Skyddet mot självinkriminering i utredningen av miljöbrott : en bedömning av principens betydelse i tillsynen av verksamhet som förutsätter miljötillstånd

Abstract

Principen om skydd mot självinkriminering, det vill säga rätten att tiga och vägra medverka i en brottsutredning mot sig själv, kan anses så småningom ha förankrats i vårt rättssystem. Skyddet mot självinkriminering är ursprungligen en straffrättslig princip, som under tidens lopp har kommit att under vissa förutsättningar även få betydelse i olika administrativa förfaranden. I Finland har principen granskats utanför straffprocessen bland annat i samband med konkurs- och utsökningsförfaranden. Den miljörättsliga tillsynen har däremot getts betydligt mindre uppmärksamhet i diskussionen kring principens förhållande till olika lagstadgade anmälningsskyldigheter.

I samband med miljöskyddslagens revidering år 2014 infördes en bestämmelse om skyddet mot självinkriminering i lagens 184 §. I förarbetena konstateras emellertid att principens innehåll vid antagandet av bestämmelsen inte ännu helt hade etablerats och att dess alla dimensioner inte nödvändigtvis framgår av lagtexten. Syftet med denna avhandling är därmed att för det första granska vilken betydelse principen ska anses ha i tillsynen av verksamhet som förutsätter miljötillstånd, och för det andra bedöma om den i miljöskyddslagen befintliga bestämmelsen i tillräcklig mån förverkligar denna rättighet. Frågeställningen är relevant eftersom en verksamhetsutövare som driver sådan verksamhet som förutsätter miljötillstånd har väldigt omfattande anmälningsskyldigheter både enligt miljöskyddslagen och tillståndsvillkoren i miljötillståndet.

Innehållet i skyddet mot självinkriminering samt dess tillämpningsområde har framför allt utformats inom människorättsdomstolens rättspraxis. Principen har under det senaste årtiondet även inkluderats i flera nationella lagar. I och med att granska hur människorättsdomstolen har tolkat principen och genom att göra jämförelser till de lagstiftningslösningar som antagits nationellt, strävar avhandlingen till att klargöra vad det rådande rättsläget är i fråga om den miljörättsliga tillsynen. Slutligen framförs även ett förslag på hur lagstiftningen kunde förbättras så att verksamhetsutövarens rätt till skydd mot självinkriminering i tillräcklig mån förverkligas i utredningen av miljöbrott, samtidigt som andra intressen inom miljöstraffrätten beaktas i en tillräcklig omfattning.