Ruosteenoja, Kimmo; Räisänen, Jouni; Jylhä, Kirsti; Mäkelä, Hanna; Lehtonen, Ilari; Simola, Henriikka; Luomaranta, Anna; Weiher, Stefan
(Ilmatieteen laitos, 2013)
Raportteja - Rapporter - Reports 2013:4
Tiivistelmä
Mittaustiedot osoittavat, että vuoden keskilämpötila on noussut Suomessa viimeksi kuluneen noin sadan vuoden
aikana lähes asteen. IPCC:n 4. arviointiraportin laadinnan yhteydessä tuotettujen maailmanlaajuisten ja
alueellisten ilmastomalliajojen tuloksia tarkastelemalla voidaan nähdä, että lämpiäminen jatkuu
tulevaisuudessakin. Nyt elettävä vuosikymmen (2011–2020) on oleva jo selvästi yli 90 % todennäköisyydellä
vertailujaksoa 1971–2000 lämpimämpi ja noin 75 % todennäköisyydellä myös sitä sateisempi. Samalla kun
ilmastomme lämpenee, talvet muuttuvat keskimäärin vähälumisemmiksi, kosteammiksi ja pilvisemmiksi.
Vuosisadan loppuvuosikymmeninä auringonsäteilyä tulee talvisin maan pinnalle 10–15 % nykyistä vähemmän,
ilman keskimääräinen suhteellinen kosteus kohoaa 2-3 prosenttiyksiköllä ja lumen vesiarvo putoaa Etelä-
Suomessa jopa 70–80 %. Talvisin Itämeressä on jäätä ja maaperässä routaa nykyistä ohuemmalti. Ainakin maan
eteläosat ovat tuolloin jo siirtyneet Köppenin luokittelujärjestelmän kylmätalvisesta D-ilmastovyöhykkeestä
leutojen talvien C-vyöhykkeeseen.
Ilmaston lämmetessä hellepäivien määrä saattaa jopa nelinkertaistua ennen vuosisadan loppua, ja jo
lähivuosikymmeninä suurin osa mitattavista kuukausien keskilämpötiloista on nykyisiin ilmastollisiin
vertailuarvoihin suhteutettuina normaalia korkeampia. Vertailuarvoja pitääkin ilmaston lämmetessä toistuvasti
päivittää. Päivittämisestä huolimatta ne kuvaavat vääjäämättä mennyttä eivätkä juuri kyseisen ajankohdan
ilmastoa, sillä vertailuarvot joudutaan aina laskemaan edellisten vuosikymmenien säähavaintotietojen perusteella.
Ennätyksellisen korkeitten kuukausikeskilämpötilojen mittaamisen todennäköisyys kasvaa koko ajan. Rankkoja
sateita ja kovia tuulia esiintyy jonkin verran nykyistä useammin, ja syksyllä ja talvella puhaltaa entistä useammin
lännen ja lounaan suunnalta.
Säät vaihtelevat edelleenkin päivästä ja vuodesta toiseen. Kovia pakkasia, runsaslumisia talvia ja alhaisia
kuukausikeskilämpötiloja esiintyy jatkossakin, vaikka ne käyvät aikaa myöten yhä harvinaisemmiksi. Jotkut
nykyiset voimassaolevat kuukausikeskilämpötilojen kylmyysennätykset saattavat silti vielä rikkoutua lähimpinä
vuosikymmeninä. Kasvihuonekaasujen päästöt viime kädessä määräävät, kuinka voimakkaana ilmastonmuutos lopulta toteutuu.
Epävarmuutta ilmastoennusteisiin aiheuttaa myös eri mallien tulosten poikkeaminen toisistaan ja ilmaston
luonnollinen satunnainen vaihtelu vuosikymmenestä toiseen.
Sammandrag
Meteorologiska observationsdata visar, att den årliga medeltemperaturen i Finland har stigit nästan en grad under
det senaste århundradet. I denna rapport har vi analyserat resultat från ett antal globala och regionala
modelsimuleringar som producerats för IPCCs fjärde utvärderingsrapport. Enligt modelsimuleringarna fortsätter
temperaturen att stiga även i framtiden. Redan det nuvarande decenniet (2011-2020) kommer antagligen att vara
varmare (sannolikheten över 90 %) och regnigare (sannolikheten cirka 75 %) än referensperioden 1971-2000. I
framtiden blir vintrarna snöfattigare, fuktigare och molnigare. Under perioden 2070-2099 fås enligt
simuleringarna i genomsnitt 10-15 % mindre solstrålning om vintern, den relativa fuktigheten ökar med 2-3
procentenheter och i södra Finland sjunker snötäckets vatteninnehåll med upp till 70-80 %. Tjäle i marken och is i
Östersjön blir mindre allmänna. Klimatzonerna förskjuts så att åtminstone de sydligaste delarna av landet kommer
att ligga inom den tempererade C-zonen i stället för den nuvarande zonen D med kalla vintrar.
Antalet varma sommardagar, då medeltemperaturen överstiger 20 grader, kan t.o.m. fyrdubblas innan slutet av
detta århundrade. Redan under de närmaste decennierna kommer flertalet månader att ha medeltemperaturer över
de nutida klimatologiska normalvärdena. Därför bör normalvärdena uppdateras återkommande. Trots uppdatering
motsvarar dessa värden inte det aktuella klimatet vid en given tidpunkt, utan oundvikligen det gångna klimatet.
Sannolikheten för rekordhöga temperaturer ökar med tiden. Kraftig nederbörd samt hårda vindar kan väntas att
förekomma oftare än nuförtiden, och under höst och vinter ökar frekvensen av vindar från väst och syd.
Väderförhållandena varierar från dag till dag även i framtiden. Sträng kyla, snörika vintrar och låga
medeltemperaturer förekommer också i framtiden, även om de blir alltmer ovanliga med tiden. Trots detta är det
möjligt att några gällande köldrekord kommer att brytas under de nästa årtiondena.
I sista hand är det de framtida utsläppen av växthusgaserna som bestämmer hur stor klimatförändring blir. Vidare
osäkerhet i klimatprognoserna förorsakas av skillnader emellan olika klimatmodeller, samt av de naturliga
fluktuationerna i klimatet.
Abstract
Meteorological measurements indicate that the annual mean temperature in Finland has increased by nearly one
degree during the past one hundred years. Global and regional climate model simulations prepared for the 4th
Assessment Report of the IPCC reveal that warming will continue in the future. It is likely that during the ongoing
decade (2011-2020) the mean temperature is already higher (with a probability of more than 90 %) and
precipitation more abundant (with a probability of about 75 %) than in the reference period 1971-2000. Along
with increasing temperatures, Finnish winters are becoming moister, darker and less snowy. In the last three
decades of the present century, solar radiation in winter is estimated to decrease by 10-15 %, relative humidity to
increase by 2-3 percentage points, and in southern Finland the snow water equivalent will probably be reduced by
70-80 %. There will be less frost in the ground, and the ice cover in the Baltic Sea will decrease. By the end of the
century, the southern parts of Finland will transfer from the boreal D climate zone to the temperate C zone.
The number of hot summer days with a mean temperature above 20°C may increase fourfold before the end of the
century. Even in the next few decades, most monthly mean temperatures are expected to exceed the prevailing
standard climate normals. Despite regular updating, in a warming climate these standard normals will always
represent the observed past rather than the present climate. The probability of the occurrence of record-high
temperatures will increase with time. Heavy precipitation and strong winds may occur somewhat more frequently
than hitherto, and in autumn and winter winds will blow ever more often from the west and south.
Weather conditions continue to vary in time in the future as well. Cold weather, snowy winters and low monthly
mean temperatures will still occur, even though they will get less frequent with time. Some present lowtemperature
records may still be broken during the next few decades.
The magnitude of the climatic change is determined by future greenhouse gas emissions. Additional uncertainty is
induced by the differences among the various climate models and by natural variability occurring in the climate
system.