Browsing by Subject "flyktingpolitik"
Now showing items 1-3 of 3
-
(2002)Avhandlingens syfte har varit att med hjälp av den valda teoretiska referensramen, som baserar sig på debatten mellan den internationella politikens två "stora teorier", rama in den finländska flykting-politiken i brytningsskedet mellan kalla kriget och dess slut. Huvudfrågan är: Har den finländska flyktingpolitiken gått i en liberalare riktning under 1990-talet, såsom kunde förväntas då de mänskliga rättigheterna i övrigt under denna tid har vuxit i betydelse i Finlands utrikespolitik? Med den finländska flyktingpolitiken förstås i arbetet politiken i form av de ställningstaganden som getts angående flyktingarna under ifrågavarande period. Ställningstagandena avslöjar de förklaringar/ argument som använts för den förda politiken. Ställningstagandena har tagits huvudsakligen från verket Ulkopoliittisia lausuntoja ja asiakirjoja, åren 1990-1999. Som bakgrund till ställnings-tagandenas retorik presenteras den förverkligade politiken, d.v.s. de mottagna flyktingarna och de finansiella bidrag som getts för flyktingrelaterade ändamål. Arbetets metod är alltså en politisk argumentationsanalys. Liberalismen-realismen debatten belyser i detta fall framför allt flyktingproblematiken som en fråga som står i korsdraget mellan de nationella och internationella influenserna samt mellan de liberala humanitära och nationella/nationalistiska målsättningarna i politiken. Utgående från den teoretiska referensramen antog jag hypotetiskt att 1990-talets förändringsprocesser för Finlands del haft som följd för flyktingpolitiken, att den liberaliserats samt att förklaringarna till den förda politiken gått från hänvisandet till internationella "externa faktorer" (att mottagandet av flyktingar var en fientlig handling mot Sovjetunionen samtidigt som Finland har förpliktelser som följer av undertecknandet av konventioner rörande de mänskliga rättigheterna) till nationella "interna faktorer" (ekonomiskt och etniskt nationalistiska argument samt hänvisande till den liberala politiska traditionen). Undersökningens resultat visar att den förverkligade flyktingpolitiken (mottagna flyktingar och finansiella bidrag) stått så gott som stilla, den har inte liberaliserats. Däremot har argumenten och förklaringarna till politiken delvis förändrats. Argumenten till politiken hänvisar fortfarande till internationella faktorer som de främsta påverkarna av Finlands flyktingpolitik. Enligt argumenteringarna begränsar diverse "yttre faktorer" fortsättningsvis Finlands valmöjligheter att föra en självständig flyktingpolitik (i slutet av 1990-talet framför allt EU-samarbetet). Till nationella faktorer hänvisas ungefär lika ofta i slutet av perioden som i dess början (främst ekonomiska faktorer respektive hänvisningar till Finlands liberala politiska tradition).
-
(Helsingin yliopisto, 2018)Efter nationalsocialisternas maktövertagande i Tyskland 1933 började allt fler människor fly landet. De som flydde var främst politiska motståndare till den nya regimen och judiska flyktingar. Till Finland tog sig de första flyktingarna under våren 1938. Under sommaren samma år började en stundvis häftig polemik i den finländska pressen om förhållandet till flyktingarna. I denna pro gradu-avhandling jämförs sex större finländska dagstidningars syn på de centraleuropeiska flyktingarna samt mängden och genren av artiklar som tillägnades frågan. De studerade tidningarna är: Ajan Suunta, Helsingin Sanomat, Ilkka, Suomen Sosialidemokraatti, Svenska Pressen och Uusi Suomi. Dessa tidningar representerade antingen direkt eller indirekt de olika partipolitiska grupperingarna i landet och syftet med avhandlingen är att ge en möjligast representativ bild av flyktingdebatten i Finland. Källmaterialet har avgränsats till en tidsperiod från juli 1938 till slutet av augusti 1939, då flyktingdebatten gick som hetast i landet. Som teoretiska ramverk stöder sig avhandlingen på mentala uppdelningar av världen i ”Vi” och ”De”. För den nationalistiska högerpressen, Ajan Suunta och Uusi Suomi, representerade flyktingarna ett Andre, som framkallade typiska anti-immigrationsattityder och farhågor hos skribenterna. Då majoriteten av flyktingarna som tog sig till Finland dessutom var judar övergick kritiken mot flyktingarna även till antisemitiska stereotypier och karaktäriseringar. De mångfacetterade antisemitiska stereotypierna som förekom både i Ajan Suunta, och Uusi Suomi tyder också på att tidstypiska antisemitiska föreställningar var välkända i Finland under mellankrigstiden. En positivare syn på flyktingarna förmedlades dock också i pressen. Suomen Sosialidemokraatti yrkade på klasstillhörighet med de politiska flyktingarna, medan både Svenska Pressen och Suomen Sosialidemokraatti åberopade solidaritet med samtliga flyktingar. Flyktingarna ansågs därutöver utgöra ett konkret bevis på det nationalsocialistiska Tysklands orättfärdighet och flyktingarna användes även som ett antifascistiskt slagträ. Av de studerade tidningarna hängav Ajan Suunta och Suomen Sosialidemokraatti det absolut största intresset till flyktingfrågan. Det var även dessa tidningar som representerade bägge ytterligheter i den offentliga debatten om flyktingarna. Ilkka och Helsingin Sanomat tillägnade frågan det minsta spaltutrymmet och deras syn på flyktingarna var tämligen neutral. Av dessa hade dock Ilkka en försiktigt positiv syn, medan Helsingin Sanomat hade en mer kritisk inställning. De främsta argumenten som användes för att kritisera mottagandet av flyktingar var att dessa anlände i alltför stora mängder, att Finland inte hade råd med att ta emot ytterligare flyktingar, att man borde prioritera de så kallade finskbesläktade stamfrändeflyktingarna och att man ej ville skapa en inhemsk ”judefråga” genom att öka den judiska minoriteten i landet. Därutöver förekom stereotypier av judarna som stormrika och sluga affärsmän som inte var i behov av hjälp, utan endast utnyttjade situationen till egen vinning. I majoriteten av argumentationen som användes för att befrämja mottagandet av flyktingarna framfördes att flyktingarna var förföljda offer av nationalsocialistisk terror samt både Tyskland och finländska ytterhögern kritiserades för nonchalans i frågan. Motsättningsvis appellerade man till medmänsklighetskänsla, solidaritet och humanism hos läsarna.
-
(Helsingin yliopisto, 2017)I denna pro gradu avhandling granskas flyktingkrisen år 2015 och dess inverkan på den nordiska flyktingpolitiken från en konceptuell synvinkel. Mera specifikt ligger avhandlingens tyngdpunkt på en granskning av debatterna och argumenten i de nordiska parlamenten under en tidsperiod mellan 2014 och 2015. Syftet med denna tyngdpunkt är värderingen av argumentationen och dess förändringar så att man kan dra slutsatser om ifall ett konceptuellt skifte har ägt rum i det hegemoniska tankesättet på grund av flyktingkrisen. Som teoretiskt tillvägagångssätt har denna avhandling använt Quentin Skinners iakttagelser om hur konceptuella förändringar kan ses via en granskning av argumentationen och dess kontext då man talar om ett visst ämne. I praktiken betyder detta att avhandlingens fokus har legat på identifieringen av de olika tankesätten inom flyktingpolitiken samt argumenten och de retoriska medel som utnyttjats via de olika tankesätten. Då denna teoretiska referens tillämpades på flyktingpolitikdiskursen i de nordiska parlamenten kan man dra följande slutsatser om den hegemoniska diskursen före flyktingkrisen år 2015. Alla nordiska länder följer en restriktiv multikulturalistisk flyktingpolitik där den humana restriktiva tolkningen var den allmännaste (Norge och Finland), medan Danmark representerade en strängare tolkning av restriktiviteten och Sverige en mera human linje än de andra länderna. Flyktingkrisen påverkade denna hegemoniska konstellation så att en intern förändring mot den strängare varianten av restriktivitet ägde rum i det hegemoniska tankesättet. Det här är på grund av att Danmarks restriktiva tolkning fick sällskap av Finland och Norge då man talar om den mest allmänna tolkningen i parlamenten. Sveriges tolkning ändrades också till den humana restriktiva varianten på grund av flyktingkrisen. Således kan man konstatera att ingen konceptuell förändring har ägt rum då man talar om själva hegemoniska tankesättet även om det har gått igenom en mindre förändring. Mera anmärkningsvärt är dock att alternativa tankesättets (nationalistisk restriktiv) legitimitet har ökat på grund av att partier som representerar det hegemoniska tankesättet har börjat utnyttja vissa argument och nyckelord från den alternativa diskursen. Också förändringen i den svenska flyktingpolitiken till en human restriktiv flyktingpolitik har ökat det alternativa tankesättets legitimitet då det finns färre alternativ till den redan stränga tolkningen av det hegemoniska konceptet. Andra anmärkningsvärda slutsatser är att Norge och Finland är relativt nära en konceptuell förändring då man granskar debatten i parlamenten samt att de socialdemokratiska partierna har en vågmästarroll i framtiden då det talas om en möjlig konceptuell förändring. Slutligen öppnar avhandlingen en dörr för vidare forskning inom ämnesområdet via exempelvis ett utvidgande av materialet till att innefatta också politiska uttal i andra instanser såsom medier i stället för enbart parlamentens plena.
