild över kommissionens befolkningsundersökningar som inte tidigare har undersökts i större utsträckning. Den teoretiska ramen för avhandlingen är relationen mellan samhällets och individens intressen och behov. Den Florinska kommissionens befolkningsundersökningar var ett ambitiöst forskningsprojekt som hade både vetenskapliga och politiska motiveringar. Kommissionen ville utföra ”en närmare undersökning af den svenskatalande befolkningens i Finland fysiska och psykiska hälsa samt de förhållanden, som kunna anses utöfva inflytande på densamma”. Kommissionen strävade till att hitta mångsidiga och vägande argument för att stärka den svenskspråkiga befolkningens hälsa i Finland, under en tid då de upplevde att deras ställning i samhället var hotad. Kommissionen ville att den svenska befolkningens framtid i landet skulle tryggas, samt att de svenskspråkiga skulle bli sedda som en likvärdig del av befolkningen på samma villkor som den finska majoriteten i fråga om administrativa och kulturella rättigheter. Kommissionens undersökning kom att bli mycket omfattande och sammanlagt undersöktes närmare 23 000 individer i de tre orterna. Kommissionen valde att undersöka sådana faktorer som de ansåg vara viktiga i bedömandet av folkhälsan. Man undersökte individernas hälso- och levnadsförhållanden och utförde också några antropologiska mätningar. Medicinska och sociala problem i samhället reflekterades i kommissionens arbetsprogram. Det som skedde inom rashygien och folkhälsa på svenskt håll i Finland var ingen enskild händelse, utan en del av ett större sammanhang och en tid då rashygien och folkhälsa intresserade vetenskapssamfundet i stora delar av Europa. Det viktigaste källmaterialet för avhandlingen är den Florinska kommissionens protokoll samt bilagor som förvaltas av Samfundet Folkhälsan i svenska Finland. I Folkhälsans arkiv finns även övrigt material såsom undersökningsrapporter, planer och personkort som är viktiga för min avhandling. För att vinna en djupare förståelse av kommissionens arbete har jag även använt mig av artiklar skrivna främst av kommissionens ordförande, Ossian Schauman, samt kommissionens sekreterare, Harry Federley.
  • Lindell, Fredrika (Helsingfors universitet, 2014)
    Datorspel är en växande miljardbusiness och ett fenomen som fått ett stadigt fotfäste i vår populärkultur och i många hem. Datorspel är kodade produkter ända ner på detaljnivå där många, både små och stora, urval gjorts. Av dessa anledningar är det intressant och viktigt att granska spel som använder sig av historia. Vad är det dessa omtyckta spel gör med vår historia, vad ur historien förmedlas och hur? Frågeställningen i denna avhandling lyder: hur ser historiebruket och historiekulturen ut i Fallout 3 och Fallout New Vegas? Som stöd för granskningen ligger Peter Aronssons, Klas-Göran Karlssons, Ulf Zanders, Jörn Rüsens och Niall Fergusons teorier om historiebruk, historiekultur, historiemedvetande samt alternativa historier. Granskning visar att historia brukas på en mängd olika sätt och i olika syften. Bland annat har icke-bruk av historia, moraliskt historiebruk, kommersiellt historiebruk och existentiellt historiebruk påträffats. Spelen bidrar till att stärka spelarens historiemedvetande, historiska medvetande samt historiemedvetenhet, därtill påminner spelet spelaren om och förstärker spelarens historiekunskaper. Den alternativa historien som spelvärlden bygger på blottar vad som idag anses vara viktiga historiska tidpunkter, personer och platser. I Fallout-spelen är kalla kriget och USA:s 50-tal centrala komponenter i den alternativa historien. I och med den alternativa historien skapar spelet även en egen historia, en egen historiekultur och egna minnen som det refererar till och förevisar på så vis också hur vi i verkligheten behandlar historia och minnen. Detta är även något som spelaren får uppleva genom spelens meta-historiebruk samt spelens minneskultur och omvända minneskultur. I spelen förekommer även arvsturism där historiskt, politiskt eller kulturellt värdefulla platser uppmuntras att besökas. Hela spelserien kunde ses som en plats för arvsturism där man erbjuds att besöka vad som anses vara historiskt, politiskt eller kulturellt värdefulla platser och monument samt se och bekanta sig med historiskt, politiskt eller kulturellt värdefulla dokument, artefakter och personer. Tack vare datorspelens unika, interaktiva karaktär, får Fallout-spelaren interagera med historien på många olika plan: upptäcka den, bemöta den, bidra till den, förändra den samt leka med den. Spelaren blir även utmanad att ta ställning till knepiga moraliska frågor ur både nu- och dåtid, som slaveri och eutanasi. Detta exempel visar hur datorspel även utgör unika och goda testarenor för våra moraliska värderingar där den som spelar får öva sig på att ta ställning. Innehållet i datorspel är inte lösryckt och spelen är inte låsta världar avkapade från verkligheten. Spel har kallats open culture systems där trender, idéer och värderingar rör sig mellan spelen och samhället. Fallout-spelens innehåll är alltså inte slumpartat och betydelselöst, det har uppstått i en viss omgivning, under en tid då vissa trender råder. Enligt denna avhandling tycks historia vara trendigt just nu. Spelen speglar också ett mycket hårt samhällsklimat och visar inte endast upp en förgången tids oro, den i koppling till kalla kriget på 50-talet, utan även oro som finns idag, bland annat över våra miljöproblem och annalkande sinande resurser. Spelen kan därför även ses som en tolkning av vår samtid eller av vår samtids syn på dåtid och framtid.
  • Lampikoski, Henrik (Helsingfors universitet, 2012)
    Betydelsen av formell utbildning ökade under årtiondena efter andra världskriget inom många yrkes-grupper. Under denna tid genomgick den finska polisutbildningen ett flertal förändringar, av vilka de två viktigaste var polisskolans flytt till en ny skolbyggnad 1961 och en utbildningsreform på 1970-talet. Dessa förändringar förvandlade med tiden polisutbildningen från ett selektionsverktyg för poliskåren till ett system som planmässigt kombinerar teori och praktik för fältets behov. Polisens yrkesidentitet har därigenom ändrats i enlighet med den trend som forskningen kallar professionalisering, att yrkesutövaren blir expert på yrkets djupare innebörd snarare än de konkreta sysslorna. I denna process spelar utbildning en central roll, och därför är det skäl att betrakta polisutbildningens historia ur ett professions-perspektiv. Syftet med denna undersökning är att komma fram till hur utvecklingstrenderna inom polisut-bildningen från vapenstilleståndet 1944 till slutet av 1970-talet påverkade poliskårens professionali-sering. Undersökningen har gjorts i huvudsak utifrån samtida artiklar från polistidningarna Poliisimies och Suomen poliisilehti, Polisinstitutets terminspublikationer och intervjuer med personer som på nära håll upplevt eller arbetat med polisutbildningen under den behandlade perioden. Arbetet börjar med en diskussion om vad professionalisering innebär och hur begreppet kan tillämpas på poliskåren. Därefter ägnas tre kapitel åt de tre tidsperioder jag valt att dela in den undersökta tidsperioden i. Den första perioden, 1944-1960, började med att en kommitté utarbetade ett förslag till hur polisutbildningen borde omorganiseras. Under denna period låg Statens polisskola på Sveaborg, där utrymmesbrist utgjorde ett hinder för utveckling av utbildningen. I början av den andra perioden, 1961-1969, flyttades polisskolan till en ny anläggning i Otnäs. Aspirantutbildningen, som skötts av rörliga polisen, centraliserades till det nya Polisinstitutet. Under 1960-talet stärkte polisutbildningen sin ställning, och 1969 blev aspirantutbildningen obligatorisk för alla blivande poliser. Under den tredje perioden, 1970-1977, stod polisutbildningen inför nya utmaningar då Polisinstitutet inte var tillräckligt stort för utbildningsbehovet. Samtidigt uppmärksammade inrikesministeriet avsaknaden av officiella läroplaner. Undersökningen påvisar att professionaliseringen under 1940- och 1950-talet främst gällde befälet. I övrigt led polisutbildningen av resursbrist på grund av den trånga skolbyggnaden, och på grund av korta kurstider och brist på relevant samband mellan utbildning och arbete framstod polisutbildningen som ett selektionsverktyg snarare än en professionaliserande upplevelse. Under 1960-talet möjliggjorde ökade resurser och främst den nya skolbyggnaden mera omfattande utbildning. Då aspirantkursen blev obligatorisk och organiserad elevkårsverksamhet inleddes skapades en enhetlig början och en gemensam yrkesidentitet. 1960-talets reformer kom dock inte att lägga grunden för en framtida utveckling av polisutbildningen, dels eftersom också den nya skolbyggnaden visade sig vara för liten för specialkurser, dels eftersom det inte fanns något koordinerat läroplansarbete. Detta kom att åtgärdas på 1970-talet, då en separat kurscentral bildades och läroplansarbete inleddes. Längre kurser, ökad differentiering mellan tjänsteexamina, specialkurser och uppkomsten av den nuvarande arbets-platsutbildningen omvandlade på ett avgörande sätt polisutbildningen och bidrog till uppkomsten av en professionell poliskår.