Browsing by Subject "Rwanda"

Sort by: Order: Results:

Now showing items 1-4 of 4
  • Sutton, David (2003)
    Peacekeeping operations have grown in scope and frequency over the decades since the establishment of the Unite Nations (UN). In particular, the optimism attending the UN’s prospects of greater leadership in conflict resolution in a new season of openness following the end of the Cold War saw increasing UN involvement in varied and complex conflicts – many involving ethnic rivalries that have surfaced amid the turbulence of the formation of new states and the spread of democracy in the last decade. Unfortunately, few of these operations have been widely regarded as successful, and some have ended in absolute disaster. There is a continuing need to search for the factors which hinder success and to evaluate the compatibility of current peacekeeping methods and assumptions with conflicts in which those factors play a significant role. Thus, this paper begins by examining the design, function and doctrine of traditional peacekeeping missions, from which a definition of success is also established. The nature and particular difficulties of ethnicity and ethnic conflict are delineated and a key interaction between these and the current broad UN approach to conflict is explored. From this understanding, two UN missions – the United Nations Operation in Mozambique (ONUMOZ) and the United Nations Assistance Mission for Rwanda (UNAMIR) – are compared to determine whether a substantial ethnic component to a conflict may in fact emerge as a significant hindrance to successful peacekeeping operations given current methods and assumptions. The conclusion drawn is that the success of UN peacekeeping missions, which are designed to facilitate negotiated settlements with the consent of the parties involved, is seriously challenged when the conflict in question is characterized by significant ethnic animosity. It is suggested that UN planners should therefore intervene in ethnic conflict more circumspectly, and that more serious consideration should be given to more robust measures if a peacekeeping mission is undertaken.
  • Ilmonen, Saara (Helsingin yliopisto, 2020)
    Tutkielma keskittyy analysoimaan kapinallisryhmien muodonmuutosta poliittisiksi puolueiksi sisällissodan jälkeen ja siihen, kuinka kapinallistausta näkyy poliittisen puolueen toiminnassa. Aiempi tutkimus kapinallisryhmien muodonmuutoksesta poliittisiksi puolueiksi on kehittynyt pääosin viimeisten kahden vuosikymmenen aikana. Kylmän sodan päättyminen, lisääntyneet sisällissodat ja demokratisaation kolmas aalto ovat kaikki osaltaan vaikuttaneet siihen, että yhä useamman konfliktin jälkeen sen osallisina olleista entisistä kapinallisryhmistä kehittyy poliittisia puolueita. Työn tavoitteena on aiempaa tutkimuskirjallisuutta hyödyksi käyttäen ja kahta maatapausta vertaillen tuottaa analyysia kapinallisryhmistä poliittisiksi puolueiksi ryhtyneiden poliittisten toimijoiden vaikutuksesta maan demokratiakehitykseen pidemmällä aikavälillä. Lisäksi työ osaltaan kontribuoi sekä konfliktinjälkeistä demokratisaatiota analysoivaan tutkimuskirjallisuuteen sekä Burundia ja Ruandia analysoivan kirjallisuuteen. Tutkimuskysymyksiä etsitän vastauksia aikaisempaa tutkimusta analysoivan vertailevan tutkimuksen avulla, missä käytetään lisäksi kahta esimerkkitapausta. Vertailevaan tutkimukseen on valikoitunut kaksi samankaltaista Keski-Afrikan valtiota, Burundi ja Ruanda. Maiden jaettu historia, yhtenevä etninen rakenne ja samankaltainen kehityskulku siirtomaavallan jälkeen tekevät niistä ideaaliset vertailukohteet, sillä muuttujien määrä pysyy minimissään ja vertailussa voidaan keskittyä analysoimaan kapinallistaustan vaikutusta valtapuolueiden toimintaan. Työn materiaalina käytetään aiempaa akateemista tutkimusta, maakohtaisia raportteja sekä muuta olennaista kirjallisuutta. Konfliktinjälkeinen demokratiakehitys sekä Burundissa että Ruandassa on ollut negatiivista. Kummassakin maassa poliittiset vapaudet ovat erittäin rajalliset ja valta on keskittynyt valtapuolueiden ja niiden sidosryhmien käsiin. Viimeisten kahdenkymmenen vuoden aikana maista on tullut autoritaarisia yksipuoluevaltioita, jossa poliittiset päätökset tekee valtapuolueen sisällä oleva pienempi ryhmä. Poliittinen oppositio on olematon ja säännöllisiä vaaleja järjestään näön lähinnä vuoksi.
  • Sandström, Sofie (2005)
    Avhandlingen behandlar Förenta Nationernas reaktion på våldtäkt som en del av folkmord i konflikterna i Rwanda och Bosnien på 1990-talet. Den huvudsakliga forskningsfrågan är om det skedde en förändring i hur man behandlar våldtäkt i konflikter inom den internationella politiken på 1990-talet. Våldtäkt har länge varit en marginell fråga inom den internationella politiken men våldtäkterna i Bosnien uppmärksammades och fördömdes kraftigt. Eftersom folkmordet i Rwanda ägde rum två år efter att våldtäkterna i Bosnien först fördömts kan en jämförelse mellan hur FN behandlade våldtäkt i de båda konflikterna belysa om en sann förändring ägt rum. Som perspektiv har jag valt att forska i våldtäkt som en del av folkmord. Folkmord är ett internationellt brott som kräver att andra länder och internationella organisationer reagerar. Hur våldtäkterna klassificeras har även direkta följder för offren. Studien använder sig av en radikalfeministisk definition av våldtäkt, baserad på Susan Brownmillers forskning. Avhandlingen inleds med en teoretisk del som behandlar teorierna kring våldtäkt som folkmordsbrott, det sexuella våldets historia samt folkmord. De huvudsakliga källorna för avhandlingen är de resolutioner och rapporter i vilka säkerhetsrådet, generalförsamlingen, människorättskommissionen och FNs generalsekreterare fördömde våldtäkterna under konflikten och i åren direkt efter konflikterna. För att placera FNs reaktion i en kontext innehåller mina exempelstudier även ett sammandrag över konflikterna och FNs reaktion till dem samt en kort redogörelse för hur våldtäkt användes som del av folkmord. För studien av Rwanda var organisationerna "African Rights" och "Human Rights Watch" studier viktiga källor. För studien av Bosnien var bland annat Alexandra Stiglmeyers, Steven Burgs och Paul Shoups forskning värdefulla. Slutligen jämförs FNs reaktioner och orsakerna till skillnaderna diskuteras. Jag diskuterar även hur uppmärksamheten som ägnades åt våldtäkterna i Bosnien förändrat den internationella politiken. Genom min forskning kom jag fram till att FN mer eller mindre totalt ignorerade våldtäkterna i Rwanda medan de uppmärksammade våldtäkterna i Bosnien. Trots detta kan man säga Bosnien påverkade en pågående process inom den internationella politiken där våldtäkt allt mer uppmärksammas eftersom flera organ i alla fall fördömde våldtäkterna i Rwanda. Orsakerna till att de Bosniska våldtäkterna uppmärksammades så mycket är flera, bland annat inverkar media och den politiska dynamiken inom FN.
  • Johansson, Frank David (2008)
    Min avsikt är att beskriva den humanitära hjälpens genealogi under en 30 års period av omvälvningar i Afrika. Jag börjar med att ställa tre frågor: Vad innehåller den humanitära berättelsen/regimen? Hur har den här berättelsen/regimen historiskt kommit till och hur har den förändrats under en 30 års period i Afrika? Hur har de historiska händelserna i Biafra, Etiopien, Somalia och Rwanda bidragit till dessa förändringar? Jag undersöker dessa frågor utgående från Emanuel Adlers begrepp kognitiv evolution och användande som verktyg kausala komplex och ikoniska modeller, i enlighet med Heikki Patomäki. Jag betonar genomgående att min text är en berättelse, en av många möjliga berättelser. Jag kommer till att den humanitära hjälpen i Afrika formats av och innehåller fem klara beståndsdelar: 1) moralfilosofi, som normativ grund, 2) politik, främst genom den centrala rollen som suveränitetsbegreppet har, 3) juridik, en blandning av humanitär rätt, mänskliga rättigheter och statsfördrag, 4) ekonomi, som beror på rådande ideologier och strukturer, och 5) medierna, som det filter genom vilket den humanitära berättelsen förmedlas. Jag skönjer dessutom bakom alla dessa ett kolonialistiskt tänkande. Genom att fördjupa mig i beståndsdelarna skriver jag fem ramberättelser, som all visar på en kognitiv evolution i hur den humanitära hjälpen historiskt kommit till och förändrats. Ramberättelserna bildar tillsammans ett metaforiskt kausalkomplex. Till slut redogör jag för fyra konkreta fall av stora humanitära hjälpoperationer i Afrika, för att utreda hur berättelserna lästes och för att exemplifiera deras betydelse. Dessa fallstudier visar alla på komplicerade historiska och politiska processer, som mer eller mindre negligerades i själva hjälpdistributionen, som inte rymdes med vare sig i praktiken eller i den via media relaterade berättelsen. Jag kommer till att den humanitära hjälpen i Afrika bygger på en moralfilosofisk ”humanitär berättelse”, med koloniala arv, som ända sedan Biafrakriget sakta naturaliserats och utvecklats till en politisk och ekonomisk institution. I dag ifrågasätter ingen att bilder av hungriga svarta barn används som beståndsdelar i reklamkampanjer, med avsikten att få västerländska människor att ge pengar till privata organisationer, som upprätthåller ett system av hjälpdistribution.