Syftet med avhandlingen är att kartlägga hur unga kvinnor (i åldern 19-25) uppfattar, tolkar och förhåller sig till kvinnors bruk av våld. Huvudvikten ligger vid beskrivningar av hur kvinnor definierar kvinnlighet i relation till våld, och hur olika femininiteter i förhållande till våld produceras och värdesätts. Upplevs våld alltid som någonting maskulint, eller kan det även ses som en del av en godkänd femininitet? Vilken roll gruppinteraktionen spelar för de definitionsprocesser som sker i grupperna, är också en central del av avhandlingen. Materialet består av kvalitativa (fokus)gruppintervjuer med tre vängrupper. Gruppintervjuer möjliggör diskussioner om deltagarnas egna uppfattningar och erfarenheter och utförs ofta när man är intresserad av deltagarnas delade meningar om ett ämne. Jag närmar mig kvinnors våld ur ett könsperspektiv, eftersom kön spelar en nyckelposition i kvinnors våldsamhet. Den teoretiska referensramen bygger sig på könssensitiva (feministiska) kriminologiska teorier och konstruktivistisk könsteori. I de nyare feministiskt inriktade kriminologiska studierna har man velat ta i beaktande mångformigheten av kategorier såsom män, kvinnor och våld i olika sociala kontexter. Kvinnorna förstärkte den traditionella uppfattningen om skillnader mellan könen på många plan. Särskilt i fråga om våld ansågs kvinnor vara det svagare könet i förhållande till män, och den manliga överhögheten i förhållande till våld förstärktes. Våld och kvinnlighet visade sig vara en problematisk kombination. Våld förenades med maskulinitet, medan femininitet i förhållande till våld formade en motsats till detta och representerade oftast svaghet. Samtidigt uppkom det brytningar och spänning i kvinnornas diskussioner om våld. Den traditionella kvinnobilden i förhållande till våld utmanades och kvinnorna diskuterade om våld som ett mångdimensionellt fenomen. Det kunde strängt fördömas i en kontext, medan i en annan var dess berättigande en självklarhet. Genussystemets grundprinciper; skillnaden mellan könen och det manliga våldsbeteendets normativitet tycks fortfarande bevaras, men skillnaden har trots allt flyttat på sig. Även kvinnor kan och får nuförtiden vara våldsamma, även om endast män uppfattas verkligen behärska våldsanvändningen. Dagens mera jämlika samhälle ger kvinnor allt oftare en möjlighet att ta del av mäns värld och därmed utvidga gränserna för sin femininitet. Den ökade jämlikheten mellan könen sågs även som en central orsak till kvinnors ökade våldsbenägenhet.

Det har skett förändringar i den offentliga omsorgen och detta har medfört att anhöriga fått ta ett större ansvar för sina familjemedlemmar. Fördelningen mellan familjeansvar respektive samhällsansvar ställs på sin spets. De skilda villkoren i arbetsliv och ansvar för hem och barn kvarstår när en nära anhörigs hjälpbehov måste gå före individuella önskemål. Omsorgsansvaret ligger trots allt på kvinnorna, närståendevårdarna består till 75 % av kvinnor (Voutilainen et al 2007). Är vi på väg tillbaka till det traditionella könskontraktet där kvinnans plats är i hemmet som omsorgsgivare? Avhandlingens syfte är en kritisk granskning av stöd för närståendevård samt ett könsperspektiv på närståendevården. Genom kvalitativa forskningsintervjuer erhölls åtta döttrars uppfattningar om att vara närståendevårdare till sina äldre mödrar samt deras erfarenheter av stöd för närståendevård. Intervjupersonerna bodde i såväl små landsortskommuner som större kommuner i huvudstadsregionen. Två idealtyper erhölls: de realistiska döttrarna upplevde en omvänd ersättning i betydelsen att de ansåg sig ersätta den offentliga omsorgen (jämför med ersättningsteorin där den offentliga omsorgen ersätter den informella). De var inte nöjda med stödets utformning. De reflekterande döttrarna å andra sidan hade en positivare inställning till stöd för närståendevård och såg sig som ett komplement till den offentliga omsorgen och att man samarbetade om moderns omsorg. Döttrarna motiverade valet med att de gjorde det för moderns skull. Men relationen var inte enkelriktad i betydelsen att endast omsorgstagaren gagnade på relationen. Närståendevårdarens förmån var att hon var behövd, döttrarna vårdade inte bara för mammans skull utan också för sin egen. Närståendevårdarna utnyttjade inte de stödtjänster som erbjöds. Det gerontologiska sociala arbetet måste då det gäller stöd för närståendevård inte endast se till den äldres bästa utan också se den anhöriges situation, det är bl.a. viktigt att stöda närståendevårdaren i beslutet att utnyttja den lagstadgade ledigheten. Undersökningen försöker bidra till en diskussion om närståendevård där man också diskuterar aspekter som är mindre bra. På samma gång erhålls mera kunskap om närståendevård, ett relativt outforskat ämne i Finland. De viktigaste källorna var: Julkunen, Raija (1992; 2006), Rissanen, Sari (1999), Sand, Ann-Britt (tidigare Mossberg-Sand, 2000; 2005) samt Wærness, Kari (1983).

Denna pro gradu-avhandlings syfte var att klarlägga och undersöka hur finländska sojournerkvinnor upplevt sin utlandsvistelse och återflyttning samt hur den kulturella identiteten eventuellt förändras i och med förflyttningar från en kultur till en annan. Kvinnornas erfarenheter av förberedelse och förväntningar både inför utlandsvistelsen och inför återflytten var centrala aspekter. Vidare granskades sojournerkvinnornas psykiska välmående i koppling till återanpassningen i hemlandet. Utvandringen, boendet utomlands och återflyttningen tillbaka till hemlandet granskades som faser av en cyklisk process. Problemformuleringen bestod av frågor gällande hur återanpassningen i hemlandet upplevts, hur eventuellt stöd från släktingar och vänner påverkat anpassningen, vilken betydelse den kulturella identiteten haft för anpassningen och om den kulturella identiteten förändrats under utlandsvistelsen. Sussmans (2002) teori om kulturell identitet för äterflyttare samt Martin, Bradford och Rohrlichs (1995) teori om örväntningar inför utlandsvistelse och återflyttning utgjorde grunden för den teoretiska referensramen. Dessa teorier kompletterades ytterligare genom Berrys (1997) teori om ackulturationsattityder och forskningsresultat av Hofstede (1998) samt övrig forskning gällande anpassningen under utlandsvistelsen och efter återflyttningen till hemlandet. Det empiriska materialet bestod av 10 temaintervjuer samt data ur Antonovskys KASAM frågeformulär. De intervjuade återflyttarkvinnorna hade bott i åtta olika länder. Tiden som förflutit sedan återflyttningen till hemlandet varierade från 4 månader till 5 år. Temaintervjuerna utfördes i enlighet med en på förhand uppgjord temastruktur och i samband med intervjuerna fyllde kvinnorna i Antonovskys frågeformulär angående känslan av sammanhang. Då materialet analyserats utgående från Sussmans typologi om återflyttaridentitet kunde man konstatera att en av återflyttarkvinnorna placerade sig inom ramarna för den subtraherande återflyttaridentiteten, tre kvinnor inom ramarna för den adderande återflyttaridentiteten och fem kvinnor inom ramarna för den bekräftande återflyttaridentiteten. En av kvinnorna karakteriserades av en interkulturell återflyttaridentitet. Analysen av materialet påvisade att tre av de intervjuade kvinnorna hade upplevt återanpassningen i hemlandet som svår. Utgående från resultaten som Antonovskys frågeformulär gav kunde man dra slutsatsen att de flesta kvinnorna i samplet upplevde sin tillvaro begriplig, hanterbar och meningsfull, det vill säga att dessa kvinnor var psykiskt välmående.

Questions regarding labour market integration are becoming more prominent in Finland with rising numbers of immigrants. The Nordic welfare model has chosen the labour market as a focal point of integration because of it being a crucial arena for equality, freedom and for the integration process as a whole. Even though measures have been taken to improve immigrants labour market situation, the gap in the unemployment rates between immigrants and persons with Finnish background is still prominent. The situation is especially weak for immigrant women, who on average have a 17% lower employment rate than women with Finnish background. Immigrant women have been identified as a group that require extensive measures to improve their position in the labour market. This study is an attempt to generate more research in the area by highlighting immigrant women’s agency in the integration processes, especially focusing on labour market transitions and challenges connected to these transitions. A qualitative research design was chosen so that focus could be put on the lived experiences of the women and on interpreting their viewpoints and stories. Semi-structured interviews were used as a data collection method to be able to look deeper into the individual and personal narratives of eight first-generation immigrant women. The results demonstrate that the women have experienced many different transitions between positions in the labour market. These positions were often unstable and constantly changing, such positions were for example being on maternity leave, combining part-time work with studies or being unemployed. Furthermore, the results show that the biggest challenges encountered are connected to entering the labour market. Lack of sufficient language skills, being met with discriminatory behaviour and problems connected to transferring skills were some of the recognized problem areas. Some of the encountered challenges had momentarily felt like hindering barriers, but in the end, they turned out to be manageable obstacles that could be overcome and after all lead to successful outcomes. This study contributes to the pool of research concerning immigrant women, confirming and reinforcing previous research in the area. Policymakers should take vulnerable groups, such as immigrant women, better into consideration and further develop policies that enhance their labour market situation.

I denna pro gradu-avhandling granskas könsfördelningen i sju finländska partier och deras beslutande organ. Då könsfördelningen av partiernas medlemsantal är jämt är önskan den att denna jämställdhet också syns i partiernas beslutande organ. Resultaten evalueras i enlighet med idealet om en representation som tyder på jämställdhet. Jämställdheten i partiernas beslutande organ påverkas av kvotprincipen. Med detta anses att förhållandet mellan könen är indelade i en proportion 40:60. Utifrån partiernas stadga får man upplysning om partierna bör beakta kvoteringen eller om det är en rekommendation. Av stadgan framgår också om kvotprincipen inte nämns alls. Studiet ger uppgifter om tillämpningen av kvotprincipen och eventuell jämställdhet i partiernas beslutande organ. Om kvotprincipen i ett parti är obligatoriskt kallas partiets styre egalitärt. Om kvotprincipen inte beaktas kallas partiets styre hierarkiskt. Studiet reder ut hurudant styre partierna har. Uppsatsen ger en klar bild om hur jämställdhet har tillämpats före den nya jämställdhetslagen (1995) och hur situationen ser ut i de finländska partierna just nu. Studiets baserar sig på Rosabeth Moss Kanters teori om majoritets- och minoritetsfördelningen mellan kvinnor och män i grupper, i detta fall i partiernas organ. Studiet är komparativt, och undersöker skillnader i könsfördelningen i sju partiers styrelse, fullmäktige och totala medlemsantal under åren 1994, 1999 och 2003. Stadga undersöks för att få en uppfattning om respektive partiers inställning till kvotprincipen. Studiet baserar sig på material från partiernas kvinnoorganisationer och arkivansvarare samt på faktalitteratur som finns tillgänglig på Helsingfors universitets bibliotek. Förutom detta användes Internet som källa. Praktiskt taget alla partier i studiet har beaktat kvotprincipen i sitt beslutande organ. Partierna har för tillfället en jämn fördelning mellan könen i dessa. Före den nya jämställdhetslagen beaktade endast fyra partier kvotprincipen. Utifrån partiernas stadga kan det läsas att alla partier förutom Svenska folkpartiet är i högsta grad eller måttligt egalitära. Studiet bevisar att Svenska folkpartiet för tillfället kategoriseras som ett måttligt egalitärt styre i och med att partiet har en jämn könsfördelning. Vänsterförbundet är utifrån partiets stadga i högsta grad egalitärt, trots detta har partiets kongress en ojämn könsfördelning vilket tyder på att partiet kategoriseras som ett parti med ett måttligt egalitärt styre.

Ett världsomfattande fenomen är underrepresentationen av kvinnor på positioner av politiskt beslutsfattande. En av de tydligaste indikatorerna på kvinnors politiska deltagande är deras närvaro i de nationella parlamenten. Men av de 189 länder som finns listade på Inter-Parliamentary Unions hemsida på Internet är det endast 17 länder som har en andel på 30 % eller mer kvinnliga parlamentsledamöter. Varför finns det så få kvinnor i de nationella parlamenten? Syftet med denna pro gradu-avhandling är att granska fyra faktorer som inverkar på i vilken utsträckning kvinnliga kandidater blir invalda i nationella parlament. De fyra faktorerna är: valsystem, religion, utbildning och förvärvsarbete. Jämförelsen gjordes mellan olika västerländska demokratier.Metod: most similar systems design. Valsystem kan uppdelas grovt i majoritetsval, semi-proportionella val och proportionella val. I dagsläget är det proportionella valsystemet i snitt mest framgångsrikt med att få in kvinnor i det nationella parlamentet, semi-proportionella system är på andra plats och på tydlig sista plats finns majoritetsval. Ser man däremot på variansen mellan olika länder med samma valsystem ser man att de största skillnaderna står att finna mellan länder med proportionellt valsystem. Medeltalet säger alltså inte hela sanningen i det här fallet. I endast 2 av de 25 länder som är med i uppsatsen, fanns det en betydande mindre andel kvinnor med högskoleutbildning (i arbetskraften) än män och samma med kvinnors förvärvsarbete; i endast 2 av 25 länder fanns det en betydligt mindre andel kvinnor i arbetskraften än i de övriga länderna. Både i de länder med mest kvinnor i parlamentet och i de länder med minst kvinnor i parlamentet fanns betydande andelar kvinnor med högskoleutbildning och i förvärvsarbete. Med avseende på detta borde kvinnorna som grupp tillhandahålla kunskaper och färdigheter som är till nytta i det politiska livet. I övervägande protestantiska länder är andelen kvinnor högt i det nationella parlamentet men bilden av de övervägande katolska länderna är mer varierande. I vissa starkt katolska länder är andelen kvinnor lågt men det finns också katolska länder med hög andel kvinnor i det nationella parlamentet. Också bland med länder med religiöst blandad befolkning varierar andelen kvinnor i det nationella parlamentet stort. Beträffande religionen var skillnaden mellan de övervägande protestantiska länderna och de övervägande katolska länderna tydlig gällande medeltalet för andelen kvinnor i det nationella parlamentet. Däremot fanns det både övervägande protestantiska länder, länder med religiöst blandad befolkning och övervägande katolska länder som kunde uppvisa över 30 % kvinnor i det nationella parlamentet. Däremot verkar skillnaden i kvinnorepresentation vara tydligare då det gäller valsystem. Det är visserligen sant att länderna med proportionellt valsystem uppvisade en betydande skillnad sinsemellan vad gäller andelen kvinnor i det nationella parlamentet. Men av de tio länder, av de länder som är med i uppsatsen, som uppvisar flest kvinnor i parlamentet använder ett land semi-proportionellt valsystem och övriga nio proportionellt system. Inget av länderna med majoritetsval har över 30 % kvinnor i det nationella parlamentet medan nio länder med proportionellt valsystem har över 30 % kvinnor i det nationella parlamentet. Källor Duverger, M. (1955). The Political Role of Women. Unesco, Frankrike. Farrell, D.M. (2001). Electoral Systems. A Comparative Introduction. Palgrave, New York. Galligan, Y. & Trembley, M. (eds.) (2005). Sharing Power. Women, Parliament, Democracy. Ashgate Publishing Limited, Aldershot, England. Inglehart, R. & Norris, P. (2003). Rising Tide. Gender Equality and Cultural Change around the World. Cambride, UK. ILO (2006). Key Indicators of the Labour Market. Fourth Edition. ILO, Geneva. Norris, P. & Inglehart, R. (2004). Sacred and Secular. Religion and Politics Worldwide. Cambride, UK. Stokes, W. (2005). Women in Contemporary Politics. Cambridge, UK. Wirth, L. (2001). Breaking through the glass ceiling. Women in managment. ILO, Geneva.

Tidigare forskning utförd av feministiska våldsforskare har påstått att media kategoriserar kriminella kvinnor som antingen 'galna' eller 'onda'. Hur media kategoriserar dessa kvinnor anses bero på hur traditionellt kvinnligt hon beter sig. För att forska om detta fenomen användes könsroller och stereotypier som förklaringsmodeller. Därtill granskades kvinnors våld och brott i Finland. Socialpsykologiska teorier om ambivalent sexism och direkt och indirekt aggression samt teorin om den misshandlade kvinnans syndrom tillämpades för att utreda orsakerna bakom den påstådda tudelningen. För att undersöka om samma dikotoma indelning skedde i finländsk media användes kvalitativ innehållsanalys som metod för att analysera fyra fall av finländska, kvinnliga mördare och dråpare. Det undersöktes även om kvinnornas femininitet hade påverkat indelningen. Kvinnorna vars fall analyserades var Sanna Sillanpää, Virpi Butt, Katariina Pantila och Aino Nykopp- Koski. Fallen begränsades till kvinnor vars offer varit i huvudsak för dem obekanta. Materialet bestod av alla artiklar om dessa fyra kvinnor från två rikstidningar: Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet. 188 artiklar analyserades och kodades. Det var även av intresse att se om presentationerna av de fyra kvinnorna var annorlunda i de två tidningarna. Kodningens resultat visar att det gick att finna en finkänslig indelning av kvinnorna som antingen 'galna' eller 'onda'. Det gick inte att finna att denna indelning skulle ha något samband med hur feminint eller maskulint kvinnorna beskrevs. Detta kan bero på Finlands långa historia av jämställdhet mellan könen. Tidningarnas presentationer av kvinnorna skilde sig från varandra i det avseendet att Hufvudstadsbladets beskrivning av fallen var mer personinriktad och sensationssökande medan Helsingin Sanomat skrev mer objektivt om fallen. Indelningen av kriminella kvinnor i media som antingen 'galna' eller 'onda' visade sig vara alltför simpel för att kunna tillämpas i finländska rikstidningar. Tidigare forsknings kritik av medias orättvisa behandling av kvinnor tog inte i beaktande sannolikheten att även kriminella män kategoriseras i media. Resultaten av denna forskning pekar på att indelningen inte är könsrelaterad. Även finländska kvinnors androgyna drag kan vara en orsak till att beskrivningarna av fallen och förövarna var könsneutrala.

Pro gradu uppsatsen diskuterar betydelsen av representation för grupper i samhället genom att diskutera kvinnors representation. Kvinnor är en grupp i samhället som länge varit underrepresenterad, men som under de senaste 100 åren fått en betydligt bättre position i den offentliga beslutfattningen. För att ge bakgrund till frågeställningen beskrivs kvinnors deltagande i den finska riksdagen. Begreppen deskriptiv, substantiell och symbolisk representation diskuteras. Undersökningar av kvinnors representation både deskriptivt och substantiellt på parlamentsnivå presenteras. Forskningsfrågan i uppsatsen består av fyra frågeställningar om hur motioner görs i riksdagen och hur kön kan identifieras i motionerna. Frågeställningarna bygger på den teoretiska diskussionen och meningen med frågeställningar är att styra analysen av motionerna. I teoriavsnittet behandlas kvinnors representation och den vetenskapliga diskussionen om sambandet mellan substantiell och deskriptiv representation. Diskussionen utgår från Hanna Pitkins olika kategorier av representation. I den teoretiska diskussionen behandlas även begreppen den kritiska massan, närvarons politik och kritiska aktörer. I stycket diskuteras även vilka frågeställningar, som är relevanta att undersöka när man diskuterar kvinnors representation i samhället. När representationen av kvinnor diskuteras är det viktigt att minnas att kvinnor inte utgör en homogen grupp och att även män kan representera kvinnor innehållsmässigt. Efter den teoretiska diskussionen presenteras metoden för undersökningen. Som metod används kvantitativa statistiska metoder för att kunna undersöka ett större material, som kan ge en bättre helhetsbild av hur kvinnor representeras i motionerna. Materialet för undersökningen är motioner som är gjorda i den finska riksdagen 2007. Resultaten i undersökningen visar att motionerna används av både opposition och regering och att det finns en möjlighet för samarbete över partigränser. Andra faktorer, som påverkade hur aktivt man gjorde motioner var bland annat riksdagsledamöternas ålder och den valregion ledamöterna var från. När man såg speciellt på motionärernas kön framkom det skillnader i kvinnors och mäns motionsbeteende. Överlag gör män mera motioner än kvinnor i den finska riksdagen. Kvinnor har än idag en större tendens att göra motioner om socialpolitik och speciellt familje- och barnpolitik än vad män har. Männen igen väljer att göra motioner, som traditionellt har setts som starkt manliga, så som trafik och allmänna utrymmen. Resultaten visade också att kvinnors intressen inte är vanligt som motivering för motioner. Man fann också att riksdagsledamöters koppling till kvinnoorganisationer hade en betydelse när det gällde sannolikheten att göra motioner som motiverades med kvinnors intressen i samhället. Uppsatsen diskuterar orsaker till resultaten och ser att det finns orsaker att fortsätta diskutera sambandet mellan deskriptiv och substantiell representation.

Den centrala forskningsfrågan för pro gradun är: 'Hur upplever de somaliska kvinnorna anpassningsprocessen till det finländska samhället samt vilka strategier använder de för att hantera processen och de utmaningar de möter?' Syftet med studien är att bidra till en större förståelse inom socialt arbete för den process som en somalisk kvinna genomgår när hon blir tvungen att bygga upp ett liv i Finland med olika kulturella referensramar. Genom narrativ metod d.v.s. livsberättelser har jag gett kvinnorna möjlighet att med egna ord berätta om processen. Informanterna är fem kvinnor i åldrarna 20-48 som har upplevt hemlandet i olik utsträckning; allt från endast barndom till största delen av livet. Kvinnorna har bott i Finland 6-18 år. Kvinnor har gått i skola i Somalia och studerar eller arbetar i Finland. Fyra av kvinnorna har minst ett barn och av dem är två gifta och två skilda. En kvinna är ogift utan barn. De centrala teman som kvinnorna reflekterade kring i livsberättelserna är; familjen som stöd eller källa till konflikt, egen barnuppfostran med antingen kontinuitet av kultur eller nya värderingar och bi-kultur som mål, en kontrollerande eller stödjande relationen med den somaliska gruppen samt även vikten av att studera och arbeta för att uppnå självständighet. Vidare så lyfte de i reflektionen kring tillhörighet upp antingen upp bi-kulturell tillhörighet eller den etniska identiteten som främsta utgångspunkt. Relationen till myndigheterna var ett tema som oftast kom upp i externa frågor efter huvudberättelsen. Relationen var ofta förknippad med strategin misstro på grund av opersonlig kontakt eller rädsla för att olika uppfattningar om kultur skulle leda till missförstånd och felbedömningar. En del hade dock ett relativt gott förtroende för myndigheter eftersom kontakten med myndigheter hade upplevts som rättvis. Reflektioner kring kvinnorollen var genomgående i flera teman; en del förespråkade större jämlikhet och avskaffande av gamla traditioner medan andra förespråkade traditionellt levnadssätt t.ex. gällande samlevnad. Den slutsats som har kunnat dras från analysen av livsberättelserna är att kvinnorna kämpar för att kunna hantera de krav som omgivningen Ställer på dem; en del upplever att de uppmanas från samhället att anpassa sig i t.ex. arbetsliv eller också så väljer de själva att anta strategin Anpassning för att passa in med jämnåriga. Detta medan familjen och den somaliska gruppen för en del har fordrat att de skall sträva efter kontinuitet av kultur istället för anpassning. För många har familjen även varit en viktig resurs i anpassningen. En dialogisk kamp (dialogiskt perspektiv, Hajdukowski-Ahmed 2008) för att ordna de intryck som omger dem blir tydlig. Kvinnorna har haft olika uppfattningar om vad som är utmaningar och vad som är stöd under processen och de har antagit olika strategier för att klara av dem. Kvinnorna har för det första ett starkt aktörsskap som underlättat processen. En del av kvinnorna har antagit huvudstrategin självständighet för att bli fri från krafter som försöker påverka dem medan andra har antagit huvudstrategin kontinuitet där tron och den etniska identiteten blir extra stark i exil för att leda dem rätt (modell över aktiv överlevnad, Raghallaigh & Gilligan 2010). En heterogen grupp med varierande stark anknytning till det finländska samhället och den etniska gruppen framträder där alla värdesatte båda kontexterna men i olika grad (integrerad strategi, Berry 1997). Kvinnorna i min studie omskapar uppfattningar om vad som är somaliskt, muslimskt och finländskt. Deras uppfattning om kultur blir en smältdegel där de väljer det de vill ha kvar, det de vill förändra och ta till sig.