Ruotsinkielinen näyttelijäntyö

 

Uusimmat julkaisut

  • Wenner Tångring, Klara (2018)
    blicken Jag vill skriva om att bli sedd och avsaknaden av att bli sedd. Jag vill undersöka hur jag förhåller mig till blicken i olika sammanhang: på scenen, i naturen, i äldrevården. Vad som sker i mig. I min kropp. Jag vill skriva om huruvida scenkonsten kan utgöra en plats för möten där egot upplöses och skådespelare och publik ser varandra. Och om vi möts, kan och vill vi då ta hand om varandra? när världen är för mycket skriv om vad du tycker är jobbigt med världen. vad är det som hotar ditt varande? skriv om patriarkatet. den manliga blicken. skriv om egot. skriv om hur scenen och teatern ofta utgör en plats där dessa hot blir extra tydliga. skriv om att du inte orkar med det. att vårda mig själv skriv om vad du behöver. skriv om när du har upplevt frid. frälsning. förlösning. lugn. glädje. njutning. extas. skriv om när du upplever att du förlorat ditt ego (har du?). skriv om dansen. improvisationen. skriv om naturen. om Lappland. skriv om möten. att omge mig av tysta snölandskap när världen utanför är för högljudd, för mycket. att vårda en patient skriv om hemtjänsten. om erik. om hur du blir sedd där. hur du ser. vilka roller du tar. vad som händer med ditt ego. på vilket sätt formas det? blir det mindre? Vad sker i själva omvårdandet? att vårda en public skriv om hur en relation till en publik skulle kunna se ut. skriv om konstnärens längtan efter att ta hand om. (slitningen mellan narcissism och självuppoffring) hur teatern eventuellt kan skapa möten mellan människor. eventuellt förlösa oss.
  • Holmlund, Alexander (2018)
    'God intuition?' är en moralfilosofisk essä där jag reder ut begreppet intuition. Under min utbildning på teaterhögskolan har olika pedagoger sagt på olika sätt att jag har god intuition. Mot slutet av min utbildning upplevde jag att det hade blivit lättare för mig att använda min intuition och jag upplevde intuitionen starkare när den var närvarande. När jag då fick en till komplimang om min intuition av min rörelsepedagog Anita Valkeemäki kändes det intressant och viktigt för mig att börja formulera mig kring intuition. Jag ville ta reda på vad det var som jag var bra på. Jag tänkte mig att jag hade blivit bättre på intuition, och att det måste betyda att andra kunde bli det också. Eftersom jag är intresserad av att undervisa bestämde jag mig för att hålla fyra lektioner med temat 'intuition' som en del av det här arbetet, med syftet att reda ut huruvida det är möjligt att lära sig och lära ut intuition. Ju mer jag redde ut begreppet intuition desto tydligare såg jag den moraliska aspekten. Därför blev mitt slutarbete en moralfilosofisk essä där jag reflekterar kring vad begreppet intuition inbegriper och hur det används, främst inom teatern. En del av essän handlar om lektionerna. Men eftersom den moraliska aspekten innebar en möjlighet för mig att förstå mer blev det den väsentliga delen av essän, medan kapitlet om lektionerna blev ett underordnat delmoment i utredningen av begreppet. Inledningen redogör för varför jag har valt det här ämnet och problematiserar fröet till den här essän, kommentaren 'du har god intuition'. Kapitlet 'Det går att lära sig' handlar om lektionerna med temat 'intuition'. I kapitlet 'Hur klär man intuition i ord?' försöker jag redogöra för utgångspunkten för min begreppsutredning: hur andra klär intuition i ord. Jag utvecklar också problematiseringen av begreppet intuition. I kapitlet 'Avklädning av begreppet intuition' reflekterar jag kring begreppet intuition och dess användning inom teatern med hjälp av kapitlet 'Intuition' ur skådespelerskan Maria Johanssons doktorsavhandling 'Skådespelarens praktiska kunskap'. Här arbetar jag fram mina mest väsentliga tankar om intuition. I det sista kapitlet 'Intuitionens moraliska problematik' sammanfattar jag vad jag kommit fram till. Det är ett sista förtydligande av mina tankar och den moraliska problematiken med intuition.
  • Heinonen, Tuuli (2018)
    Denna essä behandlar ansvar och ansvarslöshet. Främst mitt personliga behov av att vara ansvarslös i en konstnärlig kontext, och varifrån detta behov har fötts. Huvudteman är "Ansvarslöshet som metod i en konstnärlig process" samt "Det privata ansvaret". Genom exempel ur olika processer redogör jag för mina erfarenheter av ansvarslösa arbetssätt inom konstnärliga projekt samt diskuterar deras inverkan på mig och mitt sceniska arbete. Hur ett lustbetonat arbete känns viktigt samtidigt som det öppnar möjligheter för nya slags uttryck. Är det alltid någon som måste ta ansvar och i så fall vem? Vad händer om ingen tar ansvar. Kan ansvarslösheten bli farlig i sådana fall? Jag diskuterar även mitt personliga ansvar som rasifierad person i scenkonstvärlden. Är det ansvaret något som jag definitivt måste bära på, eller är ett ansvarslöst förhållningssätt till det ansvaret mer produktivt och ansvarsfullt? Är det min uppgift att göra viktig konst? Jag funderar även över vem det är som lägger ansvar på mig. Är det jag själv? Är det samhället/ "Den store andre"? Jag i mig själv är en representation. Måste jag ta ansvar för den representationen? Jag diskuterar också pionjärspositionen som jag är i, vad är mitt ansvar i den kontexten, med tanke på hur få icke-vita skådespelare det finns på teaterfältet i Svenskfinland. Vad är det bästa sättet för mig att vara ansvarslös, eller i alla fall upprätthålla känslan av ansvarslöshet? Vad är Receptet för ansvarsfull ansvarslöshet?
  • Hyvärinen, Mari-Helen (2017)
    I mitt arbete reflekterar jag kring giftig och icke-giftig kommunikation inom kollektiva, konstnärliga processer. Jag skriver om mina erfarenheter inom teatern, främst skådespelarutbildningen vid Konstuniversitetets Teaterhögskola i Helsingfors och försöker sätta ord på mina upplevelser, för att spegla dem med litteratur av olika slag. Jag försöker se vilka kommunikationsmodeller som förmedlats via utbildningen, och därigenom få syn på vad som påverkar mig i min kommunikation i kollektiva, konstnärliga processer. Jag hoppas att det här hjälper mig att bättre kunna välja vad jag vill ta med mig och tänka kring hur jag vill jobba i framtiden. Jag funderar kring användande av makt i kommunikation och vad det kan ha för konsekvenser. Som inspiration och modell för nya kommunikationsstrategier presenterar jag Thomas Gordons metoder: aktivt-lyssnande, jag-meddelanden och båda vinner-metoden. Jag undrar hur det skulle vara möjligt att skapa en miljö där de olika individuella behoven tas i beaktande och skapandet får utgå från dessa omständigheter. Jag gör ett första försök att skriva om min dröm, där trygghet står som grund för en miljö där gruppens kreativa ideer och kunnande tas tillvara, där den som belyser ett problem inte blir problemet. Slutligen presenterar jag icke-giftiga strategier att använda i giftiga miljöer, d.v.s. hur det går att främja kommunikation, som inte baserar sig på maktbruk, i en miljö där maktbruk förekommer. Jag låter poetiska inslag utgöra det undermedvetna, en andra röst i mitt arbete, som diskuterar med den mer noggrant formulerade texten.
  • Rejström, Tom (2016)
    Mitt skriftliga lärdomsprov oberoende – Tankar om en autonom teaterkonst behandlar frågor om självständighet och individualitet utifrån en skådespelarstuderandes synvinkel. Jag avhandlar teaterkonstens strukturella och åskådningsrelaterade frågeställningar både ur en samhällelig kontext (värdegrund, ideologi) samt ur en moralisk aspekt då det kommer till skapandeprocessens uppbyggnad. Min tes är att dessa frågor flyter samman och förbinds i vårt samtida teaterfält, då skådespelarens arbetsbild befinner sig i ständig förändring. Jag finner exempelvis frågan om den agerande skådespelaren kontra den tänkande scenkonstnären som väldigt intressant ur ett pedagogiskt perspektiv. I otaliga diskussioner med min sambo, Fanni Noroila som studerar skådespelarkonst på min finskspråkiga parallellkurs har jag insett våra utbildningars stora olikheter; Det svenska utbildningsprogrammet är nämligen en rätt isolerad institution då språkbarriären inte tillåtit/betvingat oss skådespelarstuderande att ständigt definiera vår arbetsbild utifrån de andra utbildningsprogrammen (regi, dramaturgi etc.) Kanske det svenska utbildningsprogrammet är organet som närmast motsvarar målet att utbilda "självständiga konstnärer?" (citatet ur Teaterhögskolans strategi) Mitt resonemang går i dialog med den scenframställningsprocess som resulterade i den konceptuella teaterföreställningen Det finns minst 1000 sätt (regi: Tatu Hämäläinen, hösten 2015.) Denna processinriktade produktion utgick från reflektioner kring temat frihet. Intentionen var att skapa en demokratisk och oreglerad process, men dessvärre utföll det fria skapandet i det tvärt motsatta. Jag försöker i mitt skrivande analysera de meningsskiljaktigheterna som uppstod under processens gång, givetvis ur en väldigt subjektiv och affekterad position då jag personligen ansåg processens till synes fria struktur som ett ofantligt hyckleri. Det intressanta är dock det faktum att vissa medverkande uppfattade Det finns minst 1000 sätt som en illusorisk demokrati, medan andra såg processen som den mest kreativa och suveräna under vår tid på Teaterhögskolan. Detta faktum kanske påvisar den stora brokigheten på vår årskurs då det kommer till frågor om värdegrund, personliga utmaningar samt förmågan/viljan till rak kommunikation. Vidare går jag i samtal med scenkonstnären Aune Kallinen. Detta för att jag finner hennes lösning på de institutionella och hierarkiska problemen inom Teaterhögskolans utbildningspolitik som ytterst tänkvärd och ideologiskt korrekt - även om ett upphävande av utbildningsprogrammen är både utopistiskt och föga genomförbart. Jag har valt att skriva mitt skriftliga lärdomsprov i en essäartad och rätt oakademisk form. Detta eftersom jag velat resonera utifrån mina personliga upplevelser och vidare skriva med en ocensurerad och uppriktig röst.
  • Nyman, Amanda (2016)
    I mitt examensarbete har jag undersökt kreativiteten och viljan att skapa. Eftersom jag studerar skådespelarkonst har jag för det mesta använt mig av exempel från teaterns värld. Jag anser ändå att kreativiteten finns överallt och att allt handlande i någon mån är kreativt. Därför har det också känts naturligt att låta mig gå in på vardagliga sysslor och annat handlande utanför skådespelararbetet. Under mitt skrivande har jag fördjupat mig i frågor som: Vad händer när man inspireras? Vad ingår i en kreativ process? Vad är det som får oss att skapa i ett flöde där tid och rum glöms bort? Vad är kreativitet i skådespelarkonsten? Varför skådespelar jag? "Den skapande inspirationen" var till en början bara ett arbetsnamn, men ju längre jag kom i mitt skrivande desto mer insåg jag att det kanske var just det jag skrev om. Jag skulle säga att denna tidvis väldigt bildliga och naiva skrift handlar om både personlig utveckling, inspirationens kraft, skådespelarkonsten som ett lekfullt arbete, men också livslusten och viljan att utvecklas. I stort sett kan man se att jag behandlat fyra huvudrubriker: 1. Musan. Jag börjar med inspirationens källa. Det är funderingar om varifrån vi fångar våra ideer och hur inspirationens källa genom tiderna gestaltats och sett ut. 2. Inspirationen. I detta kapitel vill jag hylla de intuitiva ideernas flöde, improvisationen och den magiska känslan av skaparlust. 3. Det kreativa skapandet. Ett kapitel om själva arbetet. Om skapandeprocessers för- och nackdelar. Det kreativa skapandet är både lekfullt och improvisatoriskt men den kreativa arbetsprocessen rymmer också tider av inspirationsstopp och pressen av att åstadkomma något. 4. Flowläget Här försöker jag klargöra vilka komponenter som är nödvändiga för att en upplevelse eller en uppgift skulle kunna leda till ett flödelikt tillstånd. Den optimala upplevelsen. Det magiska tillståndet som nås någonstans mellan en perfekt balans av utmanings -och färdighetsgrad. Ett tillstånd man bara kan nå om uppgiften är utmanande och kräver total koncentration.
  • Makarevitch, Elisa (2016)
    Det här är en essä som undersöker inre bilder som en del av skådespelarens arbete. Att se mentala bilder för sitt inre kan vara att känna rörelse i form av bilder, uppleva en bild av lukt, smak eller ljud, utan att dessa upplevelser sker på riktigt. Den inre bilden kan vara baserad på tidigare erfarenheter men den kan också fungera på ett mer illusionsskapande plan med hjälp av fantasin. För mig är inre bilder ett användbart skådespelarverktyg. Inre bilder är till exempel lämpliga för att gestalta roller eftersom bilderna kan ge nyttig information för skådespelaren. Inre bilder kan också fungera som ett verktyg för att hitta och utnyttja inspiration, koncentration eller avspänning. Skådespelaren kan också använda sig av inre bilder via visualisering och andra tekniker för mental träning. Jag har märkt att inre bilder hjälper mig i mitt skådespelararbete genom att ge min kropp och mina sinnen ytterligare omständigheter att arbeta med. Till exempel bilden av att det är eld i min svanskota eller förnimmelsen av att rummet hela tiden krymper, skärper min koncentration och min kreativitet på ett sätt som jag upplever att gör mig mer närvarande och flexibel. En bild kan alltså bli en ram, ett slags utlösare, för någon form av energi och därmed också en hållhake som jag kan förankra en viss scen eller handling i. Den här essän närmar sig den inre bilden som ett verktyg för skådespelaren genom tre olika delar. Den första delen försöker definiera vad inre bilder och mentala representationer är genom definitioner från bland annat neuro- och sportpsykologin. Den andra delen redogör för inre bilder som ett verktyg som kan hjälpa skådespelaren i arbetet. Den tredje och avslutande delen är en introspektiv analys av mitt eget personliga arbete med inre bilder och de utmaningar jag ställts inför under min skådespelarutbildning.
  • Laine, Stella (2016)
    I min magisteruppsats går jag igenom teaterhistorien från antiken till viktoriansk tid ur kvinnans perspektiv. Jag skriver om hur kvinnan gjorde teater under epoker där "kvinnan inte gjorde teater", och om kvinnans roll i samhället under dessa epoker, som gjorde att hon inte var med i det manliga skapandet. Jag tar upp vissa dramatikernamn som skrivits ur kanon, och skriver om kvinnorollen och dess uppkomst och utveckling. Från tiden då kvinnan välkomnats upp på scenen skriver jag om skådespelararbetet för kvinnor och också om hennes sociala roll i det engelska samhället. Mitt mål är att skapa en medvetenhet om kvinnans exkludering ur den skrivna teaterhistorien, och att yrka på att historien är bredare än att "kvinnor var inte med". Jag påstår att den historieskrivning vi har påverkar mig som skådespelare och mina möjligheter i ett nutida samhälle. Jag påstår att teatern skulle vara en bättre arbetsplats för alla ifall allas teaterhistoria skulle beaktas, liksom världen skulle vara en bättre plats om inte historien skulle vara skriven av, om och för den vita heterosexuella mannen.
  • Grudemo El Hayek, Emil (2016)
    Jag har med denna essä velat bredda, och fördjupa mig i, mina ideer om att påverka. Det jag har kommit att intressera mig för handlar om ett utforskande och letande i att förstå hur människors kroppar kan uppleva och reagera. Med vilka verktyg går det att bjuda på upplevelser för något större och mer än bara intellektet? Med hjälp av litteratur, som i direkt mening kanske inte har med teater att göra, letar jag mig vidare i mina möjligheter att påverka. Går det att hitta någon form av "påknapp" till reaktioner? Genom att läsa mer om Pavlov och hans forskning kring betingade (inlärda) reflexer förstår jag mig bättre på mina egna tidigare erfarenheter och reaktioner på detta. Till exempel hur synen av ett rakat huvud har lett till den inlärda "fight or flight" responsen. Vetenskapliga och populärvetenskapliga källor har gett en större insikt i hur färger, dofter, ordval och bilder kan komma att starta kroppsliga reaktioner som kan leda till allt från adrenalinpåslag till empati. Radiosändningar och litteratur om "priming" lyfter att information som vi tar in finns kvar i minnet och påverkar kommande känslor, tankar och beteende. Med hjälp av teaterexempel som jag har sett eller själv varit delaktig i lyfter jag exempel på vad jag tycker är intressant i relation till påverkan med hjälp av olika signaler. I en pjäs tog doften av pannkakor mig raka vägen till min barndom i värme och trygghet hos mina morföräldrar, i en annan kom mina tårar i samma stund som de dansande skådespelarna höjde en öppen hand till en örfil men fortsatte sen dansa. Det handlar om signaler, dofter, erfarenheter, ljud, syn, triggare, ankare, minnen, Pavlov, Henrik Fexeus, epigenitik och mycket mera.
  • Pohtokari, Kira-Emmi (2013)
    I ”Fassbinder och kärleken – utgående från arbetet med föreställningen I ONLY WANT YOU TO LOVE ME or: Fascism will triumph!” har jag skrivit om mina upplevelser och iakttagelser under repetitions- och spelperioden. Målsättningen har varit att både dokumentera en process, men också skriva från en personlig synvinkel om arbetets gång och associationerna som väckts. Föreställningen repeterades och spelades under november och december 2012. För att sätta föreställningen i ett tydligt sammanhang, har jag intervjuat föreställningens regissör Anders Carlsson. Vi diskuterade bland annat verkan inom scenkonst. Vad vill man som konstnär att konsekvenserna skall vara då man gör en föreställning? Om man till exempel vill sprida medvetenhet om maktstrukturerna i samhället, finns risken att man iscensätter ett önsketänkande som blir kompensatoriskt i ett större sammanhang? Är alternativet att se föreställningen eller verket, som en del av problemet, snarare än lösningen? I och med att arbetsgruppen i föreställningen ”I ONLY WANT YOU TO LOVE ME ” utgick från den tyske regissören Rainer Werner Fassbinders filmer, handlar en del av texten om Fassbinder. Varför är Fassbinders konstsyn aktuell idag? Hur går man till väga i praktiken då man gör en föreställning inspirerad av Fassbinders filmer och söker alternativ till det lineära berättandet? Hur behandlas teman som kärlek eller politiskt kontra privat? Hur förkroppsligas de på scen? Hur ser skådespelararbetet ut i det här sammanhanget? Hur definierar jag min yrkesidentitet i en process där gränsen mellan fiktion och verklighet är flytande? Det här är frågor jag ställt och funderat kring för att fördjupa mig i ämnet.
  • Björkholm, Andrea (2013)
    I mitt examensarbete vill jag dela med mig av mina personliga upplevelser av att vara kvinna under min skådespelarutbildning på Teaterhögskolan i Helsingfors. Jag reflekterar över hur normer samt min egen och andras syn på kön, genus och sexualitet påverkat och påverkar mig som skådespelare. Som kvinnlig skådespelarstuderande har jag upplevt att jag inte arbetar under samma förutsättningar som mina manliga kollegor. Genom att reda ut orsakerna till denna ojämlikhet vill jag försöka göra läsaren uppmärksam på de strukturer som ligger till grund för hur vi omedvetet eller medvetet påverkar varandras tillvaro i och utanför det sceniska arbetet. Bland annat behandlar jag hur de studerande på olika sätt gynnats eller missgynnats under utbildningen på grund av sin könstillhörighet. De hinder de studerande upplever under sin utveckling är dels individuella men grundar sig också i maktstrukturer, utbildningens uppbyggnad och studiematerial. I samband med att jag lägger fram de strukturella problem jag upplevt under mina år på Teaterhögskolan presenterar jag olika verktyg för hur jag som skådespelare kan lösa dessa problem genom att tänka normkritiskt och arbeta med genusnyfiken gestaltning. Jag lägger också fram förslag för hur pedagoger och utbildningens ansvariga genom strukturella förändringar kan främja både sin egen och studerandenas utveckling mot ett mer normkreativt konstnärligt skapande. Många av de strukturer som upprätthålls inom scenkonsten härstammar från en gammal teatertradition. Trots att teatern gång på gång påstår sig spegla sin samtid anser jag att det i många fall är mycket tydligt att det rakt motsatta sker – istället för att ifrågasätta rådande normer lyckas teatern reproducera föråldrade könsroller och stereotypier. Genom mitt arbete vill jag öppna upp för en diskussion om ett fördomsfriare och mer jämlikt teaterklimat. Jag har en förhoppning om att denna text skall hjälpa till att möjliggöra att skådespelare, oavsett kön, i framtiden får utvecklas under jämlika och normkreativa förhållanden.