Browsing by Subject "Ruotsinkielinen opintolinja"

Sort by: Order: Results:

Now showing items 1-20 of 32
  • Hyytiäinen, Aini (Helsingin yliopisto, 2021)
    Pään ja kaulan alueen syöpäpotilaiden ennuste on huono siitä huolimatta, että syöpähoidot ovat kehittyneet viime vuosina. Angiogeneesi, eli verisuonten uudismuodostus, on edellytys syövän kasvulle ja leviämiselle ja tämän takia useita angiogeeneesiä estäviä lääkkeitä on kehitetty syövän hoitoon. Tässä tutkimuksessa tehtiin systemaattinen kirjallisuuskatsaus, jossa kerättiin tiedot kliinisistä tutkimuksista, joissa käytettiin angiogeenesi-inhibiittoreita pään ja kaulan alueen syöpäpotilailla. Kirjallisuushaku tehtiin Ovid MEDLINE, Cochrane Library, Scopus sekä ClinicalTrials.gov tietokannoissa. Tutkimus rajattiin kolmeen kategoriaan angiogeneesiä estäviä lääkkeitä: bevacizumab, tyrosiinikinaasin estäjät sekä endostatin. Kirjallisuuskatsaukseen sisällytettiin 38 kliinistä tutkimusta, jotka olivat vaiheissa I, II tai III. Angiogeneesi-inhibiittoreita käytettiin tutkimuksissa yksinään sekä yhdistettynä sädehoitoon, kemoterapiaan, kohdennettuun syöpähoitoon tai immunoterapiaan. Tutkimuksissa esiintyi 12 erilaista angiogeneesi-inhibiittoria ja näistä bevacizumab oli yleisimmin tutkittu lääke. Bevacizumab osoittautui tehokkaaksi useissa eri kombinaatioissa, mutta siihen liittyi paljon haittavaikutuksia. Endostatin sekä lenvatinib olivat hyvin siedettyjä ja niiden teho oli lupaava. Useimmat kliiniset tutkimukset angiogeneesi-inhibiittoreista eivät osoittautuneet hyödyllisiksi pään ja kaulan alueen syöpäpotilaiden hoidossa ja lisäksi useisiin lääkkeisiin liitettiin paljon haittavaikutuksia. Jotkin tulokset olivat kuitenkin lupaavia, varsinkin yhdistelmähoitoina, joten lisätutkimukset angiogeeneesi-inhibiittoreista pään ja kaulan alueen syöpäpotilaiden hoidossa ovat perusteltuja.
  • Johansson, Emilia (Helsingin yliopisto, 2019)
    Sedan år 2013 har förstaårsstuderande i medicin och odontologi på medicinska fakulteten vid Helsingfors Universitet fått en personlig iPad, en surfplatta, att använda i sina studier. Medicinska fakulteten har sedan dess studerat användningen av dessa. Målet med den här undersökningen är att försöka svara på frågan: Har skiftningen till mer digitala hjälpmedel påverkat hur studenter upplever att de klarar sin utbildning och speciellt studierna inom fysiologi? Undersökningsdata har samlats in under år 2018 och år 2019. Metoden är en kvalitativ undersökning som grundar sig på en enkät som skickats ut till en kohort av studerande, som börjat sina studier vid medicinska fakulteten år 2017 och då mottagit en iPad. Enligt resultaten så skriver fler för hand år 2019 än år 2018, e-bok används mer och så även delning av anteckningar med varandra. Vi kan se att skiftningen till mer digitala hjälpmedel påverkar hur studenterna upplever att de klarar sin utbildning och speciellt studierna inom fysiologi. De studenter som främst använder e-bok har en större tilltro till sin förmåga att klara sina studier än de som främst använder tryckt bok. De som främst använder tryckt bok säger sig ha svårt att bilda sig en helhetsbild över fysiologin.
  • Sevón, Emilia (Helsingin yliopisto, 2021)
    In Finland, the primary screening method for chromosomal abnormalities is the first trimester combined screening. The aim is to find pregnancies with an increased risk for the most common chromosomal abnormalities, trisomies 13, 18 or 21. Objective: When a person with the condition screened for gets a negative result, it’s referred to as a false negative. The objective of this study was to find common characteristics in false negative cases and compare them to those of true positives to see if there’s a significant difference. Methods: This is a retrospective study of pregnancies between 2014 and 2016 that ended in a birth of a neonate with trisomy 13, 18 or 21. In this study we focused on the neonates with trisomy 21. A risk figure of 1:250 was used as the cut-off value for trisomy 21. There were 14 false negative cases and 119 true positive cases that qualified for our study. The parameters analyzed were maternal age, gestational age at blood tests, biochemical markers PAPP-A (MoM) and hCG (MoM), gestational age at ultrasound and nuchal translucency. They were statistically analyzed. Results: By using logistic regression, we found that the most powerful discriminating factor between false negative and true positive cases was nuchal translucency, accounting for 47.6% of false negatives. The second most powerful factor was PAPP-A MoM explaining 15.2%. Maternal age explained 11.9% and hCG MoM 11.1%. Conclusion: All the factors except for gestational age accounted for a statistically significant proportion of false negatives. The most powerful discriminating factor between false negatives and true positives was nuchal translucency. 14.2% of the discrimination remains unknown to us. Since nuchal translucency is the most powerful discriminating factor, it is essential to focus on its correct measurement.
  • Litonius, Kaisa (Helsingin yliopisto, 2021)
    Farmakogeneettisen tiedon hyödyntäminen ja farmakogeneettisten geenimuunnosten testaaminen suomalaisessa terveydenhuollossa on vielä vähäistä. Tämän syventävien opintojen tutkielman tarkoituksena on selvittää farmakogeneettisesti merkittävien lääkehoitojen yleisyyttä HUS:n hoitojaksoilla ja potilailla sekä tekijöitä, jotka liittyvät näiden lääkeaineiden määräämiseen tutkituilla hoitojaksoilla. Tämän tutkielman aineisto perustui FINRISKI-tutkimuksen aineistoon sekä HUS:n sähköisiin potilasasiakirjoihin. FINRISKI-tutkimukseen osallistuneiden tutkimushenkilöiden joukosta poimittiin ne potilaat, joille oli merkitty vähintään yhden vuorokauden mittainen hoitojakso johonkin HUS:n yksikköön vuosien 2010 ja 2017 välillä. Tutkittavat lääkeaineet valittiin mukaan Kliinisen farmakogenetiikan implementaatiokonsortion (CPIC) farmakogeneettisten suositusten perusteella. Tutkittujen lääkeaineiden yleisyydet määritettiin erikseen HUS:n hoitojaksoilla ja potilailla, jonka lisäksi määritettiin lääkehoitojen yleisyys eri erikoisalojen hoitojaksoilla. Logistisen binäärisen regressiomallin avulla etsittiin tekijöitä, jotka liittyivät farmakogeneettisesti merkittävän lääkehoidon saamiseen HUS:n hoitojaksoilla. Kaikkiaan 52,8 %:lla 5433 hoitojaksosta ja 56,9 %:lla 2567 potilaasta oli merkintä farmakogeneettisesti merkittävästä lääkeaineesta. Viisi yleisintä tutkittua lääkeainetta hoitojaksoilla olivat ondansetroni (21,2 %), simvastatiini (16,4 %), kodeiini (12,9 %), varfariini (11,4 %) ja klopidogreeli (5,4 %). Tutkitut lääkeaineet olivat myös hyvin yleisiä eri erikoisalojen hoitojaksoilla. Farmakogeneettisesti merkittävään lääkehoitoon liittyviä tekijöitä tunnistettiin kaikkiaan 18 kappaletta. Potilaan hoitojakson aikaisella diagnoosilla verenkiertoelinten sairauksista oli vahvin yhteys farmakogeneettisesti merkittävän lääkehoidon saamisen hoitojakson aikana. Farmakogeneettisesti merkittävä lääkehoito oli hyvin yleistä HUS:n hoitojaksoilla ja potilailla. Suuri osa yliopistosairaalan potilaista voisi potentiaalisesti hyötyä farmakogeneettisten geenimuunnosten määrittämisestä ennen lääkehoidon aloittamista.
  • Rissanen, Emilia; Heikkinen, Sanna; Seppä, Karri; Ryynänen, Heidi; Eriksson, Johan G; Härkänen, Tommi; Jousilahti, Pekka; Knekt, Paul; Koskinen, Seppo; Männistö, Satu; Rahkonen, Ossi; Rissanen, Harri; Malila, Nea; Laaksonen, Maarit A; Pitkäniemi, Janne (Helsingin yliopisto, 2021)
    The trends in incidence of lung cancer in never smokers are unclear as well as the significance of risk factors. We studied time trends in the incidence and risk factors of lung cancer in never smokers in Finland in a large, pooled cohort. We pooled data from seven Finnish health cohorts from the period between 1972 and 2015 with 106 193 never smokers. The harmonized risk factors included education, alcohol consumption, physical activity, height, and BMI. We retrieved incident lung cancers from the nation-wide Finnish Cancer Registry. We estimated average annual percent change (AAPC) and the effects of risk factors on cause-specific hazard ratios (HRs) of lung cancer using Poisson regression. We detected 47 lung cancers in never smoking men (n=31 859) and 155 in never smoking women (n=74 334). The AAPC of lung cancer incidence was -3.30% (95% confidence interval (CI): -5.68% - -0.88%, p=0.009) in never smoking men and 0.00% (95% CI: -1.57%-1.60%, p=0.996) in never smoking women. Of the five studied risk factors only greater height in women had a statistically significant increased risk of lung cancer (multivariate HR=1.84, 95%CI: 1.08-3.12). It is plausible that tobacco control measures focused on working places have reduced passive smoking among men more than among women, which could explain the declining trend in lung cancer incidence in never smoker men but not in never smoker women. As tobacco control measures have not been targeted to domestic environments, it is likely that women’s exposure to passive smoking has continued longer.
  • Kauppila, Mirjam; Backman, Janne; Niemi, Mikko; Lapatto-Reiniluoto, Outi (Helsingin yliopisto, 2020)
    Forskningens syfte var att utreda vilka egenskaper läkemedelsbiverkningar på sjukhusjouren har. Patientjournaler från 1600 jourbesök i Helsingforsregionens universitetscentralsjukhus lästes igenom retrospektalt och eventuella biverkningar identifierades. Vi tog i beaktande patientens egenskaper samt orsakssamband mellan sjukdomar, läkemedelsintag och biverkningar. Vidare definierade vi biverkningarnas svårighetsgrad och preventabilitet samt farmakogenetikens roll i fallen. Sammanlagt identifierade vi 125 fall där en eller flera biverkningar förekom, vilket motsvarar 7,8% av fallen. Läkemedlen som orsakade flest bivekningar var varfarin, acetylsalicylsyra, apixaban och docetaxel, medan de vanligaste biverkningarna var blödning samt neutropeni och/eller allvarlig infektion. Endast två fall kunde möjligen ha förebyggts med hjälp av farmakogenetiska tester med hänsyn till Clinical Pharmacogenetics Implementation Consortium guidelines. Antitromboter och cytostatika orsakade flest biverkningar bland ATC läkemedelsklasserna. Enligt en tidigare studie från samma universitetssjukhus är samma ATC klasser bakom flest dödsfall orsakade av läkemedel. Dessa biverkningar är svåra att förebygga, då riskerna och nyttan av dessa läkemedel har utvärderats genomförligt. (150 ord av 150)
  • Hämäläinen, Moona (Helsingin yliopisto, 2019)
    Suomessa tulehduksellisten suolistosairauksien esiintyvyys on kasvussa. Yksi toissijaisista lääkkeistä sairauteen on biologinen lääke infliksimabi, joka on TNF-alfa-estäjä. TNF-alfa on tärkeä sytokiini tulehduksellisissa sairauksissa. Infliksimabista vain noin 1/3 saa hyvän hoitovasteen. 1/3 ei saa vastetta ollenkaan, ja 1/3 menettää saadun vasteen, eikä vastetta osata ennustaa. Tämän tutkimuksen tarkoituksena oli etsiä biomarkkereita geeniekspressioprofiileista RNA-sekvensoinnilla ja ymmärtää erilaisten lääkevasteiden eroja. Tutkielmassa tutkittiin 15 potilaan veren valkosolujen geeniekspressioita ennen (0vk) ja jälkeen (12vk) infliksimabihoidon, sekä verrattiin vasteensaajien ja ei-vasteensaajien geeniekspressioiden profiileja. RNA eristettiin näytteistä, sekvensoitiin ja analysoitiin Chipster-ohjelmalla. Ekspressiotasot erosivat merkitsevästi aikapisteiden välillä 17 geenin osalta, joista tärkein on DUSP2-geeni. DUSP2 laskee epäsuorasti interleukiini-17 pitoisuutta, jolloin tulehdusreaktio vaimenee. Verrattaessa vasteensaajien ja osittaisen vasteensaajien geeniekspressioprofiileja ennen ja jälkeen hoidon, ei selvää trendiä näkynyt geenien ilmentymisessä. Tutkimuksessa ei ollut mukana 12 viikon näytteitä ei-vasteensaajilla, joten siihen ei voitu verrata. Tässä tutkimuksessa ei löytynyt biomarkkeria infliksimabin hoitovasteen ennustamiselle, mutta saatiin tärkeää tietoa DUSP2-geenin aktiivisuudesta. Kaikilla infliksimabihoidon saaneilla DUSP2- geenin ekspressio nousi veressä.
  • Holmström, Ester; Efendijev, Ilmar; Raj, Rahul; Pekkarinen, Pirkka; Litonius, Erik; Skrifvars, Markus (Helsingin yliopisto, 2021)
    Background: Cardiac arrest (CA) is a leading cause of death worldwide. As population ages, the need for research focusing on CA in elderly increases. This study investigated treatment intensity, 12-month neurological outcome, mortality and healthcare-associated costs for patients aged over 75 years treated for CA in an intensive care unit (ICU) of a tertiary hospital. Methods: This single-centre retrospective study included adult CA patients treated in a Finnish tertiary hospital’s ICU between 2005 and 2013. We stratified the study population into two age groups: <75 and ≥75 years. We compared interventions defined by the median daily therapeutic intervention scoring system (TISS-76) between the age groups to find differences in treatment intensity. We calculated cost-effectiveness by dividing the total one-year healthcare-associated costs of all patients by the number of survivors with a favourable neurological outcome. Favourable outcome was defined as a cerebral performance category (CPC) of 1–2 at 12 months after cardiac arrest. Logistic regression analysis was used to identify independent association between age group, mortality and neurological outcome. Results: This study included a total of 1,285 patients, of which 212 (16%) were ≥75 years of age. Treatment intensity was lower for the elderly compared to the younger group, with median TISS scores of 116 and 147, respectively (p < 0.001). The effective cost in euros for patients with a good one-year neurological outcome was €168,000 for the elderly and €120,000 for the younger group. At 12 months after CA 24% of the patients in the elderly group and 47% of the patients in the younger group had a CPC of 1-2 (p < 0.001). Age was an independent predictor of mortality (multivariate OR = 3.36, 95% CI:2.21-5.11, p < 0.001) and neurological outcome (multivariate OR = 3.27, 95% CI:2.12-5.03, p < 0.001). Conclusions: The elderly ICU-treated CA patients in this study had worse neurological outcomes, higher mortality and lower cost-effectiveness than younger patients. Further efforts are needed to recognize the tools for assessing which elderly patients benefit from a more aggressive treatment approach in order to improve the cost-effectiveness of post-CA management.
  • Jansson, Sofia (Helsingin yliopisto, 2021)
    Kiinteiden kojeiden kehitys alkoi Yhdysvalloissa 1900-luvun alkupuolella. Hampaaseen kiinnitettävän braketin, braketin uran läpi kulkevan kaarilangan, renkaiden ja niihin kiinnitettävien tuubien, sekä apuosien avulla, voidaan hampaita liikuttaa monessa eri suunnassa. Kiinteät kojeet ovat siksi monipuolisia ja laajalti käytettyjä erilaisten purentavirheiden hoidossa. Niiden käyttö vaatii kuitenkin hammaslääkäriltä paljon osaamista ja ymmärrystä oikean hoitotuloksen saavuttamiseksi. Suurin osa nykyisin käytettävistä braketeista on modernin ortodontian oppi-isänä tunnetun Edward H. Anglen kehittämään edgewise-braketin erilaisia muunnelmia. Syventävän tutkielman tavoitteena oli kirjallisuuskatsauksen sekä kliinisen potilastapauksen avulla perehtyä kiinteiden kojeiden käyttöön hampaiston oikomishoidossa. Kirjallisuuskatsauksessa keskityttiin erityisesti kiinteiden kojeiden komponentteihin ja niiden käyttöön hammaslääkärin toimesta. Lisäksi käsiteltiin kiinteiden kojeiden historiaa ja kehityskaarta. Tutkimusaineistona käytettiin ortodontian oppikirjallisuutta ja aiheista laadittuja tieteellisiä julkaisuja. Julkaisujen haussa käytettiin Medline -tietokannan Pubmed -käyttöliittymää. Tutkielman toinen osuus käsitteli 10-vuotiaan pojan oikomishoidon kulkua HUS Suusairauksien opetus- ja hoitoyksikössä, sisältäen kliinisen teoriaosuuden sekä hänelle tekemäni kliiniset toimenpiteet hoitojakson aikana. Potilaan purennan ongelmana oli alkuvaiheessa traumaattinen syväpurenta, horisontaalinen ylipurenta ja hampaiden ahtaus. Ongelma päädyttiin hoitamaan kiintein kojein. Hoidon suunnittelua ja toteutusta hankaloitti potilaan pysyvän toisen premolaarin puuttuminen alaleuassa. Ongelman ratkaisemiseksi maitohampaaseen d.75 tehtiin hemisektio ennen kiinteää kojeistusta. (178 sanaa)
  • Uljas, Max (Helsingin yliopisto, 2021)
    Suomessa psykoosisairauksien kognitiivinen psykoterapia ei ole vielä vakiintunut hoitomuoto, vaikka on jo muualla maailmalla käytössä ja osana hoitosuosituksia. Tutkimuksen tavoitteena on seurata psykoosipotilaiden kognitiivista psykoterapiaa avohoidossa, miten potilaiden subjektiivinen kärsimys, toimintakyky ja psykiatriset oireet muuttuvat hoidon aikana, ja onko lähtötilanteella merkitystä. Tutkittavat (N=60) ovat Helsingin kaupungin psykoosipalveluihin päätyneitä potilaita jotka käyneet läpi psykoterapiajakson. Psykoterapiat alkaneet aikavälillä 3/2016–2/2019. Potilaista tehtiin VAS, SOFAS ja BPRS arviot hoidon alku- ja loppuvaiheessa. Hoitojakson aikana havaittiin kliinisesti merkittävää paranemista toimintakyvyssä (SOFAS +6,9 eli +10,8 % alkuvaiheeseen verrattuna) ja lievittymistä kärsimyksessä (VAS -21,2 eli -31,3 %) ja oireissa (BPRS -7,4 eli -15,7 %). Eniten lievittyivät potilaiden masennus-ahdistus oireet (BPRS -0,70 eli -22,6 %) ja epäluuloisuus (BPRS -0,66 eli 17,6 %). Myös negatiiviset (BPRS -0,42 eli -18,3 %) ja positiiviset psykoosioireet (BPRS -0,27 eli 12,5 %) sekä mania (BPRS -0,22 eli 12,8 %) lievittyivät jonkin verran. Diagnoosi, ikä, klotsapiinilääkitys, aiempien sairaalahoitojen lukumäärä ja työ- tai opiskelutilanne eivät vaikuttaneet muutoksiin. Sukupuolten välillä havaittiin, että naisten epäluuloisuus ei lievittynyt yhtä paljon kuin miesten. Tutkimuksen tulokset osoittavat, että subjektiivinen vointi ja työkyky kohenivat ja psykiatrinen oireilu lievittyi psykoterapian aikana, ja etenkin hyvinvoinnin ja masentuneisuuden kannalta nähtiin selviä muutoksia. Työkyvyn koheneminen ennusti hyvinvointia, oireet sen sijaan eivät. Ilman vertailuryhmää ei voida kuitenkaan varmasti sanoa johtuuko voinnin koheneminen itse terapiasta.
  • Karlsson, Elin (Helsingin yliopisto, 2020)
    LAPTM4B är ett transmembranprotein som finns i lysosomer och sena endosomer. En isoform av proteinet, LAPTM4B-35 är ofta överuttryckt i flera cancerformer och det främjar bland annat cancercellernas proliferation och migration samt reglerar cellernas endocytos. Proteinet påverkar intracellulär cellsignalering genom flera olika rutter. LAPTM4B påverkar cellernas sfingolipid-metabolism som också har en central roll för cancercellers proliferation och migration. I detta projekt undersöktes effekten av LAPTM4B-knockout på uttrycket av sfingosin 1-fosfat receptorer i A431-celler och resultaten jämfördes med uttrycket av samma receptorer i LAPTM4B-överuttryckande A431-celler. Vi kunde se ett minskat uttryck av sfingosin 1-fosfat receptor 1 (S1PR1) i LAPTM4B-knockout celler. I projektet undersöktes även hur dessa cellers migration påverkades då de stimulerades av sfingosin 1-fosfat (S1P). Ett tydligt tecken var att varje gång cellerna stimulerades med S1P blev migrationen av cellerna mindre. Effekten var lägre i LAPTM4B-knockout celler jämfört med i vild typs A431-celler. I projektet ingick en undersökning av halten glutation i LAPTM4B-knockout celler jämfört med i LAPTM4B-överuttryckande celler. Resultaten från dessa experiment var att LAPTM4B-knockout celler innehåller lägre halter av glutation än LAPTM4B-överuttryckande celler. Detta projekt understöder att det finns interaktioner mellan sfingolipid-signalering och LAPTM4B och ger ny information om endosomala signaleringsmekanismer.
  • Olenius, Tobias (Helsingin yliopisto, 2021)
    Bakgrund: Förekomsten av kolorektal cancer (CRC) i Finland har ökat stadigt. Med tanke på utvecklingen av cancerbehandlingar under de senaste decennierna kan sjukdomsspecifika uppgifter om patienternas långsiktiga prognos ha blivit föråldrade. Således syftade denna studie till att rapportera 5-årig sjukdomsspecifik överlevnad (DSS) enligt tumörspridning och lokalisation bland CRC-patienter diagnostiserade mellan 1991 och 2015 i Finland. Studie av detta slag i denna storlek har inte gjorts tidigare i Finland. Material och metoder: Vi genomförde en befolkningsbaserad registerstudie bland 59 465 CRC-patienter som identifierats från Finlands Cancerregister. Resultat: Den 5-åriga DSS för alla CRC-patienter var 56,7% [95% konfidensintervall (KI) 56,3–57,1%) för åren 1991 till 2015. Vi upptäckte förbättringar i alla 5-åriga DSS- undergruppsanalyser för perioderna inom 1991–2005 jämfört med 2006–2015: 80,5% (95% KI 80,1–81,75%) jämfört med 89,9% (95% KI 88,9–90,9%) för lokaliserad sjukdom (stage I); 55,5% (95% KI 53,9–57,1%) jämfört med 65,3% (95% KI 63,5–67,1%) för regional sjukdom med regionala lymfkörtelmetastaser (stage III); och 12,6% (95% KI 8,7– 16,5%) jämfört med 13,7% (95% KI 11,9–15,5%) för metastaserad sjukdom (stage IV). Patienternas 5-åriga DSS 2006 till 2015 med en lokalt avancerad tumör som invaderar bredvidliggande strukturer (stage II) var 81,5%. När man jämför lokalisationsspecifik överlevnad för de två tidsperioderna var 5-årig DSS för höger-sidig koloncancer 54,8% (95% KI 53,8–55,8%) jämfört med 59,9% (95% KI 58,7–61,1%), vänsterensidig koloncancer var 54,1% (95% KI 52,9–55,3) jämfört med 61,0% (95% KI 59,8–62,2%) och rektal cancer var 53,6% (95% KI 52,2–55,0%) jämfört med 62,3% (95% KI 61,3–63,3%). Diskussion: Denna studie bekräftar att överlevnaden för CRC har förbättrats under de senaste decennierna i Finland, vilket speglar observationer från andra västländer. Klassificeringen av tumörspridning inom Finlands Cancerregister skiljer sig dock något från TNM-klassificeringen, vilket begränsar resultaten från denna studie.
  • Nurmi, Max (Helsingin yliopisto, 2021)
    Ultraljud kan användas för bedömning av fostrets blodcirkulation och för prenatal diagnostik av hjärtsjukdomar. Hjärtmissbildningar kan utredas i detalj redan under fosterstadiet, vilket möjliggör tidig planering av postnatal vård i samråd med familjen. En noggrann diagnos och ett komplikationsfritt vårdförlopp efter födseln är en grundförutsättning för ett optimalt operativt vårdresultat samt god långtidsprognos. Syftet med denna retrospektiva studie var att undersöka diagnostikens och vårdplaneringens noggrannhet genom att utreda diskrepanser mellan uppgifterna i det fosterkardiologiska utlåtandet och den efter födseln fastställda diagnosen, tidigt genomförda vården (förlossningssjukhus och nyföddas övervakningsnivå, behov av prostaglandinbehandling och tidiga hjärtingrepp) och den sannolika prognosen. Undersökningen omfattar 400 foster som genomgått en utredning på den fosterkardiologiska enheten vid HUS mellan 10/2010 och 12/2019 hos samma fosterkardiolog. Samplet representerar ca 25% av totala antalet fosterkardiologiska utredningar vid enheten under ovan nämnda tidsintervall. Bland normala undersökningar var 9/54 avvikande under fosterstadiet. Bland avvikande undersökningar var 8/159 normala under fosterstadiet. Undersökningen var avvikande både under fosterstadiet och efter födseln i sammanlagt 153 fall. Diagnosen överensstämde helt i 156/215 (70%) av fallen medan den beräknades vara lindrigare i 44 (20%) fall och allvarligare i 22 (9.9%) fall i jämfört med det fosterkardiologiska utlåtandet. Diskrepansen i hjärtfelets allvarlighetsgrad enligt Davey et al 2014 var i medeltal 0.23 (SD 1,04; n=173). Det under fosterstadiet planerade förlossningssjukhuset överensstämde i 89/119 (73,9%), vårdnivån i 112/187 (59,9%) av fallen och behovet av prostaglandinbehandling i 203/215 (94%) av fallen. Fosterstadiets uppskattade postnatala hjärtingreppets svårighetsgrad och prognosen överensstämde helt i 90 (51,7%) av fallen, var allvarligare i 31 (17,8%) fall och lindrigare i 53 (30,5%) fall. Diskrepansen i hjärtfelets svårighetsgrad enligt Lacour-Gayet et al 2004 var i medeltal -1,03 (SD 4.0; n=173). Mera komplicerade fall verkade vara förknippade med större diskrepans. Kliniskt betydelsefulla diagnostiska diskrepanser (18/173, 10%) innefattade senare under graviditeten och efter födseln progredierande klaffproblem, gränsfall för 1- vs. 2-kammarlösningar och enklare hjärtdefekter (tex koarktation och kammarseptumdefekter). Undersökningens resultat ger information om kvaliteten i den fosterkardiologiska verksamheten. Analysen av diskrepanserna erbjuder värdefull information om noggrannhet och osäkerhet i fosterdiagnostik och -rådgivning som potentiellt kan användas för att förbättra verksamheten.
  • Saijonmaa, Oskar (Helsingin yliopisto, 2021)
    Medulloblastom (MB) är den vanligaste maligna hjärtumören inom pediatrin och omfattar 63% av intrakraniella embryonala tumörer hos barn. Insidensnivån ligger globalt kring 0.7 fall per 100 000 invånare och medianåldern för diagnosen är 6 år. Tumören ligger i den bakre skallgropen och kan potentiellt spridas leptomeningealt. Vården är en kombination av kirurgi, intrakraniell bestrålning och cytostatikavård. Prognosen varierar enligt kliniska och molekylära riskgruppen, men den totala 5- års överlevnaden ligger kring 70-80%. Symptomen vid diagnos är icke-specifika och inkluderar bl.a. illamående, motorisk klumpighet och andra neurologiska fynd. Diagnosen ställs m.h.a. magnetröntgen (MRI) samt molekylära och histologiska prov. Denna studie kartlägger överlevnaden av patienter vårdade inom HUS-området mellan åren 2000 och 2020. Materialet utgjordes av 32 patienter som indelades i två riskgrupper enligt s.k. Chang’s kriterier. Datainsamlingen gjordes rakt från patientjournaler. Överlevnaden jämfördes mellan grupperna och analyserades m.h.a Kaplan-Meier metoden på SPSS. Av 32 patienter var 19 indelade i standard risk- gruppen (SR) och 13 i gruppen med sämre prognos, d.v.s high risk- gruppen (HR). 5-årsöverlevnaden i SR- gruppen var 84.6% och i HR- gruppen 61.5%. 5-årsöverlevnaden för hela kohorten blev 73.9%. Undersökningen påvisar att överlevnaden förblir sämre i den högre riskgruppen och hos patienter med subtotal kirurgisk resektion. Därutöver ser vi att överlevnaden inom båda grupperna ligger på internationell nivå och att SR-gruppen dessutom har en gynnsammare överlevnad inom HUS-området jämförelsevis med internationella resultat.
  • Lindholm, Jenny (Helsingin yliopisto, 2020)
    Bakgrund: Pre-eklampsi har i tidigare forskning påvisats öka risken för hjärt- och kärlsjukdomar efter graviditeten. Även hos barnet finns det en risk för högre blodtryck redan i barndomen samt en ökad risk för övriga kardiovaskulära riskfaktorer såsom förhöjt body mass index. Målet med denna studie är att undersöka metaboliska och antropometriska skillnader mellan pre-eklamptiska respektive icke pre-eklamptiska mödrar samt deras barn i 10-årsåldern. Metoder: Bakgrundsinformation samt klinisk data har i en pilotstudie samlats in från 45 familjer (mamma, pappa och barn). Familjerna är antingen pre-eklamptiska (undersökningsgrupp) eller icke pre-eklamptiska (kontrollgrupp). Vi undersökte om det fanns skillnader i olika metaboliska och antropometriska faktorer mellan de båda grupperna, främst med avseende på barnen. Resultat: Inga betydande skillnader i de prepubertala barnens blodtryck mellan de båda grupperna kunde påvisas. De pre-eklamptiska barnen var överlag mindre till kroppsstorleken än de icke pre-eklamptiska barnen. De pre-eklamptiska mödrarna hade högre blodtryck, fettprocent, midjemått och BMI än de icke pre-eklamptiska. Konklusion: Pilotstudien visade inga tydliga skillnader i prepubertala barns blodtryck med avseende på pre-eklampsi, men de pre-eklamptiska barnen var mindre till kroppsstorleken än de icke pre-eklamptiska barnen. Pre-eklamptiska mödrar hade en högre kardiovaskulär riskprofil som potentiellt kan påverka barnens kardiovaskulära risk på längre sikt då forskning visat att moderns förhöjda blodtryck under graviditeten kan påverka barnets blodtryck.
  • Jåfs, Eva (Helsingin yliopisto, 2021)
    Vulvodyni är en mångfacetterad störning som kännetecknas av intensiv smärta i vulvan, oftast beskrivs den som en rå, brännande eller svidande känsla. Berörda kvinnor samt deras partners lider av nedsatt livskvalitet som till och med kan leda till infertilitet eftersom de kan behöva avstå från sexuellt samlag. Trots dess höga prevalens kvarstår klyftor i kunskap och tillgång till hälsovård för kvinnor drabbade av vulvodyni. Med tanke på dess varierande kliniska manifestation och inget allmänt accepterat behandlingsprotokoll har behandlingsalternativen för vulvodyni varit otillräckliga och smala i fokus. De har mest fokuserat på den fysiska smärtan som är förknippad med störningen. Som en mångfacetterad störning bör behandlingen ta hänsyn till psykosociala aspekter av läkning snarare än att endast fokusera på fysisk smärta. Patienten behandlas individuellt i ett multiprofessionellt samarbete med läkare, fysioterapeut, sexual terapeut samt psykolog. Aktuella publikationer om mindfulness och kognitiv beteendeterapi indikerar att dessa typer av behandlingar är effektiva mot kronisk smärta. Mindfulness och kognitiva beteendeterapier är icke-invasiva, effektiva på lång sikt och minskar sexrelaterad stress.
  • Kortelainen, Simon (Helsingin yliopisto, 2021)
    Background and purpose: Acute ischemic stroke (AIS) is a leading cause of death and disability worldwide, but studies on the cost-effectiveness of intensive care are lacking. We aimed to evaluate the one-year costs and outcomes of patients with AIS treated in the intensive care unit (ICU). Materials and methods: We conducted a retrospective study of patients admitted to an academic ICU with AIS between 2003 and 2013. True healthcare expenditure was obtained up to one year after admission. Patient outcome was 12-month functional outcome and mortality. We used multivariate logistic regression analysis to identify independent predictors of favorable outcomes and linear regression analysis to assess factors associated with costs. We calculated the effective cost per survivor (ECPS) and effective cost per favorable outcome (ECPFO). Results: The study population comprised 154 patients. ICU admission was mostly due to decreased consciousness level (47%) and need for respiratory support (40%). There were 68 (44%) one year survivors, of which 27 (18%) had a favorable outcome. High age (odds ratio [OR] 0.95, 95% confidence interval [CI] 0.91–0.98) and high hospital admission National Institutes of Health Stroke Scale score (OR 0.92, 95% CI 0.87–0.97) were independent predictors of poor outcomes. Increased age had a cost ratio of 0.98 (95% CI 0.97–0.99) per added year. The ECPS and ECPFO were 115,628€ and 291,210€ respectively. Conclusions: Treatment of AIS in the ICU appears costly, and the outcome is often poor. Further research is required to improve the cost-effectiveness of ICU care for AIS patients.
  • Suuronen, Sonja; Jääskeläinen, Tiina; Kortelainen, Eija; Kaartokallio, Tea; Pulkki, Kari; Romppanen, Jarkko; Heinonen, Seppo; Laivuori, Hannele (Helsingin yliopisto, 2021)
    Introduktion: Preeklampsi är ett syndrom med en mångsidig fenotyp. Vi forskade om kliniska egenskaper av prematura och fullgångna graviditeter i FINNPEC (Finnish Genetics of Pre-eclampsia Consortium) -kohorten Material och metoder: Vi undersökte kliniska fenotyper hos 2541 kvinnor i FINNPEC. Angiogena markörer var tillgängliga i en delkohort. Jämförelser utfördes mellan fyra grupper: prematur preeklampsi, fullgången preeklampsi, prematur kontroll och fullgången kontroll. Resultat: Av 1460 kvinnor med preeklampsi födde 37,9 % prematurt och i kontrollgruppen bestående av 1081 kvinnor födde 6,8 % prematurt. Kroppsmasseindexet (BMI) före graviditeten var högre i prematur preeklampsi jämfört med prematurkontrollen och i fullgången preeklampsi jämfört med fullgångna kontrollen. Prevalensen av kronisk hypertoni ökade både i prematur preeklampsi- och kontrollgrupper jämfört med deras respektive fullgångna grupper. Mellan de fullgångna grupperna, drabbades kvinnor med preeklampsi oftare av kronisk hypertoni. Kvinnor i de prematura grupperna födde oftare barn med låg födelsevikt för åldern (SGA) och barnen hade lägre relativt födelsevikt än i de respektive fullgångna grupperna. Prematura kontroller födde oftare barn med låg födelsevikt för åldern jämfört med prematur preeklampsigruppen och samma gällde kvinnor i de fullgångna grupperna. Markörprofilen under graviditeten var mera antiangiogen i preeklampsigrupperna. Slutsatser: Det uppkom signifikanta skillnader i kliniska egenskaper och angiogena markörer mellan de fyra grupperna. Prematur preeklampsi- och kontrollgrupperna var märkbart liknande, vilket återspeglar en möjlig fenotypisk kontinuitet mellan dessa. (216 ord)
  • Träskilä, Emilia (Helsingin yliopisto, 2021)
    Autoimmuuni polyendokrinopatia-kandidiaasi-ektodermaalinen dystrofia (APECED) on peittyvästi periytyvien AIRE-geenin muutosten aiheuttamana sairaus, jossa puolustusjärjestelmä hyökkää eri elimiä kohtaan. Sairauden yleisimmät manifestaatiot kuuluvat niin kutsuttuun klassiseen triadiin ja ovat krooninen limakalvojen hiivatulehdus, lisäkilpirauhasen vajaatoiminta ja lisämunuaiskuoren vajaatoiminta. Tutkimusaineisto koostui APECED-tautia sairastavien miesten sairaskertomuksista retrospektiivisesti kerätyistä tiedoista. Tutkimuksessa selvitettiin murrosiän kehitystä (n=37) sekä elinikäistä kivesten vajaatoiminnan ja siittiötuotannon häiriöiden ilmaantuvuutta (n=35). Murrosiän kehitys alkoi puolella pojista viiveisesti 13.6 ikävuoden jälkeen. Murrosiän käynnistyessä manifestaatioiden määrän mediaani oli neljä (vaihteluväli 1-9). Suurin osa murrosiän aikana ilmaantuneista uusista manifestaatioista kuului klassiseen triadiin. Potilaiden aikuispituuden mediaani (173 cm) jäi alle vanhempien pituuksista lasketun odotuspituuden ja suomalaismiesten keskivertopituuden. Murrosiän käynnistykseen tai joudutukseen käytettiin hormonaalista joudutushoitoa yhdeksällä pojalla. Murrosikä eteni hoidon jälkeen normaalisti kahdeksalla potilaalla. Pysyvä kivesten vajaatoiminnan diagnoosi asetettiin kuudelle miehelle, joista puolelle jo murrosiässä. Siittiöiden puuttumista (atsoospermia) todettiin neljällä miehellä, joista kahdella ei todettu hormonaalista kivesten vajaatoimintaa. Tutkimustulostemme perusteella APECED-tautia sairastavien poikien murrosiän fyysinen kehitys vaatii tarkkaa seurantaa, ja mahdollisen kivesten vajaatoiminnan ja siittiötuotannon häiriön kehittyminen voi olla vaikeasti ennustettavissa. Lisätutkimusta tarvitaan selvittämään kivesten vajaatoiminnan syntymekanismeja ja keinoja tukea hedelmällisyyden säilyttämistä. (174 sanaa)
  • Hernberg, Sofia; Lehto, Soili; Raij, Tuukka (Helsingin yliopisto, 2020)
    Insikt om mental hälsa och psykiatrisk vård har ökat kraftigt under senaste åren, men trots framsteg är den samhälleliga bördan av mentala sjukdomar fortfarande stor. Ytterligare utveckling inom psykiatri kräver aktiv, högklassig forskning och för att rikta forskningen till rätt mål, krävs aktuell information om forskningsfältet. Målet med denna studie var att undersöka trender i finsk psykiatriforskning, vilket vi gjorde genom att söka och evaluera artiklar i MEDLINE-databasen. Vi sökte artiklar med insatser av forskare från finska organisationer och som publicerats år 2019 inom psykiatri. Vi undersökte vilka ämnen det forskats i och var artiklarna publicerats. Därtill jämförde vi de olika forskningsanstalterna med varandra och gjorde internationell jämförelse av våra resultat. Sammanlagt mötte 415 artiklar våra kriterier. Den mest undersökta ICD-10-kategorin var F30-39 och den mest undersökta sjukdomen var depression. Andra vanliga forskningsområden var schizofreni, missbruk av rusmedel och ångest. Majoriteten av artiklarna var publicerade i journaler med låg Publikationsforum-klassificering (JUFO-klassificering). Samtidigt tyder data från tidigare år på att antalet artiklar i journaler med hög impact factor är betydligt lägre i Finland än i andra nordiska länder, vilket borde undersökas vidare i framtida studier. Forskningsområdena verkar möta samhällets behov väl, medan forskningens inverkan torde förbättras genom att publicera mera artiklar i journaler med högre impact factor/ JUFO-klassificering.