Tudelningen av Europa efter andra världskriget präglade världen med geopolitisk förändring, maktblockspolitik och intressesfärer. Gränsen mellan sfärerna i väst och öst kom med tiden att bli känd som järnridån. Det var viktigt på bägge sidor om järnridån att värna de egna intressena och uppehålla fiendebilden om det andra maktblocket. I Ungern, som efter andra världskriget blivit en del av östblocket började starka känslor av misstro och missnöje mot det politiska systemet öka under 1950-talet. Detta ledde till fullskalig revolt mot Sovjetunionen samt den ungerska regeringen under hösten 1956. I denna magistersavhandling studeras hur två dagstidningar bevakade händelserna under upproret. De studerade tidningarna är Helsingin Sanomat och New York Times. I avhandlingen granskas hur framträdande tidningarna rapporterade, ur hurdant perspektiv de rapporterade samt hur man kan kontextualisera och tolka rapporteringen. Utöver detta granskas även skillnader och likheter i rapporteringen samt händelseförloppets narrativ. Pressens perspektiv på delaktiga parter kontextualiseras genom kalla krigets maktförhållanden. I avhandlingen framförs att bägge tidningar var starkt påverkade av den så kallade västsfären även om det förekom vissa skillnader. Pressen inbjöd läsarna att känna empati för de ungerska demonstranterna och att fördöma Sovjetunionens hantering av östblockspolitiken. Pressen framhöll ofta text om frihet, moral och mänskliga rättigheter i stödjandet av ungrarnas sak medan den sovjetiska politiken beskrevs som orättvis, falsk och brutal. Direkta hot och fiendebilder målades också upp för att understryka behovet för hjälp till ungrarna. Pressen bevakade och beskrev upproret omgående och enhetligt på flera nivåer. Innehållet skiljde sig främst i retorik, material och aktualitet men kompenserades genom aktivt fokus på andra aspekter av upproret. Bevakningen av upproret och synen på delaktiga parter hålls likadant genom hela händelseförloppet.

Nationalistiska idéer började sprida sig i Europa under 1800-talets lopp och dessa tankar nådde även Finland där man vid medlet av seklet allt mer aktivt började skapa en nationell identitet. I Europa var nationalismen starkt kopplad till det militära och i Finland fick den nationella armén sitt motstycke i Livgardets 3:e finska skarpskyttebataljon, vanligen kallad Finska gardet, en finsk truppenhet i den ryska armén. Gardet hade grundats 1817 och var från och med 1829 en del av kejsarens livgarde. Gardet hade en synlig roll i storfurstendömets huvudstad och deltog även i två krig i utlandet, Krimkriget (1853–1856) och rysk-turkiska kriget (1877–1878). Både under fredstid och krigstid bevakades gardets uppträdande i den finska pressen. I denna pro gradu avhandling granskas hur sex finska dagstidningar använde sig av nationalistisk retorik i rapporteringen om Finska gardet under åren 1850 till 1880. De studerade tidningarna är Finlands Allmänna Tidning, Helsingfors Dagblad, Helsingfors Tidningar, Papperslyktan, Suometar och Uusi Suometar. I avhandlingen granskas hur dessa tidningar beskrev Finska gardet som en nationell symbol, hur de framhävde gardisternas finskhet och hur de beskrev relationen mellan gardet och de ryska kejsarna. Det teoretiska ramverket för avhandlingen bygger på teorier om nationalism. Pressens sätt att beskriva gardet granskas genom teorier om konstruerandet av en nationell identitet, nationalkarakteriseringar, en föreställd gemenskap, nationell historieskrivning och nationella mytbildningar. I avhandlingen framförs att samtliga tidningar influerades av nationalistiska idéer. I pressen inbjöds läsarna till att känna samhörighet med Finska gardet på grund av deras gemensamma nationalitet och använde sig av retorik som underströk att gardets framgång återspeglade sig på hela det finska folket. Pressen framhöll ofta gardisternas finskhet, genom att beskriva dem som en del av det historiska finska folket samt genom att använda sig av olika finska nationalkarakteriseringar. Sättet som gardet beskrevs på kan ofta liknas till Topelius och Runebergs historiska skildringar av finska krigare. Gardets förhållande till Ryssland problematiserades egentligen inte i pressen men i de ställvis förekommande jämförelserna till sina ryska motparter betonades ofta gardets briljans framom de ryska enheterna. Däremot framhävde pressen kontinuerligt Finska gardets koppling till kejsaren och gav ett intryck av att kejsarfamiljen hade ett förnämligt förhållningssätt till gardet. Pressen hade ett enhetligt sätt att skriva om gardet, med undantaget av Papperslyktan som på grund av sin kortlivhet nämnde gardet endast ett fåtal gånger. De finskspråkiga tidningarna skiljde sig från sina svenskspråkiga motparter genom att skriva om sociala frågor gällande gardets manskap och framhävde tidvis att gardets kommandospråk borde ha varit finska. Över de tre decennierna som avhandlingen behandlar sker inga stora förändringar i hur gardet beskrivs, förutom att beskrivningarna får en starkare nationalistisk prägel mot slutet av 1800-talet. Ställvis kan man även finna spår av det mer separatistiska tänkandet som började vinna mark i Finland mot slutet av den studerade tidsperioden. Pressens enhetliga sätt att beskriva gardet kan förklaras med att gardet allmänt accepterades som en nationell symbol och orsakade därav ingen större polemik i pressen.

I denna avhandling undersöks den finlandssvenska kvällstidningen Nya Pressens nedläggning 1974. Nya Pressen hade getts ut i Helsingfors ända sedan 1882, då Axel Lille grundade tidningen. I december 1974 lät ägarföreningen Konstsamfundet meddela att man ämnade lägga ned Nya Pressen med motiveringen att tidningen gått med cirka 600 000 mark i förlust de senaste fem åren. Förslaget att lägga ned Nya Pressen kom från Konstsamfundets ägda förlag Hufvudstadsbladet Ab, där Nya Pressen trycktes. Konstsamfundet uppgav samtidigt att man skulle utforska möjligheten att ersätta Nya Pressen med ett mer lokalt betonat annonsblad. I stället för Nya Pressen skulle också den nya finskspråkiga kvällstidningen Iltaset börja tryckas på Hufvudstadsbladet. Syftet med avhandlingen är att granska nedläggningsprocessen och även belysa den tidningsdebatt som uppstod efter att Nya Pressen lagts ned. Nya Pressens nedläggning undersöks utifrån tre infallsvinklar. För det första undersöks hur man kan se nedläggningen som en konsekvens av interna intriger mellan Nya Pressen, Hufvudstadsbladet och Konstsamfundet. För det andra kan nedläggningen diskuteras i anknytning till ekonomiska faktorer som bland annat hänger ihop med förändringar på mediafältet och den så kallade tidningsdöden. För det tredje kan man koppla samman nedläggningsdebatten med den domedagstankegång som fanns bland finlandssvenskar under den här perioden. Syftet är på så sätt att besvara den övergripande frågan: Varför lades Nya Pressen ned? Undersökningen bygger på skriftliga och muntliga källor. Källmaterialet består till viss del av Föreningen Konstsamfundets protokoll 1971-1973 som finns samlat i en skild mapp i Konstsamfundets arkiv och kallas ”Nya Pressen, utredningar för nedläggningen” och är sammanlagt 66 sidor. I tillägg till Konstsamfundets protokoll har jag, i närmast kompletterande syfte, också använt mig av Hufvudstadsbladet Ab styrelses material från åren 1970–1975. Mitt källmaterial består även av tidningsmaterial från 1973-1974. På Brages pressarkiv hittas urklipp ur finlandssvenska tidningar från den undersökta tiden. Sammanlagt finns det 54 inlägg. Jag har även intervjuat tre personer som på olika sätt varit med om händelsen. Dessa var Per-Erik Lönnfors, som vid tidpunkten för nedläggningen var nytillträdd vd för Hufvudstadsbladet, och Larserik Häggman och Maryelle Lindholm-Gustavson som båda jobbade som journalister på Nya Pressen vid nedläggningstillfället. Min undersökning av tidningsmaterialet och protokollen kan sägas vara en kvalitativ textanalys där jag försöker analysera argumentationen som förs. Undersökningen visar att Konstsamfundets ekonomiska motiv för nedläggningen är berättigad. Nya Pressen led av många ekonomiska bekymmer som kan härledas till bland annat tidningens distribution och annonsanskaffning. Min undersökning visar ändå att Nya Pressen blev ett större problem för Konstsamfundet när det började gå allt sämre för deras huvudprodukt, dagstidningen Hufvudstadsbladet. Samtidigt är det också tydligt att Nya Pressen historiskt sett behandlats styvmoderligt från ledningens håll, och det framkommer att det inte gjordes några allvarliga försök att rädd kvällstidningen. Dessutom upplevdes nedläggningsbeslutet som politiskt av många, eftersom tidningen till viss del uppfattades som kulturradikal jämfört med Hufvudstadsbladets borgerliga linje. Det blir också klart att nedläggningen av Nya Pressen blev en slags symbol för den finlandssvenska domedagstankegången som var rådande under den undersökta tiden. Nya Pressen ansågs på så sätt vara en stor finlandssvensk domänförlust.