Efter nationalsocialisternas maktövertagande i Tyskland 1933 började allt fler människor fly landet. De som flydde var främst politiska motståndare till den nya regimen och judiska flyktingar. Till Finland tog sig de första flyktingarna under våren 1938. Under sommaren samma år började en stundvis häftig polemik i den finländska pressen om förhållandet till flyktingarna. I denna pro gradu-avhandling jämförs sex större finländska dagstidningars syn på de centraleuropeiska flyktingarna samt mängden och genren av artiklar som tillägnades frågan. De studerade tidningarna är: Ajan Suunta, Helsingin Sanomat, Ilkka, Suomen Sosialidemokraatti, Svenska Pressen och Uusi Suomi. Dessa tidningar representerade antingen direkt eller indirekt de olika partipolitiska grupperingarna i landet och syftet med avhandlingen är att ge en möjligast representativ bild av flyktingdebatten i Finland. Källmaterialet har avgränsats till en tidsperiod från juli 1938 till slutet av augusti 1939, då flyktingdebatten gick som hetast i landet. Som teoretiska ramverk stöder sig avhandlingen på mentala uppdelningar av världen i ”Vi” och ”De”. För den nationalistiska högerpressen, Ajan Suunta och Uusi Suomi, representerade flyktingarna ett Andre, som framkallade typiska anti-immigrationsattityder och farhågor hos skribenterna. Då majoriteten av flyktingarna som tog sig till Finland dessutom var judar övergick kritiken mot flyktingarna även till antisemitiska stereotypier och karaktäriseringar. De mångfacetterade antisemitiska stereotypierna som förekom både i Ajan Suunta, och Uusi Suomi tyder också på att tidstypiska antisemitiska föreställningar var välkända i Finland under mellankrigstiden. En positivare syn på flyktingarna förmedlades dock också i pressen. Suomen Sosialidemokraatti yrkade på klasstillhörighet med de politiska flyktingarna, medan både Svenska Pressen och Suomen Sosialidemokraatti åberopade solidaritet med samtliga flyktingar. Flyktingarna ansågs därutöver utgöra ett konkret bevis på det nationalsocialistiska Tysklands orättfärdighet och flyktingarna användes även som ett antifascistiskt slagträ. Av de studerade tidningarna hängav Ajan Suunta och Suomen Sosialidemokraatti det absolut största intresset till flyktingfrågan. Det var även dessa tidningar som representerade bägge ytterligheter i den offentliga debatten om flyktingarna. Ilkka och Helsingin Sanomat tillägnade frågan det minsta spaltutrymmet och deras syn på flyktingarna var tämligen neutral. Av dessa hade dock Ilkka en försiktigt positiv syn, medan Helsingin Sanomat hade en mer kritisk inställning. De främsta argumenten som användes för att kritisera mottagandet av flyktingar var att dessa anlände i alltför stora mängder, att Finland inte hade råd med att ta emot ytterligare flyktingar, att man borde prioritera de så kallade finskbesläktade stamfrändeflyktingarna och att man ej ville skapa en inhemsk ”judefråga” genom att öka den judiska minoriteten i landet. Därutöver förekom stereotypier av judarna som stormrika och sluga affärsmän som inte var i behov av hjälp, utan endast utnyttjade situationen till egen vinning. I majoriteten av argumentationen som användes för att befrämja mottagandet av flyktingarna framfördes att flyktingarna var förföljda offer av nationalsocialistisk terror samt både Tyskland och finländska ytterhögern kritiserades för nonchalans i frågan. Motsättningsvis appellerade man till medmänsklighetskänsla, solidaritet och humanism hos läsarna.

Författarna Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril kan utan att överdriva konstateras vara två av Sveriges mest framgångsrika författare under 2010-talet. Under pseudonymen Lars Kepler har de mellan åren 2009 och 2018 tillsammans skrivit sju bästsäljande och flerfaldigt översatta kriminalromaner om den sverigefinske poliskommissarien Joona Linna ("Hypnotisören" år 2009, "Paganinikontraktet" år 2010, "Eldvittnet" år 2011, "Sandmannen" år 2012, "Stalker" år 2014, "Kaninjägaren" år 2016 och "Lazarus" år 2018). Författarna har flera gånger uttalat sig i media om sin sverigefinska protagonist och betydelsen av att lyfta fram den, enligt dem, fördomsfullt behandlade sverigefinska minoriteten. I denna uppsats undersöker jag bilden av finskhet som förmedlas i de sju romanerna om Joona Linna, och hur denna utvecklas under författarskapets framskridande. Utöver analysen av romanerna har jag även konsulterat intervjuer med författarna, samt deras webbplats larskepler.com, för att spegla min analys i de uttalanden som gjorts i dessa kanaler. Som teoretiskt ramverk för undersökningen använder jag mig av en analysmodell som kombinerar tre litteraturvetenskapliga teoribildningar: postkolonialism, imagologi och puristisk narratologi. Med hjälp av centrala postkoloniala och imagologiska termer som "stereotypi" och "andrafiering" kartlägger jag hur finskheten hos Joona Linna, och andra ”finskkodade” karaktärer i romanerna, konstrueras genom olika typer av differentierande markörer som ska signalera finskhet. Till de mest uppenbara av dessa hör bland annat stor betoning på finsk brytning, återkommande instick av finskt språk (ofta dock grammatiskt inkorrekt), svordomen "perkele", hänvisningar till tangomusik och melankoli, finska ortnamn och referenser till bastubad. Med hjälp av det narratologiska begreppet "implicit läsare" identifierar jag en förändring i Keplers sätt att skriva kring finskhet, som signalerar en större medvetenhet om och vilja att kontrollera hurdan bild av finskhet man arbetar med, och även en tydligare ironisk distans till de stereotypa bilder av finskhet som läggs fram i romanerna. Min slutsats backas även upp av att Lars Kepler år 2019 släppte en ny version av sin första Joona Linna-roman, där man putsat bort de mest påfallande oklarheterna och stereotypierna. I min analys har jag identifierat vissa återkommande mönster som präglar Lars Keplers sätt att skildra finskhet. Utöver de redan uppräknade referenserna till finsk kultur och finskt språk förknippas finskheten i Keplers romaner ofta med koncept som natur, kyla, maskulinitet och sexuell dragningskraft, alla kristalliserade i Joona Linnas gestalt. Överlag förekommer fler manliga ”finskkodade” karaktärer i romanserien än kvinnliga, och det är få karaktärer som beskrivs som högutbildade eller välbärgade. En tendens finns även till att referera till Finland som gammaldags och traditionalistiskt i jämförelse med Sverige, både på gott och på ont.