Rysk-turkiska kriget 1877 - 78 hör till de första internationella konflikter som på bred front bevakades i den finländska pressen. Till det stora intresset bidrog Finska gardets deltagande i kriget. Samtidigt befann sig de finländska tidningarna i en brytningstid. En politisk offentlighet växte fram, med partibildningen i lantdagen som drivkraft och den allt mer politiserade pressen som verktyg. Liberalerna och fennomanerna utgjorde de första betydande partigrupperingarna. Deras huvudsakliga politiska språkrör var Helsingfors Dagblad respektive Uusi Suometar, som också var storfurstendömets två största tidningar vid den här tidpunkten. Tidigare forskning har visat att liberalernas och fennomanernas syn på Finlands statsrättsliga ställning skiljde sig på flera punkter, vilket också märktes i deras utrikespolitiska linjer. De konstitutionellt sinnade liberalerna uttryckte ställvis separatistiska tendenser, där kravet på finländsk neutralitet om Ryssland råkade i krig hörde till de mest radikala. Fennomanerna ansåg däremot att landets nationella utveckling bäst gynnades av en försiktig, lojalistisk linje i utrikespolitiska frågor. Genom en komparativ studie, som grundar sig på en kvalitativ innehållsanalys av de artiklar i Helsingfors Dagblad och Uusi Suometar där rysk-turkiska kriget berörs, undersöker den här avhandlingen hur de båda lägrens utrikespolitiska linjer och deras syn på förhållandet till Ryssland kommer till uttryck i bevakningen av konflikten, som Finland indirekt drogs med i som en del av Ryssland. Rysk-turkiska kriget behandlas i ledarartiklar, i utrikeskorrespondenters brev samt varje dag i nyhetsrapporter och telegram i båda tidningarna. På ledarplats kommenteras konflikten sparsamt och försiktigt, men ledarna ger ändå de tydligaste fingervisningarna om tidningarnas attityder till konflikten. Generellt är skillnaderna överraskande små. I krigets inledningsskede betonar Uusi Suometar visserligen rättfärdigheten i kejsarens krigsförklaring och betygar sin solidaritet med de kristna Balkanfolken, medan Helsingfors Dagblad reagerar svalt och reserverat och inte visar något intresse för de religiösa eller panslavistiska målen i kriget. Främst oroar sig Helsingfors Dagblad för Finlands handelsintressen i händelse av att kriget utvidgas och Storbritannien ingriper i Östersjöområdet. Som en röd tråd löper farhågorna för en upprepning av Krimkrigets scenario. I takt med att konflikten drar ut på tiden koncentrerar sig också Uusi Suometars ledare allt mer på Finlands belägenhet inför hotet om ett storkrig, och mindre på kejsardömets allmänna intressen. Även Uusi Suometars artiklar präglas av Krimkrigets försmädliga läxor och av en oro för att olyckan skall drabba också vårt land . Det märks under våren 1878 då båda tidningarna relativt öppet motsätter sig de ryska planerna på att utrusta så kallade kaparfartyg. Förutom att sjörövarstrategin enligt tidningarna är moraliskt förkastlig fruktar man att den utmynnar i engelska repressalier mot den finländska handelsflottan. Krigets mest betydande vändpunkter, till exempel nyckelstriderna vid Plevna, kommenteras inte på ledarplats. Det hade sannolikt att göra med den rådande förhandscensuren i utrikespolitiska frågor. Finska gardets deltagande i kriget verkar båda tidningarna ha uppfattat som en nödvändighet. Intressant är däremot att kriget bildar ett slags referensram då vissa inrikespolitiska angelägenheter debatteras i spalterna. Det gäller särskilt värnpliktsfrågan, som 1877 års lantdag behandlade som sitt viktigaste ärende. Båda tidningarna, och i synnerhet Uusi Suometar, utnyttjar det pågående kriget, och landets försvarslöshet efter Finska gardets inkallande, som argument för att införa allmän värnplikt. Nyhetsrapporter och telegram om händelseutvecklingen på krigsskådeplatsen utgör den största gruppen krigsrelaterade artiklar. I båda tidningarna är rapporterna alltigenom lånade och sammansatta ur utländsk press. Källorna är huvudsakligen de samma, och innehållet därmed likartat. Krigsnyheterna har en mer framskjuten plats och ett större omfång i Helsingfors Dagblad, som också hade större redaktionell kapacitet och mer spaltutrymme. Ändå ägnade också Uusi Suometar kriget stor uppmärksamhet då konflikten bevakades i varje nummer. Allmänhetens intresse för kriget korrelerar med ett uppsving i Uusi Suometars prenumerantantal. Genom de lånade rapporterna kunde man också referera händelser som annars inte dryftades på ledarplats. Korrespondentbrev utgör ett viktigt inslag i Helsingfors Dagblads bevakning av kriget, där både fasta och tillfälliga utlandskorrespondenter regelbundet kommenterar konflikten. Ofta var korrespondenterna mer frispråkiga än redaktörerna själva. Det gäller till exempel militärkorrespondenten Waldemar Becker, som från Balkanhalvön skriver flera brev som i förtäckta ordalag kritiserar både panslavismen och krigsledningen. Däremot är korrespondentbreven nästan helt frånvarande i Uusi Suometar. Sammanfattningsvis är Helsingfors Dagblads och Uusi Suometars bevakning av rysk-turkiska kriget övervägande samstämmig. Vissa spår av den fennomanska lojalitetslinjen kan skönjas i Uusi Suometar, framför allt i krigets inledningsskede. Liberalernas neutralitetsvisioner kan anas här och där i Helsingfors Dagblad, främst som en frustration över att landets ekonomi hotas av en avlägsen konflikt och en stormaktsdiplomati som man inte själv hade några som helst möjligheter att påverka. I övrigt kommer de separatistiska tendenserna inom den liberala pressen däremot inte särskilt tydligt till uttryck.

Barnförflyttningarna, som ägde rum främst mellan Finland och Sverige under vinter- och fortsättningskriget, kom att innefatta inalles 80 000 finska barn. Väl framme i Sverige placerades dessa krigsbarn ut hos fosterföräldrar runt om i Sverige samt på diverse sjukhus, barnhem och andra dylika anstalter. Syftet med denna avhandling är att utgående från de finska föräldrarnas synvinkel belysa den delen av historien som berörde barn som vistades på svenska barnhem. Som källor har använts en brevsamling med sammanlagt drygt 200 brev som representerar ett femtiotal finska krigsbarnsfamiljer. Breven är skickade till den finlandssvenska fröken Gerda Sandberg som under olika perioder från år 1944 till år 1947 var verksam som föreståndarinna på tre olika svenska barnhem. Med hjälp av denna brevsamling har jag försökt utreda hur diverse föräldrakänslor uttrycktes i skrift. Samtidigt har jag även försökt skapa en helhetsbild av hur det var att vara förälder till ett krigsbarn. Svar på dessa frågor har jag strävat till att få genom att noga granska innehållet och tonen i breven. Samtidigt har jag också varit tvungen att ta i betraktande vem breven varit riktade till och hurudan relationen mellan brevskrivaren och mottagaren varit, eftersom det i hög grad kan ha påverkat innehållets karaktär. I de brev jag analyserat märks tydligt att en närmare relation till Gerda Sandberg hade som följd att innehållet i föräldrarnas brev blev rikligare och att känslor och tankar fick mer plats. I sina brev uttryckte föräldrar till krigsbarn mycket tydliga känslor i anknytning till föräldraskap. Den tydligaste känslan var saknaden efter sitt barn och en längtan efter att få återförenas. Även en hel del oroskänslor angående barnets välbefinnande förekom. Samtidigt hade föräldrarna också ett stort behov av att med jämna mellanrum få information om barnets hälsotillstånd och vardag. Utgående från breven får man också reda på att motiven bakom beslutet att skicka sitt barn till Sverige som krigsbarn i stora drag kan delas in i två olika kategorier: dels berodde det på dåliga hemförhållanden och dels på barnets behov av sjukvård. Samma utgångslägen spelade också en roll då det blev dags att avgöra ifall barnet kunde återvända hem. Tacksamhet var ytterligare en känsla som uttrycks tydligt i breven. Denna tacksamhet riktades främst till Gerda Sandberg men också till resten av barnhemmens personal och till Sverige. Det framgår med andra ord att den hjälp Sverige kunde erbjuda de finska familjerna var mycket välkommen och kom väl till pass. Särskilt korrespondensen med Gerda Sandberg var en ljusglimt i föräldrarnas tillvaro och hjälpte dem att klara av den rådande situationen. Relationen har också varit betydelsefull för föräldrarna eftersom hon samtidigt var den enda konkreta kontakten de hade till sina barn i Sverige.

Denna studie behandlar kvinnans juridiska handlingsutrymme under Magnus Erikssons lagar 1350-1442. Det har länge antagits att den gifta kvinnan under medeltiden var omyndig, eftersom hon enligt lagen skulle ha en målsman (på fornsvenska malsman). Senare tids forskning har dock börjat påpeka att kvinnan inte var omyndig i dagens bemärkelse, men inte desto djupare utvecklat frågan om hennes rättigheter. Genom att jämföra lagtexterna med praxis har jag undersökt hur lagutrymmet som stadgade att en make skulle vara sin hustrus malsman påverkade kvinnans rättigheter. Under den undersökta tidsperioden tycks malsmanskapet inte i någon större utsträckning ha juridiskt begränsat kvinnan, men praxis visar att tradition och praktikaliteter bjöd att maken i allmänhet representerade sin hustru i juridiska göromål. Studien visar att representation inte nödvändigtvis indikerade myndighet, och att det faktum att hustrun representerades av sin make inte medförde omyndighet. Männens konstanta kontakt med den juridiska världen och kvinnornas synnerligen begränsade dito kom ändå på sikt att minska hennes juridiska medvetenhet, och därmed hennes möjlighet att påverka. Den viktigaste slutsatsen är likväl denna begränsning inte var lagstadgad. I studien tar jag också ställning till olika genusteoretiska förklaringsmodeller, nämligen enkönsmodellen och teorin om skilda sfärer. Enligt enkönsmodellen, som utvecklades av Laqueur i början av 1990-talet, sågs inte kvinnan och mannen som två olika kön, utan som olika grader av en man. Kvinnan skulle enligt det vara en mindre utvecklad variant av mannen. Resultaten i studien tyder dock snarare på att kvinnor och män sågs som två olika kön, men att de verkade inom olika sfärer. Den avgörande faktorn var förmågan att föda barn, där de som födde barn tillhörde en privat sfär, med hemmet i centrum, och de som inte födde barn tillhörde en offentlig sfär, där juridik, politik och ekonomi ingick. Därför argumenterar jag för att män förväntades sköta de juridiska göromålen även för sin hustru, eftersom det tillhörde hans sfär. Hustrun hade dock möjligheten, både enligt lagen och enligt praxis, att själv sköta exempelvis försäljningar och upprätta testamenten, och begränsades snarare av sitt kön än av genusstrukturer. Studien lyfter också fram problematiken med det diversifierade svenska medeltida samhället, och ifrågasätter traditionen med en indelning i endast två genus, en manlighet och en kvinnlighet. Resultaten tyder på att det var stora lokala skillnader beträffande en hustrus begränsningar och möjligheter, och att lagarna mer fungerade som riktlinjer än som faktiska regler. På grund av källmaterialets beskaffenhet går det inte att avgöra på vilket sätt social status spelade in, även om det är rimligt att anta att det fanns betydande skillnader mellan rikets övre och lägre skikt. Däremot finns det inget som indikerar att hustruns malsman skulle ha varit liktydig med det nutida målsman någonstans i riket, eller i någon samhällsgrupp.

This study aims to analyze representations of female athletes in the two main newspapers in Finland during the olympics 1968 in Mexico City and Beijing 2008. The included newspapers are Helsingin Sanomat and Hufvudstadsbladet. Materials have been collected for a ten day period both years. In 1968 the representations has been very gender specific and a change has happened when looking at representations in the newspapers in 2008. However, female athletes are still represented in traditional ways and treated as women instead of just athletes.

Urho Kekkonens valdes år 1978 in på sin femte presidentperiod i Finland. Kekkonen hade gått från att ha varit en kontroversiell politiker som med knapp majoritet blivit president, till att vara överlägsen vid senare val. Samtidigt hade han uppnått en stark maktposition inom det finska politiska fältet. Kari Suomalainen var politisk skämttecknare i Finlands största dagstidning Helsingin Sanomat, och hade tidigt blivit en Kekkonen-kritiker. När Kekkonens femte presidentperiod inleddes, hade Kari dock redan visat mera förståelse mot Kekkonens person och gärningar. Bägges positioner hade dessutom etablerats sedan länge. Denna studie utreder, hur Kari på sina teckningar gestaltade Kekkonens maktposition och utövande av makt under Kekkonens sista presidentperiod åren 1978-1981. Ett genomgripande tema i granskningen är Kekkonens avståndshållande gentemot övriga inhemska aktörer. Metoden är kontextanalys, även om Karis synpunkt och infallsvinkel är det viktigaste. Tidsperioden är från och med Kekkonens omval i presidentvalet 1978 till och med Kekkonens avgång på grund av hälsoskäl år 1981. Materialet omfattar 32 av Karis teckningar, men också övriga samtida tidningar och böcker utnyttjas. Under sin sista presidentperiod tenderade Kekkonen att allt mer sällan allt mer sällan ta del av inrikespolitiska händelseförlopp. Kari skildrar en i förhållande till sina inhemska medpolitiker överlägsen president Kekkonen, som håller avstånd, men rycker till när ett sista avgörande behövs. Mestadels gick sakerna vägen även på detta sätt, men inte alltid, vilket också Kari kom att notera i sina teckningar när det gällde. Direkta konfliktsituationer uppkom mellan Kekkonen och några andra politiker, enligt teckningarna, i början och i slutet av denna betraktningsperiod från presidentvalet 1978 till Kekkonens avgång 1981. Kekkonens maktposition syntes på Karis teckningar tydligast i och med regeringsförhandlingarna efter riksdagsvalet 1979. 80 år fyllde Kekkonen under sin sista presidentperiod. Den höga åldern kombinerat med ett redan långvarigt innehavande av ämbetet, samt en ökad samhällsdebatt kring om det skulle eller inte skulle förbli den sista perioden för Kekkonen, bidrog måhända till att ett antal olika hedersbetygelser presenterades. Allt från och med inledningen av den femte perioden till och med den plötsliga avgången kom varierande instanser med förslag och gärningar i ärendet, i synnerhet koncentrerade dessa sig kring Kekkonens 80-årsdag i september 1980. I samband med Kekkonens avgång kom även Kari att skapa ett verk för att beskriva och hedra Kekkonens karriär och makt. Ibland använder Kari på teckningarna Kekkonens företrädare J. K. Paasikivi och blivande efterföljare Mauno Koivisto för att kritisera Kekkonen och dennes höga position.

This thesis explores how the Finnish media’s representations of homosexual men and women changed between 1990 and 2010, from negative public portrayals towards more positive ones. The thesis also examines if these changes reflect attitudes and opinions of the Finnish society and population overall during this time period. The primary sources consist of newspaper articles from the newspaper Helsingin Sanomat, along with material from other newspapers, tabloids, and supporting research material. The chosen theoretical approach for this thesis is qualitative research, and Queer theory is also employed to a certain extent. A larger focus for my study is Helsinki Pride, which has an important role in the Finnish LGBTQ community and gay culture. The festival is a grassroots movement and a political product of Seta, the main LGBTQ rights organisation in Finland. Helsinki Pride has played a role of utmost importance in consolidating and renewing the public images and representations of Finnish sexual minorities. This has mainly transpired through asserting the visual and spatial expressions and demands of the festival upon the public space of the city, usually reserved for the heterosexual mainstream. Due to the diversity and division existing within the Finnish LGTBQ community, this public image has not, however, been completely accurate or unproblematic. This has further complicated the construction of a unified public image, and has lead to the emergence of notions of homonormativity and other established forms of discrimination within the LGBTQ community. Visibility, which plays another important role in this study, has the effect of legitimising existence in society. Until the 1990s, the public images and representations of sexual minorities had been firmly maintained and controlled by the Finnish media, with members of the local LGBTQ community unable to partake in the construction of these definitions. The AIDS crisis with its aftermath in the 1990s had drawn homosexuals out of the shadows of anonymity and into the public space for scrutiny. For the first time homosexuals were presented with the opportunity of more extensively representing themselves publicly in the Finnish media, on their own terms. The 2000s marked the transition from the 1990s, with homosexuality as a human rights topic and political element, to one of representations of a minority group struggling to shake off stereotypes, homophobia, and false public conceptions. The abolition of many discriminatory legislations against homosexuals in the late 1990s and early 2000s also allowed for further expansion of the homosexuals’ visibility and influence in the Finnish media and society. The results of my work confirmed that the Finnish media’s representations of homosexuals changed notably during the period of 1990-2010. Much of the visibility and positive depictions in the media of the 2000s have been garnered through the Finnish LGBTQ community’s own activities, e.g. the Pride festivals, but also through the media’s growing interest for trendy and commercial gay portrayals. Thus the representations and public images of homosexuals in the Finnish media changed from those in the 1990s of ridiculed deviants towards those of more normal, Finnish citizens by the 2010s.

I min avhandling pro gradu har jag granskat autodaféceremonierna i Lissabon åren 1709 och 1746. Ceremonierna organiserades av inkvisitionen i Lissabon för att offentligt döma människor som genom sitt beteende eller sina handlingar förolämpat den katolska tron, den dåtida samhällsordningen eller gjort sig skyldiga till moralbrott som tvegifte. Syftet med avhandlingen är att sammanfatta om det fanns något specifikt mönster angående de brott och straff som inkvisitionen särskilt intresserade sig för. Genom att analysera de utdelade straffen söker avhandlingen även granska om vissa samhällsgrupper var mer utsatta än andra för att hamna i onåd hos inkvisitionens och hur inkvisitionen motiverade de straff som utdelades för folket i staden. Genom att analysera de tillgängliga autodaféprotokollen från Portugals nationalarkiv Torre do Tombo i Lissabon har jag försökt skapa en bild av hurudana personer som dömdes och för vilka slags brott de dömdes av inkvisitionen i Lissabon. Jag har även sökt göra en analys av hur inkvisitionen presenterade dessa förbrytare, som under autodaféceremonin offentlig fick sina brott och straff förkunnade, för stadens befolkning. Avhandlingen består av sex huvudkapitel, varav tre är forskningskapitel som är uppbyggda enligt temana brott, straff och motiveringar för bestraffning. De övriga kapitlen består av en inledning och ett bakgrundskapitel samt ett sammanfattande kapitel. Det första forskningskapitlet handlar om de brott som inkvisitionen dömde folk för och kapitlet presenterar statistik över brotten för åren 1709 och 1746. Kapitel fyra presenterar de straff som inkvisitionen utdelade för förbrytarna under de sagda åren och kapitel fem fokuserar på hur det motiverades för folket att de som dömdes var förtjänta av de lidanden de fick. Även dessa kapitel innehåller statistik angående utdelade straffen och en översikt av hur samhällsgruppen påverkade de utdelade straffen. Forskningen är kvalitativ, men antalet domar per autodaféceremonier framförs i en kvantitativ del av forskningen. Resultatet i denna avhandling visar att de flesta som dömdes för att idka judiska seder eller vara anhängare av sagd religion dömdes till fängelsestraff. Detta var ett straff som alltid innebar att förbrytaren i fråga förlorade hela sin egendom till inkvisitionen, som delade de beslagtagna ekonomiska tillgångarna med kungen. Forskningen visar även att inkvisitionen i Lissabon inte var lika drakonisk i sin natur som den spanska inkvisitionen. I studien framkommer det också att det inte var allmänt att äldre medborgare dömdes till hårda fysiska straff, så som piskrapp eller tjänstgöring som galärslav. Personer som dömdes för moralbrott och personer som dömdes för mindre allvarliga trosbrott blev oftast bestraffade med exil och/eller prygel. Anmärkningsvärt är att det var nästan lika allmänt att män dömdes för utövandet av svartkonst som kvinnor. I praktiken var det väldigt få som dömdes till döden, om man även räknar med de individer som dött i fängelsecellerna. Inte ens tio procent av det totala antalet dömda mottog dödsdomen. De flesta som dömdes till döden fick sin dom på grund av att de var nykristna som enligt inkvisitionens uppfattning fortfarande idkade judiska seder och inte hade accepterat den katolska tron som den enda rätta. Resultatet visar också att ju närmare 1700-talets mitt man kommer, desto sällsyntare blir dödsstraffen.

I början av 1930-talet växte i Finland fram en nationalsocialistisk rörelse som både byggde vidare på en redan etablerad finländsk högerradikal verksamhet och en allt mäktigare tysk nazism. Trots den finländska nazismens starka kopplingar till Tyskland kom de finländska nazisterna att fokusera på att skissera fram ett nytt politiskt system för Finland. De samhällsvisioner nationalsocialisterna talade för publicerades i de olika nazistiska organisationernas egna tidningar och tidskrifter. I detta arbete går jag in på dessa visioner och vad de gick ut på. Frågeställningen är egentligen tudelad: Hur såg de nazistiska visionerna ut, och kan de betraktas som en enhetlig ideologi? Varifrån kom inspirationen till visionerna? Syftet med arbetet är att kartlägga den hittills bristfälligt utforskade finländska nazismens politiska innehåll. I klarspråk betyder detta att visionernas hållbarhet som politisk ideologi analyseras. Materialet består av fem finländska nazistiska tidningar – För Frihet och Rätt, Hakaristi, Hakkorset, Herää Suomi och Kansallissosialisti – ur vilka sammanlagt 125 artiklar används. Med dessa artiklar som bas presenteras och analyseras den finländska nazismens politiska visioner som en helhet. I det första kapitlet diskuteras innebörden av de politiska visionerna och den kritik av demokratin samt hyllande av ledarskapet som dessa innehöll. I det andra kapitlet behandlas det korporativa ekonomiska system samt omorganisering av näringslivet som nazisterna förespråkade. Slutligen diskuteras den raslära och nationella enhet som hela det nationalsocialistiska systemet skulle stå på. I avslutningen presenterar jag forskningsresultaten som tyder på att den finländska nazismen – enligt de ideologibegrepp som definierats i inledningen – utan vidare kan betraktas som en politisk ideologi. De finländska nazisterna uttalade sig om samhällets alla områden samt tog sig an konkreta problem i det finländska samhället. De lät sig inspireras av både rådande ideologiska trender och finsk nationalism och mytologi. Mycket av inspirationen kom från Tyskland. Ideologin visade sig dock vara svårimporterad och nästan omöjlig att plantera i den finska jordmånen, och mötte därför på hårt motstånd i Finland.

Sekelskiftet 1900 var de stora folkhälsoprojektens tidevarv. Också i Finland engagerade sig läkare, stadsplanerare och politiker i stora folkhälsoprojekt. Denna avhandling pro gradu granskar den Florinska kommissionens uppkomst och verksamhet. Kommissionen lät genomföra befolkningsundersökningar i Tenala-, Malax socken och Borgå landsförsamling under 1910-talet. Syftet med avhandlingen är att studera kommissionen och dess verksamhet som en del av både nationella och internationella sammanhang Jag har strävat till att ge en helhetsbild över kommissionens befolkningsundersökningar som inte tidigare har undersökts i större utsträckning. Den teoretiska ramen för avhandlingen är relationen mellan samhällets och individens intressen och behov. Den Florinska kommissionens befolkningsundersökningar var ett ambitiöst forskningsprojekt som hade både vetenskapliga och politiska motiveringar. Kommissionen ville utföra ”en närmare undersökning af den svenskatalande befolkningens i Finland fysiska och psykiska hälsa samt de förhållanden, som kunna anses utöfva inflytande på densamma”. Kommissionen strävade till att hitta mångsidiga och vägande argument för att stärka den svenskspråkiga befolkningens hälsa i Finland, under en tid då de upplevde att deras ställning i samhället var hotad. Kommissionen ville att den svenska befolkningens framtid i landet skulle tryggas, samt att de svenskspråkiga skulle bli sedda som en likvärdig del av befolkningen på samma villkor som den finska majoriteten i fråga om administrativa och kulturella rättigheter. Kommissionens undersökning kom att bli mycket omfattande och sammanlagt undersöktes närmare 23 000 individer i de tre orterna. Kommissionen valde att undersöka sådana faktorer som de ansåg vara viktiga i bedömandet av folkhälsan. Man undersökte individernas hälso- och levnadsförhållanden och utförde också några antropologiska mätningar. Medicinska och sociala problem i samhället reflekterades i kommissionens arbetsprogram. Det som skedde inom rashygien och folkhälsa på svenskt håll i Finland var ingen enskild händelse, utan en del av ett större sammanhang och en tid då rashygien och folkhälsa intresserade vetenskapssamfundet i stora delar av Europa. Det viktigaste källmaterialet för avhandlingen är den Florinska kommissionens protokoll samt bilagor som förvaltas av Samfundet Folkhälsan i svenska Finland. I Folkhälsans arkiv finns även övrigt material såsom undersökningsrapporter, planer och personkort som är viktiga för min avhandling. För att vinna en djupare förståelse av kommissionens arbete har jag även använt mig av artiklar skrivna främst av kommissionens ordförande, Ossian Schauman, samt kommissionens sekreterare, Harry Federley.

Betydelsen av formell utbildning ökade under årtiondena efter andra världskriget inom många yrkes-grupper. Under denna tid genomgick den finska polisutbildningen ett flertal förändringar, av vilka de två viktigaste var polisskolans flytt till en ny skolbyggnad 1961 och en utbildningsreform på 1970-talet. Dessa förändringar förvandlade med tiden polisutbildningen från ett selektionsverktyg för poliskåren till ett system som planmässigt kombinerar teori och praktik för fältets behov. Polisens yrkesidentitet har därigenom ändrats i enlighet med den trend som forskningen kallar professionalisering, att yrkesutövaren blir expert på yrkets djupare innebörd snarare än de konkreta sysslorna. I denna process spelar utbildning en central roll, och därför är det skäl att betrakta polisutbildningens historia ur ett professions-perspektiv. Syftet med denna undersökning är att komma fram till hur utvecklingstrenderna inom polisut-bildningen från vapenstilleståndet 1944 till slutet av 1970-talet påverkade poliskårens professionali-sering. Undersökningen har gjorts i huvudsak utifrån samtida artiklar från polistidningarna Poliisimies och Suomen poliisilehti, Polisinstitutets terminspublikationer och intervjuer med personer som på nära håll upplevt eller arbetat med polisutbildningen under den behandlade perioden. Arbetet börjar med en diskussion om vad professionalisering innebär och hur begreppet kan tillämpas på poliskåren. Därefter ägnas tre kapitel åt de tre tidsperioder jag valt att dela in den undersökta tidsperioden i. Den första perioden, 1944-1960, började med att en kommitté utarbetade ett förslag till hur polisutbildningen borde omorganiseras. Under denna period låg Statens polisskola på Sveaborg, där utrymmesbrist utgjorde ett hinder för utveckling av utbildningen. I början av den andra perioden, 1961-1969, flyttades polisskolan till en ny anläggning i Otnäs. Aspirantutbildningen, som skötts av rörliga polisen, centraliserades till det nya Polisinstitutet. Under 1960-talet stärkte polisutbildningen sin ställning, och 1969 blev aspirantutbildningen obligatorisk för alla blivande poliser. Under den tredje perioden, 1970-1977, stod polisutbildningen inför nya utmaningar då Polisinstitutet inte var tillräckligt stort för utbildningsbehovet. Samtidigt uppmärksammade inrikesministeriet avsaknaden av officiella läroplaner. Undersökningen påvisar att professionaliseringen under 1940- och 1950-talet främst gällde befälet. I övrigt led polisutbildningen av resursbrist på grund av den trånga skolbyggnaden, och på grund av korta kurstider och brist på relevant samband mellan utbildning och arbete framstod polisutbildningen som ett selektionsverktyg snarare än en professionaliserande upplevelse. Under 1960-talet möjliggjorde ökade resurser och främst den nya skolbyggnaden mera omfattande utbildning. Då aspirantkursen blev obligatorisk och organiserad elevkårsverksamhet inleddes skapades en enhetlig början och en gemensam yrkesidentitet. 1960-talets reformer kom dock inte att lägga grunden för en framtida utveckling av polisutbildningen, dels eftersom också den nya skolbyggnaden visade sig vara för liten för specialkurser, dels eftersom det inte fanns något koordinerat läroplansarbete. Detta kom att åtgärdas på 1970-talet, då en separat kurscentral bildades och läroplansarbete inleddes. Längre kurser, ökad differentiering mellan tjänsteexamina, specialkurser och uppkomsten av den nuvarande arbets-platsutbildningen omvandlade på ett avgörande sätt polisutbildningen och bidrog till uppkomsten av en professionell poliskår.