Ekonomin i många finländska kommuner är pressad. Under 2000-talet har en mängd kommunsammanslagningar genomförts med motiveringen att de ökar kommunernas livskraft. Kommunsammanslagningar förknippas också med ekonomiska risker, såsom överdimensionerade investeringar och harmonisering av de kommunalt anställdas löner. Det finns dock ont om forskning kring sammanslagningsavtalets och särskilt investeringarnas inverkan på kommunens ekonomi. Syftet med denna studie är att undersöka hur kommunsammanslagningar påverkar den nya kommunens handlingsutrymme, och vad som kan förklara variationer mellan kommuner. Analysramen i studien tar avstamp i strukturell kontingensteori. I den empiriska undersökningen studeras kommunsammanslagningar som anpassning av kommunen till omgivningen i relation till kontingensfaktorerna ekonomisk ställning och storlek. Sammanslagningsavtalet utgör anpassningsmekanismen. Graden av detaljstyrning i avtalen, särskilt kring investeringar, betecknar organiseringsformen. Antagandet är att en överensstämmelse mellan kontingensfaktorerna och graden av detaljstyrning i avtalet ökar den nya kommunens handlingsutrymme tack vare en positiv ekonomisk utveckling. Även sambanden mellan kontingenserna, avtalet och handlingsutrymmet undersöks. Materialet i studien består av sammanslagningsavtalen och ekonomiska nyckeltal samt intervjuer med ledande tjänstemän i sammanslagningskommunerna. Resultaten visar att graden av detaljstyrning i sammanslagningsavtalen varierar. Detaljstyrningen är starkast i de sammanslagningar som leder till små kommuner vars ekonomiska ställning inför sammanslagningen är svagt. Samtidigt är den ekonomiska utvecklingen efter sammanslagningen bättre i de små och ekonomiskt svagaste än i övriga kommuner. Ju större kommun, desto sämre är den ekonomiska utvecklingen i förhållande till övriga kommuner. Slutsatsen är att handlingsutrymmet ökar särskilt i små och ekonomiskt svaga kommuner efter kommunsammanslagningar. Ökade investeringar begränsar inte handlingsutrymmet på det sätt som har befarats. Däremot stöder studien inte uppfattningen om att kommunsammanslagningar automatiskt skulle leda till ekonomiskt starkare kommuner. Handlingsutrymmet i de största sammanslagningskommunerna verkar ha utvecklats negativt efter sammanslagningen.

Tutkimuksen kohteena on kuntaliitoksen valmisteluprosessin oppiminen. Tutkimus on tapaustutkimus Joensuun, Enon ja Pyhäselän kuntaliitoksen (Joensuu II) valmisteluprosessin oppimisesta. Liitos astuu voimaan vuoden 2009 alusta, kun Eno ja Pyhäselkä liittyvät Joensuun kaupunkiin. Seudulla toteutettiin vuoden 2005 alussa toinen kuntaliitos (Joensuu I), kun Kiihtelysvaaran ja Tuupovaaran kunnista tuli osa Joensuuta. Joensuu sopii kahden peräkkäisen kuntaliitoksen ansiosta liitoksen valmisteluprosessin oppimisen tarkasteluun luontevasti. Kunnat ovat mittavien muutosten keskellä, sillä esimerkiksi väestön ikääntyminen ja siitä aiheutuva palvelutarpeiden muutos asettavat kunnat kyseenalaistamaan toimintarakenteitaan ja -tapojaan. Valtioneuvosto on reagoinut havaittuihin ongelmiin käynnistämällä kunta- ja palvelurakenneuudistuksen, jota ohjaa vuonna 2007 voimaantullut laki. Lain tavoitteena on elinvoimainen, toimintakykyinen ja eheä kuntarakenne. Käytännössä uudistus on johtanut historialliseen kuntaliitosten määrään. Tämän tutkimuksen ongelmana on oppiminen kuntaliitoksen valmistelussa. Ensimmäinen tutkimuskysymys on: Millaisia oppimiseen liittyviä piirteitä kuntaliitoksen valmistelussa on? Tutkimuksessa vastataan tähän kysymykseen kuvailemalla Joensuun II:n tapauksen kuntaliitoksen valmistelun oppimista ja tapauksen erikoispiirteitä. Toisena tutkimuskysymyksenä on: Miten aiemmasta kokemuksesta opittua toteutetaan uudessa kuntaliitoksen valmisteluprosessissa? Kolmanneksi näitä kuntaliitoksen valmistelusta löydettyjä oppimisen piirteitä tulkitaan organisaation oppimisen viitekehyksessä tarkastellen kokemusoppimista ja uutta luovaa oppimista. Tutkimuksen pääaineiston muodostavat liitoksen valmistelussa mukana olleiden keskeisten luottamushenkilöiden ja viranhaltijoiden teemahaastattelut. Haastatteluja tehtiin yhteensä 12 kappaletta. Lisäksi aineistoa täydentää valmisteluorganisaatioiden kolmen kokouksen havainnoinnista saatu materiaali sekä dokumenttiaineisto. Aineiston analyysimenetelminä ovat teemoittelu, luokittelu ja tulkinta. Tulkinnan kehyksen muodostavat kokemusoppiminen ja uutta luova oppiminen. Tutkimuksessa aiempaa kokemusta edustaa Joensuu I -kuntaliitos. Kokemusoppimisen teoreettisessa viitekehyksessä sovelletaan Kolbin oppimiskehää. Aiemman kokemuksen lisäksi tapauksesta tulkitaan myös oppimisen uutta luovaa puolta, jonka viitekehyksessä sovelletaan Engeströmin kehittävässä työntutkimuksessa käyttämää teoriaa. Tämän pohjalta tapauksesta tulkitaan ratkaisu-, prosessi- ja järjestelmäinnovaatioita. Tulokset osoittavat, että kuntaliitoksen valmisteluprosessiin liittyviä oppimispiirteitä voidaan löytää Joensuu II:n tapauksesta useita. Näitä myös toteutetaan uudessa valmisteluprosessissa jossain määrin. Oppimispiirteistä useampi edustaa tutkimuksen teoreettisen viitekehyksen valossa kokemusoppimista. Samoin uutta luovan oppimisen ratkaisuinnovaatioita paikannettiin. Sen sijaan prosessi-innovaatioiksi voitiin tulkita vain pari piirrettä tietyin varauksin. Tutkimuksen teoreettisen viitekehyksen perusteella tarkastellun Joensuu II:n valmistelusta ei löytynyt järjestelmäinnovaatiota. Tässä valossa tutkimustulos asettaa niiden toteutumisen mahdollisuuden kuntaliitoksen valmisteluprosessissa kyseenalaiseksi. Laajemmin tutkimus herätti kysymyksen järjestelmäinnovaatioiden mahdollistumisesta poliittisissa, julkisissa organisaatioissa. Tutkimus tuotti tietoa Joensuu II:n valmisteluprosessin oppimisesta, mikä voi olla hyödyllistä muiden kuntaliitosten valmistelussa.

En folkomröstning kan ses som folkets möjlighet att vara med och direkt påverka politiska beslut istället för att överlåta denna möjlighet på förtroendevalda. I och med användningen av folkomröstningar möts två demokratiska synsätt, d.v.s. den direkta demokratin och representativ demokrati. I Finland är folkomröstningarna rådgivande till sin natur vilket innebär att kommunfullmäktige inte är bunden att följa folkomröstningens resultat. I och med att ordnandet av folkomröstningar helt och hållet är frivilligt är det även kommunfullmäktige som besluter huruvida en folkomröstning ordnas eller inte. Denna avhandling pro gradu fokuserar på de rådgivande kommunala folkomröstningarna som handlat om eventuella kommunsammanslagningar under åren 1990 – 2009. Syftet är att ge en överblick av i vilken folkomröstningar använts i samband med kommunsammanslagningsfrågor och samtidigt granska vilka skillnader man kan se mellan folkomröstningsförfarandet i kommuner av olika storlek. Utgående från bl.a. Dag Anckars (2004) och Dahl & Tuftes (1973) resultat och teorier granskar uppsatsen i vilken mån man kan anse att antagandet om att användningen av folkomröstningar bäst lämpar sig för mindre enheter och därmed även används flitigast i dessa stämmer. Vidare granskar uppsatsen huruvida valdeltagandet är högre i mindre kommuner än i stora samt i vilken mån kommuninvånarna i mindre kommuner är mer negativt inställda till en kommunsammanslagning. I vilken mån kommunfullmäktige följt resultatet i de ordnade folkomröstningarna granskas också. Resultaten av en analys av samtliga kommunsammanslagningar som ägt rum under åren 1990 – 2008 samt som kommer att genomföras 2009 visar att användningen av folkomröstningar antalsmässigt förekommit oftare i mindre kommuner men procentuellt sett oftare i större kommuner. I de fall där en folkomröstning ordnats kan däremot konstateras att användningen av folkomröstningar är betydligt vanligare i den mindre kommunen än den större. Samma resultat gäller även för valdeltagandet och resultatet i folkomröstningen. I de fall där folkomröstningar ordnats i samtliga kommuner som berörs av en eventuell kommunsammanslagning är valdeltagandet överlag högre i de mindre kommunerna samtidigt är även motståndet mot en sammanslagning är högre i den mindre kommunen. För frågan i vilken mån fullmäktige följt resultatet i folkomröstningen kan det konstateras att fullmäktiges beslut motsvarat folkomröstningsresultatet i de flesta fall men trots allt att fullmäktige fattat ett annat beslut i lite knappt var femte ordnad folkomröstning.