Browsing by Subject "Ruotsinkielinen opintosuunta"

Sort by: Order: Results:

Now showing items 1-9 of 9
  • Haaparinne, Elsi (Helsingin yliopisto, 2019)
    Avhandlingen handlar om en offentlig debatt om den gamla dammen vid Gammelstadsforsen. Debatten pågick mellan åren 2014 och 2017. Den började oktober 2014 då stadsfullmäktigeledamoten och De Grönas partimedlem Jukka Relander förde fram sin motion om utredning om möjligheten att riva dammen vid Gammelstadsforsen till Helsingfors stadsförvaltning. I denna avhandling granskas hur debatten definierar kulturarvet av dammen vid Gammelstadsforsen. Därtill undersöker jag hur historiska argument används i debatten och vilka övriga värden dammen och området innehar. I avhandlingen granskas både det kommunalpolitiska perspektivet och det offentliga perspektivet. Analysen genomförs med hjälp av kvalitativ innehållsanalys, och materialet delas upp i olika kategorier: insändarmaterial, nyhetsmaterial och kommunalpolitiskt material. Inom varje kategori söker jag efter likadana och olika argument som stöder eller ställer sig emot dammens rivning. I nyhetsmaterialet målas en väldigt stark tudelning mellan naturen och kulturen. De anses vara som motsatt och upphävande till varandra. Formuleringar som ”Natur står mot kultur” skapar en uppfattning att både naturvärde och kulturvärde kan inte uppfyllas i samma ändamål. Med tanke på debattens resultat, att avlysa Relanders motion och bevara dammen, kan man dra en slutsats att det industriella kulturarvet anses som mer värdefullt inom Helsingfors stadsförvaltning än att förbättra ekosystemet i Gammelstadsforsen. Däremot är det tydligt att en långsam förändring i inställningar har börjat synas och numera värdesätts friströmmande vattendrag högre än dammiljöer i och med att det finns ett aktivt kollektiv som fortfarande försöker föra dammens rivningsprocess vidare (2018).   Vattenkraften har spelat en viktig roll i Finlands utveckling och vattenkraftsmiljöer anses vara betydande kulturmiljöer i Finland. Trots detta har man börjat ifrågasätta nyttan av vattenkraftsanläggningar och dryfta deras inverkan på miljön. På grund av de negativa effekter som vattenkraften och dammiljöer orsakar i naturen, har dammrivningar och vattendragsupprustningar blivit till ett globalt fenomen.
  • Byholm, Matilda (Helsingin yliopisto, 2021)
    Denna avhandling behandlar Jalmari Jaakkolas propagandapublikation Suomen idänkysymys (sv. Finlands östproblem), som gavs ut år 1941. Bokens syfte var att motivera Finlands rätt till att göra anspråk på Östkarelen och Kolahalvön och forma ett Storfinland. Suomen idänkysymys fick sin början som ett tyskt beställningsarbete. Den tyska statsmakten hade våren 1941 framfört en önskan om att få en historiskt, geografiskt och etnografiskt motiverad sammanställning om Finlands gränsönskemål. Den finska statsmakten valde Jalmari Jaakkola, som var professor i historia vid Helsingfors universitet, till att förverkliga detta uppdrag. Han fick hjälp av ett antal aktiva medlemmar i Akademiska Karelen-Sällskapet. Resultatet av detta samarbete var först memorandumet ”Itä-Karjalan ja Kuolan kysymys” som cirkulerade i slutna kretsar i Tyskland under våren 1941. Hösten 1941 bearbetades memorandumet till en bok, Suomen idänkysymys, som gavs ut till den finländska allmänheten och översattes till svenska, tyska, engelska och franska. Avhandlingens centrala frågeställningar är vilka argument för ett Storfinland som presenteras Suomen idänkysymys och hur dessa harmoniserar med Jalmari Jaakkolas historiska uppfattningar han uttryckt i sina tidigare skrivelser. De gränskrav som Jaakkola ställde i sitt verk påverkade den finska och tyska statsmaktens förhandlingar om hur Sovjetunionens område skulle delas efter kriget i den mån att den tyska statsmakten gick med på att Finland skulle få förutom Östkarelen även Kolahalvön. Allt som allt var Suomen idänkysymys en del av en större helhet där den tyska statsmakten ritade om Europas gränser för att skapa ett nytt Europa efter att ha vunnit det andra världskriget. Ett Storfinland var en del av Tysklands gränsplaner. Efter att Tyskland och Finland förlorat andra världskriget tystades diskussionen om ett Storfinland ner. Jalmari Jaakkola höll resten av sitt liv låg profil om boken och tog avstånd till sin delaktighet i den krigstida Storfinlandpropagandan.
  • Storhannus, Dennis (Helsingin yliopisto, 2019)
    Filmbranschen har sedan 1900-talets början haft ett stort intresse för att skildra berättelser som utspelar sig i det förflutna och ännu i dagens samhälle är film och tv utan tvekan en av de största historieförmedlarna i vår vardag. Dessa kanaler spelar därför också en stor roll i hur vi uppfattar historia. Ändå är en del historiker tveksamma till filmens, och speciellt spelfilmens, potential att förmedla historia. Denna avhandling behandlar problematiken som en filmskapare står inför när denne vill skildra en historisk tid och miljö. Hur stor roll spelar historisk trovärdighet i en spelfilm och hur går filmskaparen tillväga för att uppnå denna? Är det slutgiltiga resultatet så autentisk att det kan användas som ett historiedidaktisk verktyg? Colorado Avenue är en finlandssvensk spelfilm från 2007, regisserad och producerad av Claes Olsson. Filmen utgör det huvudsakliga materialet i denna pro gradu-avhandling. Handlingen kretsar kring Svenskfinland i början av 1900-talet och är därför intressant i detta sammanhang. Problematik kring autenticitet sätts i kontrast till filmskaparens konstnärliga intentioner och detta utgör den röda tråden i avhandlingen. Materialet undersöks via en innehållsanalys och den teoretiska referensramen är historiedidaktisk. Olssons sätt att uppnå autenticitet påminner i hög grad om många andra regissörers lösningar. Den ständiga balansgången mellan konstnärlig frihet och en strävan till historisk trovärdighet är en fundamental del av filmskaparens arbete och erbjuder sällan enkla lösningar. Samtidigt som filmskaparen till viss del förenklar historien för filmens dramaturgi, kan resultatet ändå användas i ett historiedidaktiskt sammanhang. Den kan, genom olika typer av historiebruk, öppna för diskussion och intresse kring vårt förflutna. Genom att filmskaparen bibehåller berättelsens historiska trovärdighet, kan filmen mycket väl användas som historiedidaktiskt verktyg.
  • Vilhonen, Rebecka (Helsingin yliopisto, 2018)
    Åbos Ylioppilasteatteri fick våren 2018 lägga ner sin produktion av I väntan på Godot, på grund av att kvinnor inte får spela huvudrollerna i pjäsen. Kvinnor som spelar mäns roller har funnits regelbundet på scen sen 1700-talet, ofta som en kuriositet. Men trots att det inte är en nyhet att se en kvinna spela en mansroll, väcker det fortfarande uppmärksamhet och diskussioner. I avhandlingen används teaterrecensioner som källmaterial. Recensioner för tre olika pjäser med kvinnor i huvudrollen som män tolkas, analyseras och jämförs med varandra. Pjäserna är: Gustav III med Kyllikki Forssell från åren 1982 och 1983, Hamlet med Leea Klemola från år 1995 och Macbeth med Elina Knihtilä från år 2008. Som metod används en kvalitativ tolkningsmetod. Vad kritikerna har skrivit om kvinnorna i mansrollerna och hur det diskuterat fenomenet är viktigt att analysera och tolka för att förstå reaktionen när en kvinna spelar en man. Materialet består av 44 recensioner för alla tre pjäser. Begreppen biologiskt kön, socialt kön och representation är centrala i undersökningen. Det är tydligt att kritikerna blev påverkade av att en kvinna spelade en man. Av alla recensioner nämner 71 procent att huvudrollen spelades av en kvinna och inte en man s. Ett tema som lyfts fram i recensioner för alla tre pjäser är androgynitet. Kritiker beskriver kvinnornas rollprestationer som allmänmänskliga. Kvinnornas fysiska kroppar nämns också av kritiker, det är mest Klemolas kropp som diskuteras och mer specifikt hennes röst som kritikerna anser är tillgjord för att hon försöker sänka den för att låta mer som en man. Ett tema som kritikerna lyfter fram i kritiken för Hamlet och Gustav III men inte i lika stor utsträckning för Macbeth är att ha en kvinna i en mansroll endast handlar om ett publicitetstrick. Att en kvinna som en man är en gimmick för att locka publik. I källmaterialet verkar det som att en kvinna som en man fortfarande har kvar ett värde av att vara en kuriositet. Men i recensionerna för Macbeth är det en tydlig skillnad. Det kan bero på en mer varierande representation av hurdana roller kvinnor spelat på scen. Teaterfältet hade också förändrats mellan åren 1982 och 2008 och blivit mer experimentellt vilket också kan ha påverkat reaktionen kritikerna haft och att det inte såg att en kvinna i rollen som en man var bara ett publicitetstrick. Ett resultat som är tydligt i undersökningen är att biologiska könet påverka kritikerna. När det kroppsliga kritikerna ser på scen strider mot det som kritikerna förväntar sig, väcker det en reaktion.
  • Vuori, Laura (Helsingin yliopisto, 2018)
    Scenspråket på Svenska Teatern i Helsingfors har diskuterats offentligt åtskilliga gånger under teaterns 150 år långa historia. Debatterna har ofta handlat om mer än bara teater, de har förts som en del av en allmän diskussion om det svenska språkets betydelse och ställning i Finland. Den igenom tiderna största scenspråksdebatten fördes 1916 varefter scenspråket egentligen inte diskuterades offentligt före Bengt Ahlfors tog upp ämnet 1962 och kallade scenspråket på Svenska Teatern för skillnadska. Denna pro gradu granskar den så kallade debatten om skillnadskan, samt den diskussion om det finlandssvenska kulturfältet som debatten gav upphov till. Syftet med avhandlingen är att studera aktörerna och deras argumentation samt att undersöka vilka samtida samhälleliga förhållanden som går att avläsa i diskussionerna. Studien påvisar en tydlig koppling mellan språk, teater och samhälle. Källmaterialet består förutom av kolumnen `Skillnadskan` som publicerades i Nya Pressen, av 30 insändare och artiklar som utkom i diverse finlandssvenska tidningar under januari-april 1962. Forskningsmetoden har varit kvalitativ innehållsanalys. I studien av Bengt Ahlfors argumentation har även retorisk analys använts. Det kommer fram att diskussionerna i första hand fördes av etablerade personer på kulturfältet, och att de flesta av dem var män. Få kvinnor fick plats i debatten och ingen alls uttalade sig självmant, vilket visade sig vara tidstypiskt. En central iakttagelse är hierarkin, som fortfarande härskade på det finlandssvenska kulturfältet under tidigt 1960-tal, samt den tydliga generationsklyftan bland aktörerna. Studien visar att debatten om skillnadskan handlade om språkets demokratisering samt om vad teaterns uppgift skulle vara. En tudelning i åsikterna mellan språkvetare och aktiva personer inom de finlandssvenska kulturkretsarna kunde konstateras. De förstnämnda höll fast vid att teaterns primära uppgift skulle förbli språkvårdande medan den senare nämnda gruppen var mera öppen för en förändring och en uppdatering av scenspråket. Studien påvisar också en tudelning mellan de som förespråkade demokratisering av konsten och de som ville hålla fast vid konstens fostrande uppgift. Resultatet för studien visar att debatterna var en del av en redan pågående diskussion på det finlandssvenska kulturfältet. Vidare framgår det att Lilla Teatern och dess scenspråk hade en stor inverkan på debatten och att Brechts teorier påverkade de diskussioner som fördes kring teaterns primära uppgift och det konstnärliga uttrycket. Studien visar också att televisionen år 1962 fortfarande ansågs som ett föraktligt alternativt till teatern. Även den tidstypiska misstron mot auktoriteter kom tydligt fram i materialet. Det kan konstateras att debatten om skillnadskan fördes i en tid som kan ses som ett brytningsskede inom det finlandssvenska kulturfältet, då en övergång från den bergrothska tiden till en tid för televisionen skedde.
  • Fogde, Sofie (Helsingin yliopisto, 2020)
    I denna avhandling undersöks den finlandssvenska kvällstidningen Nya Pressens nedläggning 1974. Nya Pressen hade getts ut i Helsingfors ända sedan 1882, då Axel Lille grundade tidningen. I december 1974 lät ägarföreningen Konstsamfundet meddela att man ämnade lägga ned Nya Pressen med motiveringen att tidningen gått med cirka 600 000 mark i förlust de senaste fem åren. Förslaget att lägga ned Nya Pressen kom från Konstsamfundets ägda förlag Hufvudstadsbladet Ab, där Nya Pressen trycktes. Konstsamfundet uppgav samtidigt att man skulle utforska möjligheten att ersätta Nya Pressen med ett mer lokalt betonat annonsblad. I stället för Nya Pressen skulle också den nya finskspråkiga kvällstidningen Iltaset börja tryckas på Hufvudstadsbladet. Syftet med avhandlingen är att granska nedläggningsprocessen och även belysa den tidningsdebatt som uppstod efter att Nya Pressen lagts ned. Nya Pressens nedläggning undersöks utifrån tre infallsvinklar. För det första undersöks hur man kan se nedläggningen som en konsekvens av interna intriger mellan Nya Pressen, Hufvudstadsbladet och Konstsamfundet. För det andra kan nedläggningen diskuteras i anknytning till ekonomiska faktorer som bland annat hänger ihop med förändringar på mediafältet och den så kallade tidningsdöden. För det tredje kan man koppla samman nedläggningsdebatten med den domedagstankegång som fanns bland finlandssvenskar under den här perioden. Syftet är på så sätt att besvara den övergripande frågan: Varför lades Nya Pressen ned? Undersökningen bygger på skriftliga och muntliga källor. Källmaterialet består till viss del av Föreningen Konstsamfundets protokoll 1971-1973 som finns samlat i en skild mapp i Konstsamfundets arkiv och kallas ”Nya Pressen, utredningar för nedläggningen” och är sammanlagt 66 sidor. I tillägg till Konstsamfundets protokoll har jag, i närmast kompletterande syfte, också använt mig av Hufvudstadsbladet Ab styrelses material från åren 1970–1975. Mitt källmaterial består även av tidningsmaterial från 1973-1974. På Brages pressarkiv hittas urklipp ur finlandssvenska tidningar från den undersökta tiden. Sammanlagt finns det 54 inlägg. Jag har även intervjuat tre personer som på olika sätt varit med om händelsen. Dessa var Per-Erik Lönnfors, som vid tidpunkten för nedläggningen var nytillträdd vd för Hufvudstadsbladet, och Larserik Häggman och Maryelle Lindholm-Gustavson som båda jobbade som journalister på Nya Pressen vid nedläggningstillfället. Min undersökning av tidningsmaterialet och protokollen kan sägas vara en kvalitativ textanalys där jag försöker analysera argumentationen som förs. Undersökningen visar att Konstsamfundets ekonomiska motiv för nedläggningen är berättigad. Nya Pressen led av många ekonomiska bekymmer som kan härledas till bland annat tidningens distribution och annonsanskaffning. Min undersökning visar ändå att Nya Pressen blev ett större problem för Konstsamfundet när det började gå allt sämre för deras huvudprodukt, dagstidningen Hufvudstadsbladet. Samtidigt är det också tydligt att Nya Pressen historiskt sett behandlats styvmoderligt från ledningens håll, och det framkommer att det inte gjordes några allvarliga försök att rädd kvällstidningen. Dessutom upplevdes nedläggningsbeslutet som politiskt av många, eftersom tidningen till viss del uppfattades som kulturradikal jämfört med Hufvudstadsbladets borgerliga linje. Det blir också klart att nedläggningen av Nya Pressen blev en slags symbol för den finlandssvenska domedagstankegången som var rådande under den undersökta tiden. Nya Pressen ansågs på så sätt vara en stor finlandssvensk domänförlust.
  • Oksanen, Laura (Helsingin yliopisto, 2020)
    I denna avhandling undersöks ogifta mödrars liv och känslor under återuppbyggnadstiden i Finland, åren 1949–1951. Källmaterialet består av 62 ogifta mödrars korrespondens med socialskötaren Sylva Salo vid Helsingin Ensikoti. Ensikoti var ett hem för ogifta mödrar i Helsingfors, som grundades år 1942 av den socialdemokratiska kvinnoföreningen Työläisäitien ja Lasten kotiyhdistys. Syftet med avhandlingen har varit att få en bättre förståelse av mödrarnas vardag och familjerelationer, vilka ekonomiska och samhälleliga realiteter som påverkat dem samt hurudana känslor de hyste för sin situation, sina barn och deras fäder. Avhandlingen stöder sig på teoretiska ramverk kring brevtolkning, där brev betonas vara ett skriftligt material med egna, framträdande egenskaper. Brev har karaktären av en dialog och formas av de konventioner och sociala normer som är rådande vid skrivandets tidpunkt. Avhandlingen lyfter fram tidigare outforskade aspekter i ogifta mödrars liv och vardag i återuppbyggnadstidens Finland. Bland de undersökta mödrarna fanns en mångfald av livssituationer och öden representerade. Kvinnorna var inte en enhetlig grupp, även om de mötte liknande utmaningar på grund av att de var ogifta mödrar. Att samtidigt arbeta och ta hand om ett barn var utmanande, och många sökte aktivt efter olika lösningar samt kämpade för att få en bättre och stabilare tillvaro med sitt barn. De flesta av de undersökta kvinnorna förblev ensamstående vårdnadshavare till sina barn efter att de lämnat Ensikoti. Få hade familjer som kunde försörja dem och de flesta mödrar började arbeta relativt snabbt efter förlossningen. Då det fanns få dagsvårdsalternativ att ty sig till vid tidpunkten, innebar detta att mödrarna antingen måste söka sig till sådana arbeten där de kunde sköta sitt barn vid sidan om, eller att de behövde en familjemedlem som kunde sköta barnet medan de arbetade. Om ingen sådan familjemedlem fanns, begränsade detta märkbart mödrarnas arbets-och inkomstmöjligheter. Ett annat problem som mödrarna stötte på i ordnandet av sin samlevnad med sitt barn var bristen på bostad. Bostadsbristen var stor efter kriget och speciellt i städerna kunde det vara omöjligt att hitta en hyreslägenhet. Således bodde de flesta trångt, hos sina egna familjer eller hos människor de tjänstgjorde hos. Många hade även svårigheter med att få underhållsbidrag betalt åt sig av barnens fäder, vilket ytterligare försvårade kvinnornas ekonomiska situation. De omgivande samhällsnormerna och strukturerna dikterade de möjligheter som kvinnorna hade för att klara av och hantera sin situation. Kvinnorna upplevde en mångfald av olika positiva och negativa känslor som de försökte hantera och leva med, och breven till Sylva Salo var en kanal för dem att uttrycka dessa känslor. De flesta blev inte bortstötta av sina familjer, även om de kunde ha spända relationer till sin familj. Istället hade de ofta större utmaningar med att förhålla sig till andra personers attityder och skvaller och att hantera de känslor som dessa väckte. Kvinnornas förhållande till barnens fäder varierade, vissa hade ingen kontakt med dem medan andra funderade på giftermål och således skiftade känslorna till dem också. Kvinnornas moderskap fick ofta en stark betoning i de undersökta breven, då kvinnorna skrev om starka känslor av kärlek och omsorg för sina barn och betonade barnet som den viktigaste aspekten i sitt liv.
  • Fougstedt, Daniela (Helsingin yliopisto, 2021)
    I min studie granskar jag kvinnosaksaktivisten Lucina Hagmans böcker och föredrag på ämnet samuppfostran under perioden 1887–1901 och sätter dem i deras idéhistoriska kontext. Hagman kämpade för att flickor skulle få en likadan utbildning som pojkar, samt att barnen skulle uppfostras likadant oavsett kön såväl i skolan som i hemmet. Jag använder mig av diskursanalys för att granska de sociala och politiska sammanhangen kring texterna och placera dem i deras samhälleliga kontext. Kring sekelskiftet fick finländska kvinnor nya rättigheter och diskussionen om deras position i samhället gick varm. Hagman menar, likt många av sina samtida gelikar, att kvinnor och män är olika varandra, men ändå så pass lika att de skulle tjänas av att uppfostras och utbildas på lika villkor. Hon argumenterar för att det är i samhällets intresse att göra detta, främst för att kvinnor blir bättre mödrar om de själva blivit uppfostrade enligt hennes ideal. Hagman säger även att kvinnorna är ansvariga för samhällets moral, en vanlig uppfattning under denna tid. Den stränga, absoluta moralen som krävdes av kvinnorna borde även krävas av männen. kvinnorna bör även utöka hemmets sfär till att omfatta hela samhället. Hon lutar sig tillbaka på dåtida borgerliga ideal om hemmet och modern som sedlighetens hjärta, och argumenterar för att männens våldsamma värld bör förpassas till historien och ersättas av en pacifistisk uppfostran till kärlek som bör utföras av kvinnor. Tidsperioden under vilken Hagman författade de texter jag analyserar i denna avhandling var en tid av betydande kulturella, sociala och politiska omvälvningar, och Hagman stod själv med foten i ett flertal olika idéer och rörelser. Hon inspireras av nationalistiska, borgerliga ideal, men även av liberala och universalistiska värden. Även om hon sällan hänvisar till sina källor har jag med hjälp av diskursanalys kunnat ringa in de samtida idéströmningarna hon påverkats av.
  • Rönnqvist, Alfons (Helsingin yliopisto, 2021)
    I denna avhandling undersöks innehållet i den sovjetiska propagandatidningen Sotilaan Ääni som spreds till de finska soldaterna under fortsättningskriget. Sammanlagt publicerades 297 nummer av tidningen under åren 1941–1944. Redaktionen låg i Belomorsk, vid Vita havets kust, och bestod av finska kommunister som flytt till Sovjetunionen efter inbördeskriget 1918 och under 1930-talet då anti-kommunistiska attityder dominerade i Finland. Som tidningens chefredaktör fungerade Tuure Lehén, bäst känd från sin post som Terijokiregeringens inrikesminister. Syftet med avhandlingen är att presentera och analysera det sovjetiska propagandabudskapet, och hur dess målsättningar och strategier tog sig uttryck i Sotilaan Ääni. I avhandlingen utreds på vilka sätt aktörerna bakom Sotilaan Ääni ville manipulera den finska soldaten och vilka slags reaktioner de eftersträvade. I andra hand undersöks vad tidningens redaktion gjorde för att budskapet skulle få önskad effekt. Avhandlingen avgränsas till hela den tiden då tidningen utgavs, det vill säga 1941–1944. En återkommande del av tidningen är vissa propagandateman, som hade ett på förhand bestämt syfte och en viss effekt som skribenten ville uppnå hos mottagaren. De fyra vanligaste teman är uppmuntran till flykt, uppmuntran till angrepp mot tyska soldater, skapandet av inbördes konflikt mellan finska soldater samt försök att minska den finska ledningens anseende bland soldaterna. Jag har behandlat de här fyra teman skilt i var sitt delkapitel och avhandlingen är till sin karaktär en tematisk innehållsanalys. I undersökningen lyfts upp berättelser, argument, beskrivningar och retoriska drag som används i tidningen för att nå fram till den finska soldaten. I avhandlingen framgår det hur man i Sotilaan Ääni försökte manipulera den finska soldaten på ett flertal olika sätt, för att åstadkomma önskvärda attityder och handlingar. I första hand genom att vädja till soldatens känslor. I avhandlingen presenteras propaganda från andra världskriget som till sina metoder, tillvägagångssätt och målsättningar påminner om innehållet i Sotilaan Ääni, med syfte att lyfta fram tidningens innehåll i ett bredare perspektiv.