Browsing by Author "Nandelstadh, Casper von"

Sort by: Order: Results:

Now showing items 1-1 of 1
  • Nandelstadh, Casper von (2003)
    Studien har två syften. För det första att ta reda på varför fackförbund väljer att inte godta det av centralförbunden och regeringen överenskomna inkomstpolitiska avtalet. För det andra att bedöma om denna strategi som kallas friåkning leder till ett för fackförbundet fördelaktigare kollektivavtal. Fackförbunden i denna studie är Elbranschens fackförbund som valde friåkandet för telebranschen, Byggnadsförbundet för husbyggnadsbranschens del och Gummi- och läderarbetarnas förbund i fråga om bildäcks- och gummiindustrin. Det inkomstpolitiska avtal förbunden hade att ta ställning till gällde åren 1992–1993. Studiens referensram har inspirerats av Leif Lewins teorier om den rationella aktören som han presenterat i bland annat Ideologi och strategi. Svensk politik under 100 år. Jag har också presenterat det systemteoretiska perspektivet. De tre friåkarförbunden förenas ideologiskt genom att de alla tre enligt sina stadgar strävar efter att förvandla produktionssystemet till socialistiskt. Men när det gäller de specifika motiveringarna just denna gång skiljer de sig åt. Gummi- och läderarbetarnas fackförbunds syn på löneutvecklingen i sina branscher var den att inga löneglidningar förekommer, alltså var det viktigt att avtala om löneförhöjningarna. Byggnadsförbundet uppgav en förnyelse av förtroendemannaavtalet som orsak till friåkandet och Elbranschens fackförbund ansåg att telebranschen hamnat på efterkälken i avlöningen jämfört med övriga löntagare. År 1991 såg de sin chans att korrigera detta då omsättningen i telebranschen ökat. Samhällsekonomin i övrigt upplevde samtidigt en dramatisk konjunkturnedgång. Lyckades fackförbunden förbättra sina kollektivavtal genom friåkandet? Även här skiljer sig fackförbunden från varandra. Elbranschens fackförbund uppnådde de största framgångarna och det är inget tvivel om att friåkandet lönade sig för förbundet och dess medlemmar. Gummi- och läderarbetarnas förbund lyckades höja vissa tillägg i båda branscherna och inom gummiidustrin gavs huvudförtroendemännen rätt att ägna all arbetstid för förtroendeuppdraget. Byggnadsförbundets resultat är däremot svårare att bedöma. Visserligen nåddes ett nytt förtroendemannaavtal för husbyggnadsbranschen. Men snarast var det väl en avvärjningsseger där facket lyckades förhindra de av arbetsgivarna tänkta försämringarna. Eftersom friåkandet inte medförde några direkta kostnader för fackförbundens medlemmar annat än i telebranschen där övertidsförbud rådde i tio dagar kan man konstatera att det lönade sig att friåka inför avtalen år 1992–1993.