Browsing by Subject "presshistoria"

Sort by: Order: Results:

Now showing items 1-7 of 7
  • Räsänen, Tinja (Helsingin yliopisto, 2020)
    På sommaren år 1818 gav friherre Fredrik C. Boije ut det första numret av Boijes Magasin, en av Sveriges första modetidskrifter och en av de mest långvariga på sin tid. Den kom ut en gång i månaden fram till slutet av år 1844. Det handlade om en tidskrift som var riktad till en kulturell läsare oavsett kön. Innehållet varierade mellan vers och prosa, ritningar över byggnader, trädgårdar, möbler, porträtt och det nyaste klädmodet. I varje nummer publicerades fyra planscher, varav en kolorerad, som visade upp klädmodet från europeiska städer. I denna pro gradu-avhandling behandlas ett växande konsumtionssamhälle under första hälften av 1800-talet, med fokus på lyx och smak som Boijes Magasin förmedlade till de svenska läsarna. Som teoretisk referensram används Pierre Bourdieus teori kring smak samt forskning om konsumtion och livsstil. Avhandlingens källmaterial baserar sig på ett urval av reportage och notiser ur Boijes Magasins 26 årgångar. Mellan åren 1818–1822 hade årgångarna i genomsnitt 48 sidor och mellan 94–191 sidor åren 1823–1844. Tidningens reportage och notiser behandlas både kvantitativt och kvalitativt genom en närläsning av varor av olika slag – kläder, accessoarer, möbler och dylikt. Den kvantitativt baserade analysen ger en bild om vad Boijes Magasin presenterade och eventuella förändringar under åren 1818–1844. Den kvalitativa analysen gör det möjligt att fördjupa sig i källmaterialet för att närmare reda ut frågor kring lyx och smak. Avhandlingen lyfter fram en värld av olika slags varor under 1800-talet, både klädmässigt och inredningsmässigt samt i dyra och mindre dyra material. Varorna var aktuella för sin tid och samtidigt började nya och lyxiga varor började träda fram. Samhället var fyllt med många skrivna och oskrivna regler för hur man skulle klä sig och bete sig inom sin egen sociala position. Modereportagens längd varierade mellan några meningar till två sidor och största delen av klädmodet som presenterades kom från Paris, Wien och London. Dessa tre städer hade redan länge stått som förebild för överklassen för det fanns ett hov i alla tre städer. De var bland de största städerna i Europa under 1800-talet och där hade det tidigt utvecklats stora marknader och en konsumtion av lyxprodukter. Modereportagen visade en värld där överklassen hade en mängd olika kläder för olika ändamål och olika tidpunkter på dagen. Det handlade om utstyrslar för baler och bröllop, hur man skulle klä sig då någon gått bort samt hur man klädde sig då man var hemma eller gick på visit. Huvudbonaderna för kvinnor ändrades från månad till månad i de modereportage som Boijes Magasin publicerade. Herrskapshemmen fylldes med bekvämligheter och hemmen inreddes sakta med olika möbler, tavlor och textilier. Till det sociala livet hörde att ordna olika tillställningar, som tebjudningar och middagar och man gjorde visiter hos andra. Boijes Magasin visade både vardagliga föremål blandat med lyxföremål. Nya material såsom kashmir och mahogny blev vanligt i kläder och möbler. Även de dyraste föremålen gjordes i billigare varianter och nådde således ut till den växande medelklassen.
  • Bergman, Jonathan (Helsingin yliopisto, 2022)
    Tudelningen av Europa efter andra världskriget präglade världen med geopolitisk förändring, maktblockspolitik och intressesfärer. Gränsen mellan sfärerna i väst och öst kom med tiden att bli känd som järnridån. Det var viktigt på bägge sidor om järnridån att värna de egna intressena och uppehålla fiendebilden om det andra maktblocket. I Ungern, som efter andra världskriget blivit en del av östblocket började starka känslor av misstro och missnöje mot det politiska systemet öka under 1950-talet. Detta ledde till fullskalig revolt mot Sovjetunionen samt den ungerska regeringen under hösten 1956. I denna magistersavhandling studeras hur två dagstidningar bevakade händelserna under upproret. De studerade tidningarna är Helsingin Sanomat och New York Times. I avhandlingen granskas hur framträdande tidningarna rapporterade, ur hurdant perspektiv de rapporterade samt hur man kan kontextualisera och tolka rapporteringen. Utöver detta granskas även skillnader och likheter i rapporteringen samt händelseförloppets narrativ. Pressens perspektiv på delaktiga parter kontextualiseras genom kalla krigets maktförhållanden. I avhandlingen framförs att bägge tidningar var starkt påverkade av den så kallade västsfären även om det förekom vissa skillnader. Pressen inbjöd läsarna att känna empati för de ungerska demonstranterna och att fördöma Sovjetunionens hantering av östblockspolitiken. Pressen framhöll ofta text om frihet, moral och mänskliga rättigheter i stödjandet av ungrarnas sak medan den sovjetiska politiken beskrevs som orättvis, falsk och brutal. Direkta hot och fiendebilder målades också upp för att understryka behovet för hjälp till ungrarna. Pressen bevakade och beskrev upproret omgående och enhetligt på flera nivåer. Innehållet skiljde sig främst i retorik, material och aktualitet men kompenserades genom aktivt fokus på andra aspekter av upproret. Bevakningen av upproret och synen på delaktiga parter hålls likadant genom hela händelseförloppet.
  • Lindberg, Sebastian (Helsingin yliopisto, 2018)
    Efter nationalsocialisternas maktövertagande i Tyskland 1933 började allt fler människor fly landet. De som flydde var främst politiska motståndare till den nya regimen och judiska flyktingar. Till Finland tog sig de första flyktingarna under våren 1938. Under sommaren samma år började en stundvis häftig polemik i den finländska pressen om förhållandet till flyktingarna. I denna pro gradu-avhandling jämförs sex större finländska dagstidningars syn på de centraleuropeiska flyktingarna samt mängden och genren av artiklar som tillägnades frågan. De studerade tidningarna är: Ajan Suunta, Helsingin Sanomat, Ilkka, Suomen Sosialidemokraatti, Svenska Pressen och Uusi Suomi. Dessa tidningar representerade antingen direkt eller indirekt de olika partipolitiska grupperingarna i landet och syftet med avhandlingen är att ge en möjligast representativ bild av flyktingdebatten i Finland. Källmaterialet har avgränsats till en tidsperiod från juli 1938 till slutet av augusti 1939, då flyktingdebatten gick som hetast i landet. Som teoretiska ramverk stöder sig avhandlingen på mentala uppdelningar av världen i ”Vi” och ”De”. För den nationalistiska högerpressen, Ajan Suunta och Uusi Suomi, representerade flyktingarna ett Andre, som framkallade typiska anti-immigrationsattityder och farhågor hos skribenterna. Då majoriteten av flyktingarna som tog sig till Finland dessutom var judar övergick kritiken mot flyktingarna även till antisemitiska stereotypier och karaktäriseringar. De mångfacetterade antisemitiska stereotypierna som förekom både i Ajan Suunta, och Uusi Suomi tyder också på att tidstypiska antisemitiska föreställningar var välkända i Finland under mellankrigstiden. En positivare syn på flyktingarna förmedlades dock också i pressen. Suomen Sosialidemokraatti yrkade på klasstillhörighet med de politiska flyktingarna, medan både Svenska Pressen och Suomen Sosialidemokraatti åberopade solidaritet med samtliga flyktingar. Flyktingarna ansågs därutöver utgöra ett konkret bevis på det nationalsocialistiska Tysklands orättfärdighet och flyktingarna användes även som ett antifascistiskt slagträ. Av de studerade tidningarna hängav Ajan Suunta och Suomen Sosialidemokraatti det absolut största intresset till flyktingfrågan. Det var även dessa tidningar som representerade bägge ytterligheter i den offentliga debatten om flyktingarna. Ilkka och Helsingin Sanomat tillägnade frågan det minsta spaltutrymmet och deras syn på flyktingarna var tämligen neutral. Av dessa hade dock Ilkka en försiktigt positiv syn, medan Helsingin Sanomat hade en mer kritisk inställning. De främsta argumenten som användes för att kritisera mottagandet av flyktingar var att dessa anlände i alltför stora mängder, att Finland inte hade råd med att ta emot ytterligare flyktingar, att man borde prioritera de så kallade finskbesläktade stamfrändeflyktingarna och att man ej ville skapa en inhemsk ”judefråga” genom att öka den judiska minoriteten i landet. Därutöver förekom stereotypier av judarna som stormrika och sluga affärsmän som inte var i behov av hjälp, utan endast utnyttjade situationen till egen vinning. I majoriteten av argumentationen som användes för att befrämja mottagandet av flyktingarna framfördes att flyktingarna var förföljda offer av nationalsocialistisk terror samt både Tyskland och finländska ytterhögern kritiserades för nonchalans i frågan. Motsättningsvis appellerade man till medmänsklighetskänsla, solidaritet och humanism hos läsarna.
  • Suominen, Ina (Helsingin yliopisto, 2020)
    Nationalistiska idéer började sprida sig i Europa under 1800-talets lopp och dessa tankar nådde även Finland där man vid medlet av seklet allt mer aktivt började skapa en nationell identitet. I Europa var nationalismen starkt kopplad till det militära och i Finland fick den nationella armén sitt motstycke i Livgardets 3:e finska skarpskyttebataljon, vanligen kallad Finska gardet, en finsk truppenhet i den ryska armén. Gardet hade grundats 1817 och var från och med 1829 en del av kejsarens livgarde. Gardet hade en synlig roll i storfurstendömets huvudstad och deltog även i två krig i utlandet, Krimkriget (1853–1856) och rysk-turkiska kriget (1877–1878). Både under fredstid och krigstid bevakades gardets uppträdande i den finska pressen. I denna pro gradu avhandling granskas hur sex finska dagstidningar använde sig av nationalistisk retorik i rapporteringen om Finska gardet under åren 1850 till 1880. De studerade tidningarna är Finlands Allmänna Tidning, Helsingfors Dagblad, Helsingfors Tidningar, Papperslyktan, Suometar och Uusi Suometar. I avhandlingen granskas hur dessa tidningar beskrev Finska gardet som en nationell symbol, hur de framhävde gardisternas finskhet och hur de beskrev relationen mellan gardet och de ryska kejsarna. Det teoretiska ramverket för avhandlingen bygger på teorier om nationalism. Pressens sätt att beskriva gardet granskas genom teorier om konstruerandet av en nationell identitet, nationalkarakteriseringar, en föreställd gemenskap, nationell historieskrivning och nationella mytbildningar. I avhandlingen framförs att samtliga tidningar influerades av nationalistiska idéer. I pressen inbjöds läsarna till att känna samhörighet med Finska gardet på grund av deras gemensamma nationalitet och använde sig av retorik som underströk att gardets framgång återspeglade sig på hela det finska folket. Pressen framhöll ofta gardisternas finskhet, genom att beskriva dem som en del av det historiska finska folket samt genom att använda sig av olika finska nationalkarakteriseringar. Sättet som gardet beskrevs på kan ofta liknas till Topelius och Runebergs historiska skildringar av finska krigare. Gardets förhållande till Ryssland problematiserades egentligen inte i pressen men i de ställvis förekommande jämförelserna till sina ryska motparter betonades ofta gardets briljans framom de ryska enheterna. Däremot framhävde pressen kontinuerligt Finska gardets koppling till kejsaren och gav ett intryck av att kejsarfamiljen hade ett förnämligt förhållningssätt till gardet. Pressen hade ett enhetligt sätt att skriva om gardet, med undantaget av Papperslyktan som på grund av sin kortlivhet nämnde gardet endast ett fåtal gånger. De finskspråkiga tidningarna skiljde sig från sina svenskspråkiga motparter genom att skriva om sociala frågor gällande gardets manskap och framhävde tidvis att gardets kommandospråk borde ha varit finska. Över de tre decennierna som avhandlingen behandlar sker inga stora förändringar i hur gardet beskrivs, förutom att beskrivningarna får en starkare nationalistisk prägel mot slutet av 1800-talet. Ställvis kan man även finna spår av det mer separatistiska tänkandet som började vinna mark i Finland mot slutet av den studerade tidsperioden. Pressens enhetliga sätt att beskriva gardet kan förklaras med att gardet allmänt accepterades som en nationell symbol och orsakade därav ingen större polemik i pressen.
  • Johansson, Sara (Helsingin yliopisto, 2020)
    Denna avhandling undersöker Strengbergs tobaksfabriks reklam i finländsk tidningspress mellan åren 1900 och 1930. Avhandlingen behandlar tobakens ekonomi och retorik genom att först undersöka Strengbergs reklamängd och tobaksreklamens intensitet i pressen. Sedan undersöks tobaksreklamens språkliga och stilistiska förändring under åren 1900–1930. Syftet med avhandlingen var att genom analys av den språkliga och visuella retoriken undersöka tobaksreklamens föreställningar och ideal som anknöts till olika diskurser i samhället. Det teoretiska ramverket för avhandlingen utgår från diskursanalys och reklamens funktion som en samhällsspegel. Källmaterialet baserar sig på ett urval reklamannonser från finländska tidskrifter mellan åren 1900–1930, Strengbergs kliché-samling, marknadsföringsmaterial och andra handlingar från tobaksfabriken. Källmaterialet har även baserat sig på dagstidningarna Päivälehti, Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet mellan åren 1900–1930. Källorna har behandlats både genom en kvantitativ och kvalitativ analys. Genom en kvantitativ jämförelse undersöktes januarinumren av Hufvudstadsbladet, Helsingin Sanomat och Päivälehtis reklamutbud under åren 1900–1930. I den kvalitativa analysen har diskursanalys och en variant av kritisk diskursanalys använts med exempel från källmaterialet för att undersöka underliggande föreställningar och ideal i Strengbergs tobaksreklam. Största delen av Strengbergs reklamannonser i januarinumren av Päivälehti, Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet saluförde cigaretter. Strengbergs tobaksfabrik var en av de tobakstillverkare i Finland som hade flest reklamannonser i januarinumren av de båda i avhandlingen utvalda tidningarna. Strengbergs reklammängd varierade under tidsperioden men fabriken hade många år annonserat lika mycket i januarinumren av de båda tidningarna. Ett avbrott i annonseringen av Strengbergs tobaksreklam skedde dock i januarinumren av Hufvudstadsbladet och Helsingin Sanomat under åren 1916–1921 då även den totala mängden tobaksreklam minskade i tidningarna. Annonseringen i pressen var konjunkturkänslig och därmed varierade mängden tobaksreklam i tidningspressen under tidsperioden. Första världskriget och inbördeskriget påverkade negativt på tobakstillverkningen och mängden tobaksreklam i pressen minskade. I den kvalitativa analysen av Strengbergs tobaksreklam undersöktes föreställningar och ideal som illustrerades i tobaksreklamen. Undersökningen gjordes genom en analys av reklamens utformning, argument och språk samt reklamens föreställningsvärld och diskurser. Reklamskaparna använde sig ofta utav rådande sanningar och ideal i samhället, som konsumenten förväntades uppfatta som eftersträvansvärda. Tobaksreklamen tog näring av olika diskurser i samhället och i avhandlingen granskades dessa genom en undersökning av reklamannonsernas språk och visuella retorik. Diskurser som identifierades i tobaksreklamen var den moderna och den exotiserande diskursen. Den moderna diskursen sågs genom framställningar av massproduktion, tekniska innovationer, kvinnor, stadsliv. Den exotiserande diskursen betonade däremot det annorlunda och exklusiva genom framställningar av Orienten. Dock urskiljes även i reklamannonserna en nationell diskurs med fokus på historia, natur, det agrara och en nationell symbolvärld.
  • Fogde, Sofie (Helsingin yliopisto, 2020)
    I denna avhandling undersöks den finlandssvenska kvällstidningen Nya Pressens nedläggning 1974. Nya Pressen hade getts ut i Helsingfors ända sedan 1882, då Axel Lille grundade tidningen. I december 1974 lät ägarföreningen Konstsamfundet meddela att man ämnade lägga ned Nya Pressen med motiveringen att tidningen gått med cirka 600 000 mark i förlust de senaste fem åren. Förslaget att lägga ned Nya Pressen kom från Konstsamfundets ägda förlag Hufvudstadsbladet Ab, där Nya Pressen trycktes. Konstsamfundet uppgav samtidigt att man skulle utforska möjligheten att ersätta Nya Pressen med ett mer lokalt betonat annonsblad. I stället för Nya Pressen skulle också den nya finskspråkiga kvällstidningen Iltaset börja tryckas på Hufvudstadsbladet. Syftet med avhandlingen är att granska nedläggningsprocessen och även belysa den tidningsdebatt som uppstod efter att Nya Pressen lagts ned. Nya Pressens nedläggning undersöks utifrån tre infallsvinklar. För det första undersöks hur man kan se nedläggningen som en konsekvens av interna intriger mellan Nya Pressen, Hufvudstadsbladet och Konstsamfundet. För det andra kan nedläggningen diskuteras i anknytning till ekonomiska faktorer som bland annat hänger ihop med förändringar på mediafältet och den så kallade tidningsdöden. För det tredje kan man koppla samman nedläggningsdebatten med den domedagstankegång som fanns bland finlandssvenskar under den här perioden. Syftet är på så sätt att besvara den övergripande frågan: Varför lades Nya Pressen ned? Undersökningen bygger på skriftliga och muntliga källor. Källmaterialet består till viss del av Föreningen Konstsamfundets protokoll 1971-1973 som finns samlat i en skild mapp i Konstsamfundets arkiv och kallas ”Nya Pressen, utredningar för nedläggningen” och är sammanlagt 66 sidor. I tillägg till Konstsamfundets protokoll har jag, i närmast kompletterande syfte, också använt mig av Hufvudstadsbladet Ab styrelses material från åren 1970–1975. Mitt källmaterial består även av tidningsmaterial från 1973-1974. På Brages pressarkiv hittas urklipp ur finlandssvenska tidningar från den undersökta tiden. Sammanlagt finns det 54 inlägg. Jag har även intervjuat tre personer som på olika sätt varit med om händelsen. Dessa var Per-Erik Lönnfors, som vid tidpunkten för nedläggningen var nytillträdd vd för Hufvudstadsbladet, och Larserik Häggman och Maryelle Lindholm-Gustavson som båda jobbade som journalister på Nya Pressen vid nedläggningstillfället. Min undersökning av tidningsmaterialet och protokollen kan sägas vara en kvalitativ textanalys där jag försöker analysera argumentationen som förs. Undersökningen visar att Konstsamfundets ekonomiska motiv för nedläggningen är berättigad. Nya Pressen led av många ekonomiska bekymmer som kan härledas till bland annat tidningens distribution och annonsanskaffning. Min undersökning visar ändå att Nya Pressen blev ett större problem för Konstsamfundet när det började gå allt sämre för deras huvudprodukt, dagstidningen Hufvudstadsbladet. Samtidigt är det också tydligt att Nya Pressen historiskt sett behandlats styvmoderligt från ledningens håll, och det framkommer att det inte gjordes några allvarliga försök att rädd kvällstidningen. Dessutom upplevdes nedläggningsbeslutet som politiskt av många, eftersom tidningen till viss del uppfattades som kulturradikal jämfört med Hufvudstadsbladets borgerliga linje. Det blir också klart att nedläggningen av Nya Pressen blev en slags symbol för den finlandssvenska domedagstankegången som var rådande under den undersökta tiden. Nya Pressen ansågs på så sätt vara en stor finlandssvensk domänförlust.
  • Sjöblom, Tomas (Helsingfors universitet, 2017)
    Våren 1906 organiserades en kampanj av aldrig tidigare sedd storlek för förfinskningar av släktnamn. Namnförfinskningskampanjen fick sitt startskott med författaren Johannes Linnankoskis tal i mars och kulminerade i en massförfinskning på Snellmansdagen den 12 maj, då tiotusentals personer förfinskade sina släktnamn. Under våren debatterades ämnet aktivt i såväl den finskspråkiga som den svenskspråkiga pressen. Denna avhandling behandlar aktörer, målgrupper, argumentation, retorik, ideologi och politisk agenda i den finsksinnade namnförfinskningskampanjen och den svensksinnade kritik som kampanjen gav upphov till. Det teoretiska ramverket för avhandlingen är nationalism, identitet och språk. Kampanjen och dess motreaktion speglas mot teorier om konstruerandet av en nationell identitet och ett folk och byggandet av en nationell historia. Betydelsen av ett gemensamt språk för inkluderande i och exkluderande från imaginära gemenskaper spelar en central roll i förståelsen av fenomenet. Avhandlingen baserar sig på ett brett källmaterial bestående av såväl ca 500 tidningsartiklar som arkivkällor. Källorna behandlas såväl kvantitativt som kvalitativt. Med hjälp av statistik belyses olika aktörers engagemang, centrala teman i argumentationen samt målgrupper för namnförfinskningskampanjen och den svensksinnade motreaktionen. Den kvantitativt baserade analysen fördjupas genom en djupare kvalitativ analys och rikliga exempel från källmaterialet. Namnförfinskningskampanjen var en produkt av flera centrala aktörers samarbete. Kampanjen startades av det vetenskapliga sällskapet Kotikielen seura och studentföreningarna Suomalainen Nuija och Ylioppilaiden Keskusteluseura. Skriftställaren Johannes Linnankoski hade också en central roll, då hans brandtal för massförfinskningen av släktnamn var startskottet till kampanjen och publicerades i största delen av de finskspråkiga tidningarna i landet. Utöver dessa hade dock även de politiska partierna och deras tidningar en stor inverkan på att kampanjen blev så stor. Speciellt det gammalfinska partiet och dess ledande tidningar Uusi Aura och Uusi Suometar agiterade mycket aktivt för namnförfinskningarna. Den svensksinnade motkampanjen koncentrerade sig däremot främst runt kvällstidningen Nya Pressen och dess chefredaktör Axel Lille, som samtidigt arbetade för att omforma det svenska partiet. Argumentationen för namnförfinskningarna innehöll en bred spridning av olika slags argument. Både argument om praktiska problem som uttalssvårigheter och emotionella argument som att finska släktnamn var ett tecken på fosterländskhet figurerade. En del argument fick oproportionerligt stor synlighet på grund av att de användes av ett fåtal skribenter vars inlägg publicerades flera gånger om. Sist och slutligen var det en liten krets personer som ledde agitationen i pressen. Den svensksinnade kritiken koncentrerade sig främst på rationella argument, trots att försök att förlöjliga namnförfinskningskampanjen också var vanliga. Målgruppen för namnförfinskningskampanjen var på ytan hela folket. Den viktigaste gruppen var dock den bildade klassen som enligt snellmanska tankebanor måste förfinskas. Likaså koncentrerade sig den svensksinnade motkampanjen på att förmå den bildade klassen att inte delta i kampanjen. De politiska partierna tävlade redan om sina målgruppers gunst inför lantdagsvalet som skulle gå av stapeln följande år. Förutom en språkfråga, var debatten om namnförfinskningar i allra högsta grad en politisk fråga.