Browsing by Subject "Master 's Programme in Society and Change"

Sort by: Order: Results:

Now showing items 1-16 of 16
  • Niemi, Arttu (Helsingin yliopisto, 2018)
    Pro gradu -tutkielmassa analysoidaan rikollisuutteen liittyvien yhteiskunnallisten ongelmien määrittelyä Suomessa toisen maailmasodan jälkeisinä vuosina 1944-1955. Tarkastelun kohteena on ensinnäkin sodasta rauhaan palaaminen, sen mukanaan tuoma rikollisuuden kasvu ja keinot rikollisuuden torjuntaan. Toiseksi, tutkimus käsittelee niitä ajattelutapojen muutoksia, joita 1940- ja 1950-luvuilla tutkijoiden ja kriminaalipoliittiseen keskusteluun osallistuvien henkilöiden kirjoituksista on havaittavissa. Tutkimuksen kattavalla ajanjaksolla keskustelu liittyi omaisuus- ja väkivaltarikosten rangaistuksiin, vankeusrangaistuksiin ja vankiloiden sisäiseen järjestykseen, nuorisorikollisuuteen sekä alkoholiin. Tutkielman lähdeaineisto koostuu lainvalmistelukomiteoiden mietinnöistä, Suomen kriminalistiyhdistyksen vuosikirjoista sekä aikalaistutkijoiden julkaisemista kirjoista. Lisäksi tutkimuksessa hyödynnetään aikakausi- ja sanomalehtiä, joista tärkeimpinä ovat Helsingin Sanomat, Suomen Kuvalehti ja Huoltaja. Tutkimuksen teoreettismetodologisena lähestymistapana käytetään sosiaalisten ongelmien konstruktionismia. Sosiaalisen konstruktionismin mukaan asiantilat tai ilmiöt muodostuvat ongelmiksi vasta, kun ne on määritelty ongelmiksi sosiaalisissa vuorovaikutus tilanteissa. Sosiaalisten ongelmien uudelleen määrittely on myös jatkuvasti käynnissä oleva prosessi. Toisen maailmansodan jälkeen rikollisuus nousi Suomessa voimakkaasti. Suurin nousu nähtiin omaisuus- ja väkivaltarikoksissa, ja levottomin aika koettiin vuosien 1945-1948 välillä. Rikollisuuden tuomaan haasteeseen vastattiin vahvistamalla poliisin voimavaroja sekä korottamalla omaisuus- ja väkivaltarikoksista määrättäviä rangaistuksia. Nämä toimet eivät herättäneet vastalauseita. Rikollisuuteen ja vankeusrangaistuksiin liittyvän problematiikan uudelleen määrittely alkoi vankeinhoidon uudistuskomitean 1946 ja nuorisorikollisuutta pohtineen komitean 1950 julkaistua mietintönsä. Vankeinhoidon uudistuskomitean ehdotukset merkitsivät vankeinhoidossa askelta kohti pohjoismaista linjaa. Nuorisorikollisuutta käsitelleen komitean ehdotukset eivät sellaisenaan johtaneet lainmuutoksiin, mutta komiteanmietintö käynnisti julkisen keskustelun aiheesta. Komitean ehdotukset edustivat selvästi hoitoideologiaa, ja täten poikkesivat selvästi ajan suomalaisesta kriminaalipolitiikasta. Komitean ehdotukset saivat osakseen ankaran kriminaalipolitiikan kannattajien kritiikkiä. Kritiikkiä esittivät arvovaltaiset rikosoikeuden professorit Brynolf Honkasalo ja Bruno A. Salmiala, joihin henkilöityi ankaran kriminaalipolitiikan kannatus. Rangaistusten lieventämiseen tähdännyt uusi kriminaalipolitiikan linja puolestaan henkilöityi vankeinhoidon ylijohtaja Valentin Soineen sekä lakitieteen tohtori Inkeri Anttilaan. Nuorisorikollisuus oli sotien jälkeen paljon keskustelua herättänyt aihe. Nuorisorikollisuuskomitean lisäksi nuorten ongelmia määriteltiin kasvatus- ja työlaitoskomitean mietinnössä. Alkoholin käytön ja rikollisuuden kasvun välinen yhteys oli kaikille ajan tutkijoille selvä. Sotien jälkeen alkoholin käyttöön liittyvien ongelmien määrittely jatkui Suomen historiasta tutulla linjalla. Näkemyserot alkoholikysymyksessä henkilöityivät professori Veli Verkkoon ja maisteri Pekka Kuuseen. Verkon mukaan suomalaisilla oli biologinen taipumus väkivaltaiseen humalakäytökseen, joten alkoholin nauttimista tuli rajoittaa mahdollisimman paljon. Kuusi puolestaan puhui alkoholikulttuurin muutoksen puolesta ja toimi aktiivisesti juomatapojen sivistämistä ajavassa liikkeessä. Alkoholikysymyksen näkemyserot kuvastavat erinomaisesti sotien jälkeen tapahtunutta ajattelutapojen ja tutkimussuuntausten muutosta. Ihmisten käyttäytymisen selittäminen biologisilla tekijöillä sai väistyä uusien sosiaalisten selitysmallien tieltä. 1940- ja 1950-lukujen tutkijoiden ja kriminaalipolitiikan vaikuttajien näkemyserojen jakolinja kulki ankaran ja lievemmän rangaistuspolitiikan välillä. Ankaria rangaistuksia kannattavat asiantuntijat käyttivät Ruotsia varoittavana esimerkkinä, kun taas vastapuoli haki Ruotsista lainsäädännön esimerkkejä. Poliittisen oikeiston ja vasemmiston välillä oli selvä ero. Oikeiston ollessa valta-asemassa kriminaalipolitiikka ankaroitui, kun vasemmisto puolestaan halusi lieventää rangaistusjärjestelmää.
  • Skarper, Johanna (Helsingin yliopisto, 2019)
    Syftet med den här avhandlingen är att genom intervjuer med äldre personer kartlägga de äldres perspektiv på hur det är att bo hemma på äldre dagar och hur de uppfattar hjälpen de får som stöder deras hemmaboende och ett aktivt liv. Jag önskar få fram de äldre ur ett brukarperspektiv och reflektera kring hur gerontologiskt socialt arbete stöder de äldre att bo hemma och leva ett aktiv liv. Med äldre personer avser jag personer som är över 65 år och som därför har möjlighet att få service från äldrevården. Frågeställningarna för magisteravhandlingen är 1. Vilka element består en meningsfull vardag av enligt äldre? 2. Hur reflekterar äldre kring stödet de behöver för att klara av att bo hemma så länge som möjligt? Som teoretiska utgångspunkter har jag använt mig av gerontologiskt socialt arbete och aktivt åldrande. Jag har utfört individuella intervjuer med fyra personer. Intervjupersonerna var mellan 72 och 94 år, bodde ensamma i eget hem och anlitade ingen hemvård. Intervjuerna var ostrukturerade temaintervjuer och analyserades med innehållsanalys. Genom innehållsanalysen kom jag fram till tre teman där första temat handlar om att det är viktigt att känna att tillvaron är meningsfull och att man behövs, vilket även kan vara en orsak att äldre människor håller sig aktiva så att de klarar av att hjälpa andra. Det andra temat handlar om oro och ovisshet inför framtiden, speciellt vad gäller stödet de behöver för att kunna bo hemma så länge som möjligt samt det tredje temat som handlar om avsaknaden av information. Ett viktigt resultat var att det är viktigt för de äldre att kunna vara aktiva men att de upplever att de saknar information om service de kan få som stöder hemmaboendet och ett aktivt liv. Information om aktiviteter ökar möjligheterna till ett aktivt åldrande och delaktighet. Avsaknad av information bidrar till otrygghet nu och inför framtiden. Ett aktivt liv, men också känslan att få tillräckligt med information stärker möjligheterna att klara av att bo hemma så länge som möjligt.
  • Sjöblad, Ulrika Sofia Ulfsdotter (Helsingin yliopisto, 2019)
    Det finländska samhället står inför stora demografiska förändringar när fyrtiotalets stora årskullar börjar nå en ålder på 80 år fr.o.m. 2020. Den nuvarande socialpolitiska strategin är att den åldrande befolkningen skall bo hemma så länge som möjligt, och att servicebehovet skall förskjutas så långt det går. Retoriken som politikerna använder sig av kan ses att vara präglad av paradigmen om framgångsrikt och aktivt åldrande, vilka i sin tur anses vara kopplade till marknadskrafternas intressen och kostnadseffektivitet. Risken med dessa paradigm är att de skapar för snäva modeller för vad ett gott åldrande är, i vilka alla inte ryms in i. Avhandlingen betraktar äldre som lever i den sk. fjärde åldern, d.v.s. senålderdomen, en tid som placerar sig efter den tredje åldern, som avser tiden efter pensionering. Till skillnad från den tredje åldern, kan den fjärde åldern ses att vara något avskilt från det övriga samhället, en ålderskategori som inte själv har möjlighet att definiera sig själv, utan tillges olika meningar. Den fjärde åldern innebär ofta varierande grad av funktionsnedsättning, vilket medför att man i någon mån behöver utomstående hjälp för att klara sig i vardagen. Omständigheterna i den fjärde åldern kan beskrivas som en övergångsperiod där den äldre placerar sig i centrum för starka, både individuella men även samhälleliga krafter som drar åt två olika håll – att upprätthålla kontinuitet eller ingå i förändring. Denna avhandling beskriver processerna kring förändring och anpassning i den fjärde åldern utifrån den av Jyrki Jyrkämä (2008) utarbetade modellen om aktörskap. Aktörskapet innefattar en förståelse för individen som ett reflekterande subjekt, som gör olika val beroende på de resurser som finns tillhands i växelverkan till de omgivande strukturerna. I denna avhandling ligger särskilt fokus på aktörskapets reflexiva dimension, samt på kontexten, i detta fall Folkhälsanhusen, vilka är seniorbostadshus avsedda för +55 åringar. Materialet består av 6 enskilda, semi-biografiska intervjuer, varav en är en parintervju. Syftet med denna studie är att ge en nyanserad bild av de förändringar och anpassningar som individer i den fjärde åldern genomgår, och hur dessa påverkas av individens särskilda persona och kontexten. Resultaten i denna studie tyder på att processerna kring aktörskapets förändringar i den fjärde åldern är högst unika och bundna till varje enskild individs person, dess historia, dess förhållande till kontext och de resurser som finns till hands. Förändringarna som särskilt lyfts upp som betydelsefulla i denna studie är; förändringar som berör hobbyer och särskilda intressen, förändringar som berör det vardagliga livet på Folkhälsanhuset, förändringar som berör vänskapsrelationer och förändringar i anslutning till sommarstugor. Anpassning till förändringarna har inte alltid varit möjlig, och påverkas av graden av funktionsnedsättning och de resurser som finns till förfogande. Anpassningsstrategierna innehåller inslag av det som kallas SOC, d.v.s. selektiv optimering och kompensation (Baltes & Baltes, 1990) och den emotionella selektivitetsteorin (Baltes & Carstensen, 1999). Individerna tar stöd av varandra och ingår i ett slags delat aktörskap, vilket kan ses som ett vänskapligt utbyte av tjänster. Vidare har man kunnat se att en del av de äldres livsföring präglas av det Zimmermann & Grebe (2013) kallar Senior Coolness, vilket innebär ett avspänt och avståndstagande förhållningssätt till ålderdomens motgångar, samt det Tornstam (2011) kallar för gerotrancendens, en mognadsprocess där den äldre minskar på sin aktivitet, minskar på sin självcentrering, och utvecklar en anknytning till gångna generationer. Kontexten, d.v.s. Folkhälsanhusen, erbjuder en trygg miljö att åldras i, både i praktisk och sociokulturell bemärkelse. Att bo på ett Folkhälsanhuset stöder den äldres aktörskap och skyddar för diskursiva och snäva åldersförväntningar. Studien visar att det finns ett behov mer person-centrerade arbetsmetoder inom socialt arbete, t.ex. i form av biografiskt-inspirerade metoder, där man kunde tillsammans med klienten utforska vad det är som utgör kärnan i deras person och aktörskap och utifrån det ställa upp målsättningar för hur arbeta mot ett gott åldrande.
  • Laakeristo, Petteri (Helsingin yliopisto, 2021)
    Tässä maisterintutkielmassa tarkastellaan ja vertaillaan kahden oikeistokonservatiivisen puolueen, Saksan AfD:n ja Itävallan FPÖ:n, mediakuvia vuonna 2017, jolloin molemmissa maissa pidettiin parlamenttivaalit. Tärkeimmät tutkimuskysymykset ovat: millaisia median kautta välittyneet kuvat olivat vuonna 2017? Miten ne erosivat toisistaan, mikä niitä yhdisti ja miksi? Mitkä syyt vaikuttivat mahdollisten eroavaisuuksien taustalla? Tutkielman lähtökohtana toimii olettamus siitä, että eroavaisuuksia oli, ja että syyt niiden taustalla olivat historiallis-kulttuurisia. Puolueet on valittu vertailupariksi siksi, koska niiden ideologioissa ja äänestäjäkunnissa on huomattavia yhtäläisyyksiä, minkä lisäksi kumpikin puolue saavutti merkittävän vaalivoiton vuonna 2017. Primääriaineistona tutkielmassa käytetään neljää sanomalehteä, kahta saksalaista ja kahta itävaltalaista. AfD:n mediakuvia analysoidaan Frankfurter Allgemeine Zeitungin ja Bildin artikkeleiden perusteella huhtikuulta syyskuulle, ja FPÖ:n tapauksessa aineistona ovat Der Standardin ja Kronen Zeitungin uutiset toukokuulta lokakuulle. Aikarajaukseksi on valittu vuosi 2017 useista syistä. Saksassa järjestettiin liittopäivävaalit ja Itävallassa kansallisen neuvoston vaalit. AfD:lle vaalitulos oli sen historian paras ja FPÖ:lle toiseksi paras. Saksassa historiakuvat nousivat intensiiviseen julkiseen keskusteluun vuoden 2017 alussa, kun AfD:n poliitikko piti kiistanalaisen puheen. Vuosi on valittu myös siksi, koska se on kahden eurooppalaisen viimeaikaisen suuren kriisin, euro- ja pakolaiskriisin, jälkeistä aikaa. Tarkasteluvälinä on kuusi kuukautta ennen vaaleja, koska lähestymistapa osoittaa mediakuvissa vaalivuonna tapahtuneen kehityksen. Kokonaisaineisto käsittää yli tuhat uutisartikkelia, joista tämän tutkielman aineisto-osuuteen on valittu noin 200. Sekundääriaineistona käytetään tutkimuskirjallisuutta. Metodiksi on valittu laadullisen tutkimuksen menetelmät. Tutkielmassa käytetään historiantutkimukselle ominaista historiatieteellistä lähdekriittistä lähestymistapaa, jonka avulla tulkitaan lähdeaineistoa ja pyritään kasvattamaan ymmärrystä oikeistokonservatismista poliittisena ilmiönä. Maisterintutkielmassa tullaan tulokseen, että oikeistokonservatiivien vuoden 2017 mediakuvissa oli sekä yhtäläisyyksiä että eroavaisuuksia. AfD:stä ja FPÖ:stä välittyi lähdeaineiston perusteella monilta osin samankaltainen vaikutelma: niiden ideologioissa, ohjelmissa, toimintatavoissa ja äänestäjäkuntien demografioissa oli yhtäläisyyksiä. AfD:stä ja FPÖ:stä kirjoitettiin lehdistössä erittäin aktiivisesti, joten ne saivat huomattavaa medianäkyvyyttä, mutta puolueisiin suhtauduttiin silti varauksellisesti, etenkin Saksassa. Yleisesti ottaen uutiset olivat kuitenkin kirjoitusasultaan ja sävyltään varsin neutraaleja. Eri lehtien välillä oli profiilieroja, erityisesti Der Standard erottui kriittisellä käsittelytavallaan. Tuloksista voidaan vetää johtopäätös, että Saksan varautuneempi suhtautuminen, joka näkyi mediakuvissa, johtui historiakuvista, erityisesti toisen maailmansodan kokemuksista. David Artin teorian mukaan Saksan julkista keskustelua on hallinnut niin sanottu katumuskehys, kun taas Itävallan julkista keskustelua on hallinnut uhrikehys: Itävallassa maa on nähty kansallissosialismin ensimmäisenä uhrina. Tämä ero selittää eroavaisuudet mediakuvissa. Tutkielmassa pohditaan lopuksi myös sitä, mikä mahdollisti puolueiden historiallisen menestyksen parlamenttivaaleissa 2017. Antonis A. Ellinaksen teorian mukaan oikeistolaisille puolueille jopa kielteinen julkisuus on parempi asia kuin ei julkisuutta ollenkaan, ja koska sekä AfD että FPÖ saivat runsaasti medianäkyvyyttä osakseen, niin voidaan todeta, että näkyvyys todennäköisesti edesauttoi puolueiden menestystä vaaleissa 2017.
  • Sundholm, Marianne (Helsingin yliopisto, 2018)
    Syftet med den här pro gradu-avhandlingen är att ta reda på hur förberedda journalister är för att sköta krisrapportering, med utgångspunkt i rapporteringen om knivattacken i Åbo i augusti 2017. Forskningsfrågan är: Hurdan beredskap har journalister för att sköta krisbevakning i dag? Den teoretiska delen av avhandlingen går igenom tidigare forskning kring krisrapportering. Den innehåller en översikt av hur redaktionsrutiner kring krisrapportering har sett ut tidigare samt hurdan kritik och hurdan positiv respons krisrapportering i Finland har fått förr. Själva undersökningen består av intervjuer med sex stycken journalister på två olika redaktioner i Åbo. Respondenterna jobbade alla med bevakningen av knivattacken den dagen den ägde rum. Undersökningsmetoden är kvalitativ innehållsanalys av halvstrukturerade temaintervjuer. Intervjuerna och analysen av dem är uppdelade i samma fyra teman: rutinerna på redaktionen, redaktionens etiska val, den digitala medieverkligheten i krisläge samt journalisternas tankar efteråt. Gemensamt för temaområdena är att det är just situationen i krissituation som undersöks, så ytterligare en forskningsfråga är huruvida krisrapporteringen skiljer sig mycket från arbetet i vanligt nyhetsläge. Resultatet visar att redaktioner visst kan förbereda sig för krisrapportering via krisplaner om bland annat arbets- och beslutsordning. Men respondenterna uppger också att arbetet blev lyckat till stor del för att saker och ting helt enkelt fungerade av sig själv, eller rättare sagt som de brukar i vanliga fall på en redaktion. Krisrapporteringen följer alltså till stor del samma regler som vanlig nyhetsrapportering, men är förstås mera intensiv och görs under större tidspress.
  • Kola, Siv (Helsingin yliopisto, 2018)
    Magisteravhandlingens syfte är att få in information ur barnets perspektiv, om deras erfarenheter och förväntningar på barnskyddet och socialarbetaren ur delaktighetsperspektivet. Det andra syftet är att få in empirisk data om vad klienterna inom barnskyddets öppenvård skulle behöva mera av för att kunna vara mera delaktiga. Det tredje meta syftet är att med den här kartläggande informationen som grund försöka påverka och motivera till ett vidareutvecklande av utvärderingsinstrument och arbetsredskap kring delaktighet inom barnskyddets öppenvård. Klientinflytandet betonas allt mera inom barnskyddet och lagstiftningen i Finland har förändrats så att barnets rättigheter har blivit legalt mycket starkare. Delaktighet betonas hela barnskyddsprocessen igenom, men ändå har synen på barnets rättigheter tolkats snävt på grund av att rätten att bli hörd har tolkats juridiskt. Tidigare forskningsresultat visar också på tydliga brister i hur barnet har upplevt sig vara delaktigt. På paragraf nivå fungerar delaktigheten, i praktiken återstår en del arbete. Det kommer långt att handla om våra vuxnas attityder och uppfattningar om barns kompetens och förmågor att delta. Resultaten i min avhandling stämmer i lång utsträckning överens med tidigare forskningsresultat. Upptäckten att barnen saknade information om vad en socialarbetare är och vad barnskydd innebär ledde till en förskjutning av tyngdpunkten i mina intervjuer. Socialarbetarna ser ut att jobba med föräldrarna och barnet blir en bisak. Barnets och socialarbetarens relation blir något ytligt och sker sporadiskt. Barnet tas inte heller aktivt med i beslutsfattande, barnet är något som vuxna informerar och berättar åt om redan avgjorda saker. De gånger barnet har beretts tillfälle att kommunicera med sin socialarbetare, har det varit en positiv upplevelse för barnet. Sett på barnet från en delaktighets perspektiv, så sker delaktigheten på en låg nivå och barnet borde göras mera delaktigt, inom barnskyddets öppenvård. Även informationsflödet är bristfälligt för barnets del hela processen igenom.
  • Miettinen, Johanna (Helsingin yliopisto, 2021)
    Tässä maisterintutkielmassa tarkastellaan kuinka skeittaaminen voi toimia väkivallattoman vastarinnan muotona Palestiinassa. Skeittaaminen on oma alakulttuurinsa, jolla on jo lajin alkuajoista saakka ollut tietynlainen yhteiskunnan etenkin kapitalistisia valtarakenteita vastustava asema. Skeittaaminen voidaan nähdä jopa anarkistisena toimintana, sillä se haastaa normatiivista tapaa liikkua julkisessa tilassa sekä ottaa tilaa haltuun omaehtoisesti, näin vastustaen tilaan ylhäältä liitettyjä merkityksiä. Tutkimuksen pääaineisto koostuu videoista ja ei-akateemisista artikkeleista, joita analysoidaan Foucault ’laisen diskurssianalyysin sekä feministisen visuaalisen analyysin kautta. Tutkimuksessa tunnistetaan seitsemän päädiskurssia, jotka edustavat eri väkivallattoman vastarinnan muotoja. Näistä ’skeittiparkki vastarinnan tilana’, ’resilienssi vastarintana’ sekä ’tilallinen vastarinta kehollisuuden ja liikkeen kautta’ toimivat suorana vastarintana Israelin miehitykselle, kun taas ’yhteenkuuluvuus globaalin skeittiyhteisön kanssa’ ja ’vastarinta representaatioiden kautta’ vastustavat miehitystä epäsuorasti. Diskurssit ’konservatiivisten normien vastustaminen’, sekä ’länsimaisen skeittikulttuurin vastustaminen’ sen sijaan haastavat kulttuurisia ja yhteiskunnallisia normeja ja asenteita. Tutkielman teoreettisena viitekehyksenä toimii Frantz Fanonin postkoloniaalinen teoria, josta etenkin ylempi- ja alempiarvoisen (superior & inferior) teoretisointi nousee keskeiseen asemaan. Fanonin teoriaan liittyy ajatus dekolonisaation väkivaltaisesta luonteesta, joka luo jännitteen tutkielman väkivallattomuuden näkökulmalle. Tätä jännitettä puretaan tarkastelemalla Gandhin väkivallattomuuden teoriaa sekä pohtimalla missä oikeastaan kulkee raja väkivallattoman ja väkivaltaisen vastarinnan välillä. Tutkielman johtopäätöksenä on, että vaikka skeittaaminen ei itsessään vapauta Palestiinaa Israelin miehityksestä, sillä voi olla erityisen vapauttava vaikutus skeittaajiin itseensä, joka nähdään sekä mentaalisena että kehollisena dekolonisaationa. Lisäksi palestiinalaisen skeittikulttuurin nähdään haastavan länsimaista skeittikulttuuria, jossa maskuliinisuus on ollut perinteisesti keskiössä.
  • Talka, Santeri (Helsingin yliopisto, 2018)
    Regional integration in Central Asia (CA) has seen very limited success, despite strong cultural and historical connections and shared grievances. I attempt to identify factors that promote or inhibit intensification of regional cooperation. I use a political economy approach to identify foundational factors, stakeholders and political phenomena that influence deepening regional cooperation. I analyse the formal institutional integration initiatives through realist and constructivist IR theories. I also bind the case study of Central Asia to a broader theoretical debate on the relationship between regionalism and multilateralism in 21st century. The relationship between intraregional dynamics (comprising the CA states) and interregional dynamics (comprising external sponsors or partners contributing to regionalism) is complex, and partially characterized by conflict of interests. CA states lack incentives to promote regional institutions and identities, but are willing to exploit regionalism opportunistically. I analyse CA policy principally through the framework of political elites, emphasizing nationalism and state sovereignty. Simultaneously, CA elites have used open regionalism to meet goals in globalist foreign policy and nationalistic domestic policy. On the other hand, external hegemons perceive strong incentives to promote regionalism under their own leadership. I analyse the external sponsors mostly through a neorealist framework of hegemonic influence. Despite these conflicts, there are some specific areas of shared interests, particularly fighting non- traditional security threats. Use of regional integration initiatives in CA can be perceived as not incompatible with greater multilateralism, even contributing to the integration of the region to a global system on its own terms. Based on this case study, I argue for a complex, non- categorical understanding of regionalism and multilateralism. I argue that new regionalism, and open regionalism in particular, have been used in CA for promoting specifically globalist policy agendas. This conclusion supports the premise that regionalism and multilateralism exist in a dynamic relationship, influencing each other in a mutually supportive manner. Rather than understanding regionalism as a “stumbling block” or temporary “building block”, it should be perceived as a permanent part of the contemporary global system.
  • Essi, Kemppainen (Helsingin yliopisto, 2021)
    Tämä maisterintutkielma käsittelee yksilön subjektiviteetin ja itseyden kokemuksen muutosta S. N. Goenkan Vipassana-meditaatiokurssin johdosta. Kyseistä meditaatiotekniikkaa opetetaan 10 päivän alkeiskurssila retriittikeskuksissa ympäri maailmaa. Kurssille osallistujat henkilöt sitoutuvat jaloon hiljaisuuteen, joka tarkoittaa kaikenlaisesta kommunikoinnista pidättäytymistä 10 päivän ajan. Tämän tutkielman tarkoitus on selvittää, kuinka kyseinen kurssi vaikuttaa yksilön suhtautumiseen sisäiseen maailmaansa. Sisäisellä maailmalla tarkoitan kaikenlaisia yksilön sisäisiä kokemuksia: tunteita, ajatuksia, muistoja ja kehollisia aistimuksia sekä kokemuksia. Tutkimukielman aineisto pohjautuu antropologisesti perinteisen haastattelututkimuksen lisäksi autoetnografialle. Autoetnografisessa tutkimuksessa tutkija toimii itse kenttänä, eli tässä tapauksessa analysoitavana on myös tutkijan henkilökohtainen Vipassana-meditaatiokurssikokemus. Autoetnografisen aineiston keruu suoritettiin osallistumalla Vipassana-meditaatiokurssille Meksikossa San Bartolon kylässä marraskuussa 2019. Semistrukturoidut haastattelut pidettiin aikavälillä marraskuu 2019 - helmikuu 2020. Haastatteluaineisto koostuu yhdeksästä haastattelusta ja kaikki haastateltavat ovat osallistuneet yhdelle tai useammalle 10 päivän Vipassana-meditaatiokurssille. Haastateltaviin kuului neljä meksikolaista ja viisi suomalaista. Tutkielman analyysivaiheessa tarkastellaan, kuinka yksilön subjektiviteetti muuttuu meditaation harjoittamisen pohjalta tarkkailijapohjaisemmaksi. Merkittävässä osassa ovat meditaatiota tutkineiden Culadasa et al vastaavat havainnot (2015) sekä Karl Smithin teoria huokoisesta itseydestä (2012). Vertaistutkimuksena toimii muun muassa Julia Cassanitin etnografinen tutkimus arkielämän buddhalaisuudesta thai-yhteisössä (2015) sekä Michal Pagiksen etnografia Vipassana-meditaatiosta (2009 & 2019). Tutkielman mukaan S. N. Goenkan meditaatioretriitille osallistuvan yksilön subjektiviteetti muuttuu tarkkailijapohjaisemmaksi. Retriitillä painotettu mielentyyneys opettaa suhtautumaan kaikenlaisiin tuntemuksiin neutraalisti: haluamatta ikävien tuntemuksien poismenoa tai takertumatta positiivisina koettuihin tuntemuksiin. Lisäksi kurssilla harjoitellaan todistamaan ohimenevyyttä niin kehollisella kuin mentaalisella tasolla. Näiden oppien ja itse meditaatiotekniikan harjoittaminen intensiivisesti 10 päivän ajan näkyy lopulta yksilön muuttuneena suhtautumistapana sisäistä maailmaansa kohtaan. Subjektiviteetin muuttuessa myös yksilön itseys alkaa nojata autonomisempaan, maltillisesti toimivaan ja objektiivisesti analysoivaan eli huokoisemman itseyden suuntaan. Näin ollen yksilö ei enää identifioidu erilaisiin tunne- ja mielentiloihin yhtä vahvasti. Lisäksi tutkielman johtopäätelmä on, että yksilön sisäisyyden tutkimus voi lisätä tietoa yksilön omasta olemassaolon kokemuksesta. Tätä voidaan pitää merkittävän inhimillisen ilmiön äärellä olemisena tuoreella tavalla, joka ei liene helpoimmasta päästä antropologisen tutkimustavan huomioiden. Tutkielma ehdottaakin, että klassisen antropologian, vieraiden kulttuureiden tutkimisen lisäksi, antropologisella otteella voidaan tarkastella myös modernin yhteiskunnan ilmiöitä omassa kulttuurisessa ympäristössä tai globaalisti. Toisaalta myös ihmisten välisten ilmiöiden sijasta yksilön sisäisyyttä tutkimalla voidaan tarkastella sitä, kuinka kulttuurinen ja yhteiskunnallinen toimii yksilössä.
  • Lindblom, Nina (Helsingin yliopisto, 2019)
    Denna magisteravhandling behandlar socialarbetares upplevelser av barnskyddets expertisgrupp i Borgå, Lovisa, Sibbo och Askola (barnskyddets expertisgrupp i Östnyland). Barnskyddslagen stipulerar att kommunen skall försäkra att socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter har tillgång till sakkunskap om barns uppväxt och utveckling, hälsovård, juridisk expertis samt annan expertis som behövs i barnskyddsarbetet (Barnskyddslagen 2007, § 14). Syftet med expertisgruppen är att socialarbetaren har en klar modell och ett tydligt tillvägagångssätt att följa och inte behöva fundera på var stöd finns tillhanda från ärende till ärende och situation till situation. Socialarbetaren bestämmer när och på vilket sätt socialarbetaren använder sig av expertisgruppen. Socialarbetaren bör ha möjlighet att konsultera expertisgruppen då socialarbetaren anser att det behövs.(Lastensuojelun käsikirja 2015.) Mitt intresse i temat ligger i att jag jobbar som vikarierande socialarbetare inom barnfamiljers socialarbete och barnskyddet. Mångprofessionellt samarbete är ett intresseområde för mig och jag vill veta hur socialarbetare upplever detta arbetssätt och hur expertisgruppen kunde utvecklas för att främja utvecklandet av socialarbetarens professionella identitet och expertis. Jag är även intresserad av att veta hur socialarbetare kan framhäva sin expertis och etablera sin sakkunnighet i ett mångprofessionellt sammanhang. Syftet med forskningen är att bidra till kunskap angående det sociala arbetets expertis och socialarbetarens professionella identitet som kan användas både i praxis och i utvecklingssyften. Syftet med forskningen är också att lyfta fram socialt arbete som en profession med speciellt kunnande inom sitt område. På en praktisk plan är syftet med forskningen att utveckla barnskyddets expertisgrupp för Lovisa, Borgå, Askola och Sibbo genom att forska i socialarbetares upplevelser och erfarenheter av gruppen. Studiens forskningsfråga är: - Hur påverkar den mångprofessionella expertisgruppen utvecklandet av socialarbetarens professionella identitet och expertis? Studien är en kvalitativ forskning baserad på semi-strukturerade temaintervjuer tillämpade med innehållsanalys. Studiens centrala begrepp är professionell identitet, expertis samt mångprofessionellt samarbete och dessa begrepp utgör forskningens teoretiska referensram. Forskningsresultaten påvisar att att barnskyddets mångprofessionella expertisgrupp i Östnyland stöder och främjar utvecklingen av socialarbetarens professionella identitet och expertis. Den mångprofessionella gruppen förser socialarbetare med en möjlighet att sammankomma med andra socialarbetare och yrkesgrupper för att diskutera och analysera komplexa barnskyddsärenden. Speciellt socialarbetare från små kommuner upplever detta som värdefullt i deras arbete och stärkande av deras professionella identitet och expertis som socialarbetare. Expertisgruppen erbjuder ett forum för socialarbetare att mobilisera sig som en profession, dela och avancera sin kunskap, reflektera över klientärenden och framhäva sin yrkesidentitet gentemot andra professionella grupper. Alla dessa aspekter stärker och främjar utvecklingen av socialarbetarens professionella identitet och expertis.
  • Järveläinen, Anu (Helsingin yliopisto, 2021)
    Opinnäytteessä tarkastelen, miten nuorisoseurat loivat sosiaalista pääomaa 1900-luvun alussa. Aineistona on Ikaalisten, Muuramen ja Villikkalan nuorisoseurojen pöytäkirja-aineistot seurojen toiminnan alkuvuosilta 1897–1912. Järjestöillä on Suomessa ollut keskeinen vaikutus kansalaisyhteiskunnan kehittymiseen. Järjestökenttä alkoi laajeta 1900-luvun alussa, jolloin nuorisoseuraliike alkoi levitä voimakkaasti maaseutupitäjiin. Nuorisoseuraliike loi ensimmäisenä yhdistystoimijana valtakunnallisen maaseutualueilla toimineen yhdistysverkon, joka oli kaikille avoin. Seurat olivat monille aikalaisille ensimmäinen kosketus yhdistystoimintaan ja organisoituun toiminnallisuuteen. Nuorisoseuraliike syntyi kansallisen herätyksen seurauksena osana kansanvalistusliikettä. Seurojen tavoitteena oli lisätä sivistystä, kansalaisuustaitoja ja itsekasvatuksen mahdollisuuksia alemmille kansanluokille. Tavoitteet ja toiminta perustuivat näkemyksiin kansalaisten yhdenvertaisuudesta ja sivistysharrastusten elämänlaatua kohentavista vaikutuksista. Yhteiskuntatieteissä sosiaalisen pääoman käsitteeseen useimmiten liitetään kolmenlaisia tekijöitä: verkostot ja niiden organisoitumisen tavat, luottamus sekä normatiiviset säännöt ja vastavuoroiset odotukset. Yhteisöjen ja yksilöiden välinen vuorovaikutus ja verkostot luovat ja välittävät sosiaalista pääomaa, ja toimivat verkostot näyttävät yleensä edistävän yhteisön hyvinvointia. Yhtenä sosiaalisen pääoman elementtinä nähdään sosiaalinen osallistuminen. Sosiaalisen pääoman ytimessä ovat resurssit, joita saadaan käyttöön vuorovaikutuksessa toisten kanssa. Sosiaalisen pääoman kognitiivinen ulottuvuus liittyy toimijoiden jakamiin merkityksiin ja tavoitteisiin. Käsittelin pöytäkirja-aineistoa teoreettisesti orientoituneen lähiluvun avulla. Nuorisoseurojen toiminnan keskiössä olivat erilaiset kokoukset ja iltamat, joihin seuran jäsenet valmistivat ohjelmaa. Ohjelmistossa oli usein puheita, väittelyitä, kirjojen selostamista, runojen, satujen ja kertomusten kerrontaa sekä näytelmiä. Seurat julkaisivat omia seuralehtiä, joita kirjoitettiin yhteisöllisesti. Keskusteluissa ja kokouksissa kehitettiin keskustelu- ja vuorovaikutustaitoja sekä opittiin kokoustekniikkaa ja kansalaisuustaitoja. Seurat järjestivät myös opintopiirejä. Keskeinen osa seurojen sivistystoimintaa oli lukutupien ja kirjastojen perustaminen ja ylläpito. Seurat lisäsivät mahdollisuuksia päästä tiedon pariin aikana, jolloin kunnallinen kirjastoverkko oli vielä kehittymättä, eikä maaseudun väestöllä ollut välttämättä muuta pääsyä lehtien ja kirjallisuuden pariin. Nuorisoseurat lisäsivät merkittävästi tiedon saantia myös tuomalla yhteisöihin laajemmat sosiaaliset verkostot, jotka ulottuivat seuraliikkeen toiminnan välityksellä muiden alueiden nuorisoseuroihin ja seuraliikkeen valtakunnalliseen verkkoon. Nuorisoseuraliikkeen myötä maaseutupitäjiin kasvoi taloverkosto, joka mahdollisti seurojen toiminnan ja yhteisöllisyyden kehittymistä. Nuorisoseurat tekivät usein yhteistyötä alueen muiden yhdistysten ja toimijoiden kanssa sekä tukivat yhteisöä erilaisilla konkreettisilla toimilla. Pöytäkirja-aineistoista välittyi luottamusta ja yhteisöllisyyttä tukevia elementtejä. Keskusteluissa luotiin ilmapiiriä, normeja ja ilmaistiin arvoja. Villikkalan nuorisoseurassa keskusteltiin laajasti erilaisista yhteisöllisistä ja yhteiskunnallisista haasteista ja ilmiöistä, joiden käsittelytavoissa korostui tasavertaisuus ja yhteisöllisyys. Jäseniä pyrittiin osallistamaan toimintaan aktiivisesti ja positiivisella tavalla. Keskustelut ja huomiot kirjattiin pöytäkirjoihin, jotka luettiin kokouksissa ääneen.
  • Henriksson, Eva (Helsingin yliopisto, 2018)
    Denna pro pradu -avhandling handlar om egenhandledarens arbete med ensamkommande flyktingbarn. Syftet med den genomförda undersökningen var att ur ett personalperspektiv utreda hur egenhandledarna ser på sin roll. Frågeställningarna var: 1. Hur beskriver egenhandledare sin roll gentemot klienterna? 2. Vilken betydelse i arbetet ges relationen mellan egenhandledare och klient? 3. Hur inverkar klientens boendeform (och indirekt) ålder på egenhandledarens roll och hur de ser på sitt arbete? Detta undersöktes med hjälp av åtta semistrukturerade intervjuer av egenhandledare, fyra på ett familjegrupphem för 0–17 åringar, fyra på ett stödboende för 17–18 åringar. Det insamlade materialet analyserades med hjälp av innehållsanalys. Analysen resulterade i tre teman: relation, stöd och föräldraroll. Relationen fungerar både som mål och verktyg, utan en god relation känner egenhandledare att arbetet försvåras betydligt. Relationen ger tillit och förtroende som i sin tur ger egenhandledarna en bättre inblick i ungdomens situation, t.ex. att ungdomen känner att de kan och vill berätta på ett djupare plan hur det går för dem och vilka utmaningar de stöter på i sina liv. En god relation gör att egenhandledaren kan ha samtal med sin klient där egenhandledaren introducerar det finländska samhället. Det andra temat är stöd, som kan indelas i emotionellt och praktiskt. Stöd används i högre grad av informanter på stödboendet, vilket är ganska naturligt med tanke på stödboendets uttalade syfte - att stöda klienten på väg mot ett mera självständigt liv. Egenhandledarna beskrev arbetet med klienten i termer av föräldraskap, det handlar om sådant som föräldrar gör för sina barn. Begreppet ställföreträdande förälder bjöd dock på svårigheter, och begreppet professionalism som kristalliserades som en underkategori likaså. Ambivalens kring begreppet ställföreträdande förälder och att vara i föräldraroll förklaras dels av att klientskapet kommer att upphöra, dels av ett ansvar gentemot andra barn som man inte är egenhandledare åt och även av ett professionellt förhållningssätt. Eftersom man ändå jämför och drar paralleller mellan egenhandledarskap och föräldraskap, tolkar jag att det är begreppet ställföreträdande förälder som är svårhanterligt. Det är ett begrepp som för med sig ett stort ansvar, och kopplas till tankar om ett engagemang som gör att egenhandledare engagerar sig känslomässigt i större utsträckning än vad de egentligen orkar och än vad som är bra för klienten. Baserat på min undersökning och tidigare teori och forskning tänker jag att professionalism blir som två sidor av ett mynt, där man kan ge klienten den nära relation klienten behöver för att utvecklas och må bra, samtidigt som man som egenhandledare håller sitt engagemang på en nivå som gör att man klarar av klientarbetet. Det behövs en närhet för att fånga upp klientens känslor, och ett avstånd som gör att man inte dras med i dem utan kan hjälpa klienten i hanteringen av dessa. Vikten av arbetshandledning blir tydlig för egenhandledarens möjligheter att lyckas balansera detta på ett framgångsrikt sätt.
  • Kollei, Jarrah (Helsingin yliopisto, 2021)
    South Africa as a country has been portrayed as an exception when it comes to protecting LGBT rights in Africa. In previous research on South Africa, sexuality, gender and race have been found to be crucial components of oppressive structures. However, the discursive practices and sedimented orders governing queerness, a substructure of normative sexuality and gender, have not been thoroughly examined. In this thesis it was questioned, how queerness has been made governable in South Africa through time. An additional centre of interest was to examine, how an influential non-profit organisation Gender DynamiX has recently tried to these orders. The thesis contributes to the efforts to queer of development. Informed by intersectional feminism, Africana womanism, queer theory, post-colonialism, as well as Critical Discourse Analysis and Qualitative Content Analysis, the orders of discourse governing South queerness, as well as Gender DynamiX’s dominant discursive practices to change these orders, were analysed. The material analysed in the thesis consisted mainly of academic literature, and publications that the organisation has produced independently or in co-operation with other actors It was found that the historically moulded orders of discourse governing the field of South African queerness, a discursive substructure addressing deviance from the hegemonic South African system of normative sexuality and gender, is being produced and reproduced in contemporary South African society. These discriminatory orders of discourse have been made to support the colonial enterprise, the white apartheid state, and more recently black and religious identity politics. Thus, various actors have discriminatorily used queerness in a utilitarian manner to demarcate a line between us and them, between natural and unnatural, godly and ungodly, and more contemporarily the ones who tolerate and ones to be tolerated. However, it was found that these orders of discourse have been under transformation since the end of apartheid and the birth of the democratic nation. The discursive practices of gay and lesbian activists were crucial in changing these orders of queerness, and there has been some success in institutionalising and popularising the rights of sexual minorities. However, the issue of trans and gender non-conforming rights remains largely neglected in these moderately changed orders of queerness. Additionally, in the case study it was found that Gender DynamiX has pursued to affect these orders of discourse with an attuned and innovative discursive practice. More concretely, it has pursued to present especially racialised queers as active knowing subjects in different ways. This innovative discursive practice has the potential in dismantling the racialised hierarchical system of orders of normative sexuality and gender and the utilitarian orders that govern queerness in South Africa. More research on the development of Gender Dynamix’s discursive practice and the orders of queerness in South Africa would be beneficial to conduct.
  • Särkkä, Lauri (Helsingin yliopisto, 2021)
    Tämän maisterintutkielman aiheena on Venäjän sotahistoriallisen seuran (RVIO) tuottamien patsaiden rooli Venäjän hallinnon harjoittamassa historiapolitiikassa, joka on kokenut uuden nousun 2000-luvulla Vladimir Putinin valtakautena. Historiapoliittinen kenttä koostuu useasta näennäisesti riippumattomasta toimijasta, jotka kaikki kuitenkin ajavat hallinnon asettamia päämääriä ja ovat osa keskitettyä nk. historiapoliittista strategiaa. Tutkielman tavoitteena on selvittää, miten seuran tuottamat historianarratiivit heijastelevat historiapoliittista strategiaa. Tutkimuskohteeksi on valittu seuran keskeinen toimintamuoto, patsaat ja muistomerkit, ja näiden tuottamat narratiivit. Tutkielman aineisto on RVIO:n toimintaa vuosina 2012–2020 käsittelevän toimintaraportin patsaita käsittelevät osuus. Tutkielman metodi on narratiivinen analyysi. Keskittymällä RVIO:n itse tuottamaan aineistoon ilmenee mielenkiintoisella tavalla, miten seura itse suhtautuu omaan toimintaansa, ja minkälaista historiakuvaa se pyrkii tuottamaan. Samalla tutkielmassa kiinnitetään huomiota tämän historiakuvan sisäisiin ristiriitaisuuksiin, jotka ovat läsnä myös hallinnon historiapoliittisessa strategiassa. Analyysin perusteella aineistossa on tunnistettavissa kolme päänarratiivia: 1) Venäjän sivilisaation jatkuvuus 2) sankaruus 3) uhriasema. Päänarratiivien lisäksi tutkielmassa eritellään historian näennäisen demokratisoitumisen alajuoni, joka tukee päänarratiiveja. Näin RVIO:n tuottamat narratiivit heijastelevat Venäjän historiapoliittisen strategian tärkeimpiä piirteitä ja tutkielman johtopäätös on, että RVIO on osa tämän strategian toteutusta.
  • Indola, Mariah (Helsingin yliopisto, 2018)
    Syftet med magisteravhandlingen var att ur ett socialarbetarperspektiv beskriva hur våld mot vuxna och barn med funktionsnedsättningar tar sig uttryck och hur socialarbetare arbetar med våldet. Erfarenheterna av våld har undersökts både i nära relationer och i samhället utfört av andra utomstående personer än anhöriga. Frågeställningarna var följande: 1. Hur ser våldet ut enligt professionella inom socialt arbete i olika fall beroende på om klienten är ett barn eller en vuxen? 2. Hur kan man hjälpa och stöda redan drabbade personer samt förebygga våld mot målgruppen? Kvalitativa intervjuer gjordes med sju socialarbetare. Datainsamlingen gjordes genom enskilda intervjuer och en fokusgruppsintervju under åren 2016-2017. Materialet har analyserats med innehållsanalys. I analysen framträder fyra teman; våldsformerna och deras kontext som socialarbetarna har erfarenhet av. Det andra temat är verktygen informanterna använder i arbetet såsom bland annat uppföljning, dokumentation, multiprofessionellt samarbete, både med tredje sektorn och andra myndigheter, upplysningsarbete, att kunna identifiera våld i tid och att det finns riktlinjer och handlingsplaner att följa. Samt utbildning i våldsfrågor mot målgruppen. I det här temat ingår även de utmaningar socialarbetarna beskriver att de stött på med tillgängliga stödinsatser och avsaknaden av sådana. I det tredje temat diskuteras förebyggande arbete, genom att exempelvis se tidiga kännetecken på våld. Det fjärde temat är tillgängligt, tidigt stöd för anhöriga. Resultaten påvisade att brister i att erbjuda stödåtgärder finns och att socialarbetarna upplever en maktlöshet vid förnekelse av våldet och då anhöriga eller klienter vägrar ta emot hjälp. Det framkommer också att samtliga våldsformer mot målgruppen förekommer, men att informanterna ser försummelse mot både barn och vuxna mest. Förövaren är i regel en anhörig för både barn och vuxen men förövarna kan också vara utom- stående personer. Barnskyddet ger fler möjligheter att ingripa enligt informanterna.
  • Nyman, Petra (Helsingin yliopisto, 2018)
    Andra världskriget pågick i Finland mellan åren 1939 – 1944, vilket bland annat resulterade i en omfattande evakueringsoperation av tusentals finländska barn. Omkring 70 000 barn uppskattas ha evakuerats till Sverige, Danmark och Norge genom organisationer, men det verkliga antalet är svårt att fastställa då det även förekom evakueringar genom privata initiativ. Studien behandlar barndomsminnen hos finländska krigsbarn med en (primärt) positiv uppfattning om sin krigsbarnstid som valts ut ur ett omfattande enkätmaterial, genom en metodkombination där kvantitativa och kvalitativa resultat integreras. Syftet med studien är att utreda vad respondenternas upplevelser och minnen av krigsbarnstiden består av. Därtill utreds vilka främjande (och hämmande) förhållanden för respondenternas välbefinnande som framkommer och vilken mening de tillskriver sin tid som krigsbarn. Studien har för avsikt att besvara följande tre forskningsfrågor: 1) Hur minns respondenterna tiden innan, under och efter att de evakuerades och hur såg omständigheterna ut för dem? 2) Hurudana förhållanden var främjande (och hämmande) för respondenternas välbefinnande under krigsbarnstiden? och 3) Vilken mening tillskriver respondenterna sin tid som krigsbarn? Studien utfördes som två separata analyser och är därav uppdelad i två delar. Del I utgörs av den kvantitativa analysen, vars resultat presenteras i form av deskriptiv statistik, och del II utgörs av den kvalitativa analysen som utförs som en kvalitativ innehållsanalys. Studiens resultat visar att respondenternas positiva uppfattning om krigsbarnstiden till stor del bottnar i deras tillgång till trygga relationer innan, under och efter evakueringen. Majoriteten uppgav att de förstod varför de evakuerades och vissa av dem stod till och med själva bakom initiativet till evakueringen. Respondenterna bedömde att krigsbarnstiden hade gynnat dem på flera olika plan i livet. Erfarenheten beskrevs som unik och värdefull, och de upplevde att den gett dem lärdomar och kunskap som de haft nytta av senare i livet. Många upplevde att de på grund av krigsbarnstiden hade ett öppet förhållningssätt till människor och kulturer , samt kände en öppenhet inför världen.